men som, när de sedan förekommo i reformsällskapet och der antogos, blefvo föremål för hans, tillika med de öfrige riksbekantaf reservanternes stora förbittring. Slutligen har Aftonposten icke heller försummat att styrka, stödja och stadfästa allt detta med ett föregifvande att Aftonbladet och dess Seider haft ett ghalft dussin programmer,reformsällskaperna ett halft dussin, OÖrebromännen ettn, o. s. v., hvilke: allt skulle föranleda det förståndiga folket, att ptrött vid allt detta vacklande och hela detta 0väsende, hitta på att tänka ungefär så här: nej låtom oss hellre följa aanviisningen af våår ako-o-onung, af våra beprööfvade gamla upplyysta vännern, o.s.v. (se ofvan i utdraget ordalagen i deras helhet.) Allmänheten erinrar sig utan tvifvel, att äfven den sednaste uppgiften är tagen ur luften. Di är sannt att Aftonbladet vid ett tillfälle 1848 framlade sin egen tanka angående grunderna för valrätt och valbarhet och att denna afvek något från reformsällskapernas pro gram; men Afronbladet yrkade aldrig att få sin tanka företrädesvis gällande: det tillkännagaf blott en åsigt, men hade ej den egenkärleken att hålla på den framför pluralitetens. Pi samma sätt hafve vi uu nyligen nämnt, sit om programmets uppställande vid Örebro-:s:ö et berott af oss, så hade vi troligen icke föreslagit att för tillfället gå så långt 1:ed valrättens utsträckande, som till gemenstspen vid armeen, som ställd i ett ständigt bercende af förmäns vilja, nära med oinskränkt rätt att befalla å ena och oinskränkt pligt att lyda å andra sidan, knarpt kan anses vara nog sui juris för politiska rättigheters utöfning såsom fullmyndige medborgare. Men denna enskilda tanka är en obetydlighet emot det vigtiga faktum af den öfverensstämmelse i tänkesätten som visade sig vid mötet, då dess program i allt fall till det hufvudsakliga sammanstämmer med vår öfvertygelse. A. B.har här icke annat än utöfvat den fosterländska pligten att arbeta för sammanhållning i stället för splittring. Hr Dalman tyckes icke vara af detta tänkesätt. Om någon skulle tycka, att vi sysselsatt oss längre än det lönar mödan, med att påpeka och lägga i dagen ofvannämnde af Aftonposten gjorda vanställningar och dikter, så bedje vi få anmärka, 1:o att dessa osanningar icke blott ligga i oriktiga omdömen utan i lögnaktigt uppdukade fakta, och 2:o att Aftonpostens mening dermed synes vara ganska allvarsam, nemligen att just på dessa falskt föregifna fakta hufvudsakligen bygga sina kalomnier mot reformvännerna och sitt försvar för det hvilande förslaget. En förklaringsgrund kan visserligen ännu gifvas, nemligen att de ifrågavarande falska uppgifterna tillkommit af hetta och ifver under passionens ingifvelse, och vi äre beredde att lemna så mycket utrymme som möjligt åt denna ursäkt; men då bör sådant åtminstone af Aftonpostens redaktion erkännas. Det är just i denna omständighet, i detta system, om vi så få kalla det, att först ljuga på sina antagonister eller citera deras ord falskt, för att sedan få nedsvärta dem, som Aftonposten synes gå 1 den fordna Granskarens och dess konsorters fotspår, öfver hvilket påstående yskesbrodern så mycket skandaliserat sig. Det bör likväl erkännas, att Granskareärligheten ännu nästan öfverträffas af Allehandaärligheten. Att ljuga i Granskaren eller i Aftonposten tyckes för öfrigt kunna komma på ett ut. Aftonposten skall troligen å nyo beskärma sig i himmelshöjd öfver hvad vi nu yttrat; men det finnes ett sätt att behålla segern, nemr ligen att vederlägga oss, och bevisa de fakta, som vi förklarat uppdiktade. Men det finner väl Aftonposten, att då man tillåter sig hårda omdömen om en annan på grund af den eller den anförda handlingen, så är det äfven en moralisk förbindelse att bevisa, att man icke sjelf smidt ihop denna handling för att derigenom få tillfälle till en smädelse. Det sednare är en nedrighet, som en hederlig man gerna aftvår sig.