hos vårt kön; också tycker jag, att eder tillkommande sonbustru gjorde bättre, om hon något mer skylde hals och bröst; man kan ju ändå rätt väl se, att hon har ett hvitt skinn. Men besynner.iga seder har den damen. Kom hon icke in i salen så stolt, som om hon hade något att befalla här! Hon borde väl i början hafva ställt sig litet förlägen; det är ju vanliga fästmöseder; och jag har sett brudar i Norge, som, om de än gerna hoppat upp i taket af bara glädje och sällhet, likväl sutto der och slogo ned ögonen, som kalkonungar eller gåsungar när det kommer regn på dem. Dessutom borde hon hafva fallit på knä och kysst eder hand, om det behagade henne eller icke. Om hon just icke kunde tala vårt språk — ehuru jag icke kan begripa det, då norska språket ju är det enda egentliga menniskospråk, hvilket ni bäst kan höra på den otäcka rotvälska, som skottarne tala — så kunde hon väl hafva nickat med hufvudet och gjort allehanda rörelser med händerna; men den lilla damen låtsar, som om Orkneyöarnes grefvekrona endast vore af rör eller sjötång, och som om man borde ännu ge henne goda ord på köpet, på det hon måtte vara så nådig och sätta den på sitt långa svarta hår — som hon gerna kunnat låta fläta och lägga i lockar en smula, tycker jag. Bar den damen sig icke just åt som om hon varit dotter till kejsaren i Fez eller någon annan morisk konung! Och denna kyss, som hon gaf mig, Var det ej som om hon gilvit mig den endast för Guds skull, och nästan såsom klockaren i kyrkan vid Kirkwall gör när han kysser de stora metalltårna på eder slägtinge, den store Magnus, hvarje gång ban går förbi denne., Jag måste säga er, min goda Siegbrit, genmälte grefvinnan med förtretad uppsyn, att min tillkommande svärdotter behagar mig just sådan som hon är. Hvad som beträffar ken