men som, när de sedan förekommo i reform-
sällskapet och der antogos, blefvo föremål för
hans, tillika med de öfrige riksbekantaf reser-
vanternes stora förbittring. Slutligen har Af-
tonposten icke heller försummat att styrka,
stödja och stadfästa allt detta med ett föregif-
vande att Aftonbladet och dess Seider haft ett
ghalft dussin programmer,reformsällskaperna ett
halft dussin, OÖrebromännen ettn, o. s. v., hvilke:
allt skulle föranleda det förståndiga folket, att
ptrött vid allt detta vacklande och hela detta
0väsende, hitta på att tänka ungefär så här:
nej låtom oss hellre följa aanviisningen af våår
ako-o-onung, af våra beprööfvade gamla upp-
lyysta vännern, o.s.v. (se ofvan i utdraget or-
dalagen i deras helhet.)
Allmänheten erinrar sig utan tvifvel, att
äfven den sednaste uppgiften är tagen ur luf-
ten. Di är sannt att Aftonbladet vid ett
tillfälle 1848 framlade sin egen tanka angåen-
de grunderna för valrätt och valbarhet och att
denna afvek något från reformsällskapernas pro
gram; men Afronbladet yrkade aldrig att få
sin tanka företrädesvis gällande: det tillkän-
nagaf blott en åsigt, men hade ej den egen-
kärleken att hålla på den framför pluralite-
tens. Pi samma sätt hafve vi uu nyligen
nämnt, sit om programmets uppställande vid
Örebro-:s:ö et berott af oss, så hade vi
troligen icke föreslagit att för tillfället gå så
långt 1:ed valrättens utsträckande, som till
gemenstspen vid armeen, som ställd i ett stän-
digt bercende af förmäns vilja, nära med oin-
skränkt rätt att befalla å ena och oinskränkt
pligt att lyda å andra sidan, knarpt kan anses
vara nog sui juris för politiska rättigheters
utöfning såsom fullmyndige medborgare. Men
denna enskilda tanka är en obetydlighet emot
det vigtiga faktum af den öfverensstämmelse i
tänkesätten som visade sig vid mötet, då dess pro-
gram i allt fall till det hufvudsakliga samman-
stämmer med vår öfvertygelse. A. B.har här
icke annat än utöfvat den fosterländska plig-
ten att arbeta för sammanhållning i stället för
splittring. Hr Dalman tyckes icke vara af
detta tänkesätt.
Om någon skulle tycka, att vi sysselsatt oss
längre än det lönar mödan, med att påpeka och
lägga i dagen ofvannämnde af Aftonposten gjorda
vanställningar och dikter, så bedje vi få an-
märka, 1:o att dessa osanningar icke blott ligga
i oriktiga omdömen utan i lögnaktigt uppdu-
kade fakta, och 2:o att Aftonpostens mening
dermed synes vara ganska allvarsam, nemligen
att just på dessa falskt föregifna fakta huf-
vudsakligen bygga sina kalomnier mot reform-
vännerna och sitt försvar för det hvilande för-
slaget. En förklaringsgrund kan visserligen
ännu gifvas, nemligen att de ifrågavarande fal-
ska uppgifterna tillkommit af hetta och if-
ver under passionens ingifvelse, och vi
äre beredde att lemna så mycket utrymme
som möjligt åt denna ursäkt; men då bör sådant
åtminstone af Aftonpostens redaktion erkännas.
Det är just i denna omständighet, i detta sy-
stem, om vi så få kalla det, att först ljuga på
sina antagonister eller citera deras ord falskt,
för att sedan få nedsvärta dem, som Aftonpo-
sten synes gå 1 den fordna Granskarens och
dess konsorters fotspår, öfver hvilket påstående
yskesbrodern så mycket skandaliserat sig. Det
bör likväl erkännas, att Granskareärligheten
ännu nästan öfverträffas af Allehandaärligheten.
Att ljuga i Granskaren eller i Aftonposten tyc-
kes för öfrigt kunna komma på ett ut.
Aftonposten skall troligen å nyo beskärma
sig i himmelshöjd öfver hvad vi nu yttrat;
men det finnes ett sätt att behålla segern, nemr
ligen att vederlägga oss, och bevisa de fakta,
som vi förklarat uppdiktade. Men det finner
väl Aftonposten, att då man tillåter sig hårda
omdömen om en annan på grund af den eller
den anförda handlingen, så är det äfven en mo-
ralisk förbindelse att bevisa, att man icke sjelf
smidt ihop denna handling för att derigenom
få tillfälle till en smädelse. Det sednare är en
nedrighet, som en hederlig man gerna af-
tvår sig.