till löjtnanter i armeen och.sålunda icke genom el sedermera tillkommen grundlag kunde beröfvas del rätt till avancement, hvilken de i likhet med all andra i samma ställning egde; ty man vill väl doc icke på fullt allvar påstå, att en svensk eller norr man väl kan vara sekundlöjtnant i armeens reserv men -hvarken sekundlöjtnant eller premierlöjtnan vid de: danska linieregementerna. Och för resten huru många tyskar bekläda icke i Danmark till oc! med höga embeten, så väl inom civilsom militär staten? Skulle alltså ofvanbemälte invändning gälla så måste den åtminstone konseqvent genomföras. Det har blifvit oss berättadt, att orsaken till ifrå gavarande förbigående af de frivillige svenske och norske officerarne ex officio blifvit antydt vara den att man genom att befordra de frivillige befarade att väcka missnöje bland de danske officerarne; mer denna fruktan är, så vidt vår erfarenhet sträcker sig fullkomligt ogrundad. Med undantag af en ende bornerad individ, finnes det näppeligen någon dansl officer, som har något emot att norrmän och sven: skar, om de för öfrigt äro qvalificerade dertill, upp: tagas i danska armten. Härom vittnar ju tillräck: ligt den tändigheten, att truppafdelningarne sjelve hafva föreslagit dem till befordran. — Detta såsom en slags bilaga; men hvad som är hufvudsaken oct förnämligast ger anledning till anmärkning emot def danska krigsdepartementet, är bortvisandet af alla svenskar och norrmän — ett förfarande, som säkerligen skall befinnas vara lika opopulär i Danmark, som i något af brödrarikena. Till slut må det tillåtas oss att uttala den önskan som satt oss pennan i handen, nemligen, att våra svenske och norske bröder, både de, som kämpat våra !eder och alla de, som med deltagande, om ock blo i tanken, hafva följt oss i vår strid för Nerdens gränsor, måtte veta alt skilja mellan det danska folkets hjertelag och en enskilt, om än aldr:g så högt uppsatt, dansk em. betsmans conduit, och att de må vara fullt öfvertygade om, att danska nationen icke dedar den åsigt, att det är ädelt och värdigt at bortstöra den hand, om hvars bistånd man sjelj anhållit, bortstöta den med köld och otacksamhet när man inbillar sig att man icke längre behöfver densammal!n Fedre!andet beledsagar artikeln med nedanstående tillägg och reflexioner: I det vi i vårt blad lemna plats för ofvanstående artikel, hvars åsigter vi, i det hela taget, icke kunna annat än biträda, tillägga vi, att, i händelse financiella förhållanden icke uteslutande hafva varit orsaken till de svenske och norrske frivilliges obetingade förafskedande, så synas deremot dessa förhållanden hafva utöfvat ett alltför stort inflytande på det sätt, hvarpå krigskommissariatet (Intendenturen) har försett dem med medel till bestridande af utgifterna för hemresan. Oaktadt ifrågavarande sak i och för sig är obetydlig i förhållande till de många an dra och stora kostnader, som kriget har medfört, så har dock icke ringaste afseende blifvit gjordt på, om en afskedad frivillig varit hemma i Malmö, i Stockholm, eller i Christiania, eller på om han varit en man af högre stånd och bildning, eller en vandrande gesäll eller afskedad soldat; ty alla hafva blifvit affärdade med den ytterst anspråkslösa utstyrseln af tio riksbanksdaler, med hvilken man har trott sig kunna fullgöra det billighetskraf, som de unge män, de der hafva vågat lif och blod för vår sak, och af hvilka de aldrafleste af sina förmän erhållit de mest hedrande vitsord om sin conduit, trott sig kunna hafva på att komma hem på ett anständigt sätt. Visserligen bafva privata fonder i någon mån sökt afhjelpa detta missförhållande; men hvad som för statskassan var en småsak, har för den enskilde blifvit omöjligt, nemligen att hbjelpa alla. Visserligen har en och annan individs anspråk varit öfverdrifae; men det förändrar på intet sätt rättmätigheten af det stora flertalets fordringar. Äfven anse vi oss böra meddela hvad Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning yttrar angående denna sak. Se här innehållet deraf: Vi tro oss tillräckligt hafva ådagalagt våra varma skandinaviska sympathier, för att ej kunna misstänkas för, att med dess återgifvande i vår tidning vilja väcka bvad man kallar ondt blod mellan de skandinaviska brödrafolken; tvärtom reproducere vi densamma just för att ådagalägga, att det icke är det danska folket, utan dess nuvarande krigsministerium, som gjort sig skyldigt till de förebråelser för köld, orättvisa och otacksambet, hvilka i bem. art. uttalas. Alla de från Danmark återvändande svenske frivillige, som vi haft tillfälle att träffa eller korresp indera med, och hvilkas antal icke är ringa, öfverensstämma derutinnan, att de högligen värdera den danska nationen och icke nog kunna loforda den välvilja och gästvänlighet, hvarmed de under sitt vistande derstädes, när omständigheterna så medgilvit, blifvit omfattade: men på samma gång hafva de, och det af fullt giltiga skäl, mycket beklagat sig öfver det oädla, hjertlösa och snöpliga sätt, hvarpå de af det danska krigsdepartementet blifvit affärdade. Det ligger till och med i denna stund för oss tvenne bref, i hvilka man i ganska oförtäckta orda lag förebrår oss vår skandinavism och våra rastlösa skandinaviska sträfvanden, hvilka brefskrifvarne till en icke ringa del tillräkna de sympathier för Danmarks sak, som hos en obetänksam, lifvet blott från en poötisk synpunkt uppfattande, ungdom hafva blifvit väckte, och hvilka nu resulterat så illa, att ganska många af de ridderligt sinnade unga männen som tiggare återvändt till fäderneslandet, — Man kan af dessa bref se det missnöje öfver utgången af de frivilliga krigarnes uppoffringar, försakelser och ridderliga handlingar, hvilket, sedan de till Sverige återkommit, redan börjat gifva sig luft inom landet. Ett sådant missnöje, underblåst och kommenteradt af beställsamme tyskhetsifrare , skulle ganska lätt ibland massan af folket kunna åstadkomma kallsinnighet, ej blott för Danmarks rättvisa sak, utan äfven för sjelfva landet och dess innebyggare. Det är följaktligen af nöden att svenska allmänheten blir upplyst om hvem som är skulden till de öfverklagade, oädla handlingarne, på det att förebråelserna för desamma må träffa honom, icke den danska nationen, icke dem, som framstått såsom förespråkare fö: dess heliga och rättvisa sak. a EEAIRNERT NORGE. Eidsvold den 12 Sept. H. M. Konungen blef i dag, på sin resa till Lillehammer, vid Eidsvoldsbacken, emottagen af en otalig mängd menniskor, och Eidsvolds sångförening utförde en fyrstämmig sång, innehållande önskningar för Konungens väl. På Vormen lågo Mjösens haoca ånofartve Då HH MM IKanuncan raddac