till löjtnanter i armeen och.sålunda icke genom el
sedermera tillkommen grundlag kunde beröfvas del
rätt till avancement, hvilken de i likhet med all
andra i samma ställning egde; ty man vill väl doc
icke på fullt allvar påstå, att en svensk eller norr
man väl kan vara sekundlöjtnant i armeens reserv
men -hvarken sekundlöjtnant eller premierlöjtnan
vid de: danska linieregementerna. Och för resten
huru många tyskar bekläda icke i Danmark till oc!
med höga embeten, så väl inom civil- som militär
staten? Skulle alltså ofvanbemälte invändning gälla
så måste den åtminstone konseqvent genomföras.
Det har blifvit oss berättadt, att orsaken till ifrå
gavarande förbigående af de frivillige svenske och
norske officerarne ex officio blifvit antydt vara den
att man genom att befordra de frivillige befarade
att väcka missnöje bland de danske officerarne; mer
denna fruktan är, så vidt vår erfarenhet sträcker sig
fullkomligt ogrundad. Med undantag af en ende
bornerad individ, finnes det näppeligen någon dansl
officer, som har något emot att norrmän och sven:
skar, om de för öfrigt äro qvalificerade dertill, upp:
tagas i danska armten. Härom vittnar ju tillräck:
ligt den tändigheten, att truppafdelningarne sjelve
hafva föreslagit dem till befordran. — Detta såsom
en slags bilaga; men hvad som är hufvudsaken oct
förnämligast ger anledning till anmärkning emot def
danska krigsdepartementet, är bortvisandet af alla
svenskar och norrmän — ett förfarande, som säker-
ligen skall befinnas vara lika opopulär i Danmark,
som i något af brödrarikena.
Till slut må det tillåtas oss att uttala den önskan
som satt oss pennan i handen, nemligen, att våra
svenske och norske bröder, både de, som kämpat
våra !eder och alla de, som med deltagande,
om ock blo i tanken, hafva följt oss i vår strid
för Nerdens gränsor, måtte veta alt skilja mel-
lan det danska folkets hjertelag och en en-
skilt, om än aldr:g så högt uppsatt, dansk em.
betsmans conduit, och att de må vara fullt öf-
vertygade om, att danska nationen icke de-
dar den åsigt, att det är ädelt och värdigt at
bortstöra den hand, om hvars bistånd man sjelj
anhållit, bortstöta den med köld och otacksamhet
när man inbillar sig att man icke längre behöf-
ver densammal!n
Fedre!andet beledsagar artikeln med nedanstående
tillägg och reflexioner:
I det vi i vårt blad lemna plats för ofvanstående
artikel, hvars åsigter vi, i det hela taget, icke kunna
annat än biträda, tillägga vi, att, i händelse finan-
ciella förhållanden icke uteslutande hafva varit or-
saken till de svenske och norrske frivilliges obetin-
gade förafskedande, så synas deremot dessa förhål-
landen hafva utöfvat ett alltför stort inflytande på
det sätt, hvarpå krigskommissariatet (Intendenturen)
har försett dem med medel till bestridande af utgif-
terna för hemresan. Oaktadt ifrågavarande sak i och
för sig är obetydlig i förhållande till de många an
dra och stora kostnader, som kriget har medfört, så
har dock icke ringaste afseende blifvit gjordt
på, om en afskedad frivillig varit hemma i Malmö,
i Stockholm, eller i Christiania, eller på om han
varit en man af högre stånd och bildning, eller en
vandrande gesäll eller afskedad soldat; ty alla hafva
blifvit affärdade med den ytterst anspråkslösa utstyr-
seln af tio riksbanksdaler, med hvilken man har
trott sig kunna fullgöra det billighetskraf, som de
unge män, de der hafva vågat lif och blod för vår
sak, och af hvilka de aldrafleste af sina förmän er-
hållit de mest hedrande vitsord om sin conduit, trott
sig kunna hafva på att komma hem på ett anstän-
digt sätt. Visserligen bafva privata fonder i någon
mån sökt afhjelpa detta missförhållande; men hvad
som för statskassan var en småsak, har för den en-
skilde blifvit omöjligt, nemligen att hbjelpa alla. Vis-
serligen har en och annan individs anspråk varit öf-
verdrifae; men det förändrar på intet sätt rättmätig-
heten af det stora flertalets fordringar.
Äfven anse vi oss böra meddela hvad Gö-
theborgs Handels- och Sjöfartstidning yttrar
angående denna sak. Se här innehållet deraf:
Vi tro oss tillräckligt hafva ådagalagt våra varma
skandinaviska sympathier, för att ej kunna misstän-
kas för, att med dess återgifvande i vår tidning vilja
väcka bvad man kallar ondt blod mellan de skan-
dinaviska brödrafolken; tvärtom reproducere vi den-
samma just för att ådagalägga, att det icke är det
danska folket, utan dess nuvarande krigsministe-
rium, som gjort sig skyldigt till de förebråelser för
köld, orättvisa och otacksambet, hvilka i bem. art.
uttalas. Alla de från Danmark återvändande sven-
ske frivillige, som vi haft tillfälle att träffa eller
korresp indera med, och hvilkas antal icke är ringa,
öfverensstämma derutinnan, att de högligen värdera
den danska nationen och icke nog kunna loforda
den välvilja och gästvänlighet, hvarmed de under
sitt vistande derstädes, när omständigheterna så med-
gilvit, blifvit omfattade: men på samma gång hafva
de, och det af fullt giltiga skäl, mycket beklagat sig
öfver det oädla, hjertlösa och snöpliga sätt, hvarpå
de af det danska krigsdepartementet blifvit affär-
dade. Det ligger till och med i denna stund för oss
tvenne bref, i hvilka man i ganska oförtäckta orda
lag förebrår oss vår skandinavism och våra rast-
lösa skandinaviska sträfvanden, hvilka brefskrifvarne
till en icke ringa del tillräkna de sympathier för
Danmarks sak, som hos en obetänksam, lifvet blott
från en poötisk synpunkt uppfattande, ungdom hafva
blifvit väckte, och hvilka nu resulterat så illa, att
ganska många af de ridderligt sinnade unga männen
som tiggare återvändt till fäderneslandet, — Man
kan af dessa bref se det missnöje öfver utgången af
de frivilliga krigarnes uppoffringar, försakelser och
ridderliga handlingar, hvilket, sedan de till Sverige
återkommit, redan börjat gifva sig luft inom landet.
Ett sådant missnöje, underblåst och kommenteradt
af beställsamme tyskhetsifrare , skulle ganska lätt
ibland massan af folket kunna åstadkomma kallsin-
nighet, ej blott för Danmarks rättvisa sak, utan äf-
ven för sjelfva landet och dess innebyggare. Det är
följaktligen af nöden att svenska allmänheten blir
upplyst om hvem som är skulden till de öfverkla-
gade, oädla handlingarne, på det att förebråelserna
för desamma må träffa honom, icke den danska
nationen, icke dem, som framstått såsom föresprå-
kare fö: dess heliga och rättvisa sak.
a EEAIRNERT
NORGE.
Eidsvold den 12 Sept. H. M. Konungen
blef i dag, på sin resa till Lillehammer, vid
Eidsvoldsbacken, emottagen af en otalig mängd
menniskor, och Eidsvolds sångförening utförde
en fyrstämmig sång, innehållande önskningar
för Konungens väl. På Vormen lågo Mjösens
haoca ånofartve Då HH MM IKanuncan raddac