denna såväl som Siegbrit endast flygtigt på kinden, och bibehöll sin fordna tystnad. Magnus märkte att detta förundrade modren. Min brud, sade Magnus, förstår väl något af vårt lands språk, men hon kan icke tala det, endast hennes eget modersmål talar hon med ledighet. Derföre, min nådiga moder, måste ni förlåta hennes tystnad. Jag hoppas att den mest glödande kärlek skall förmå den älskade att vänja sig vid det språket som talas på Orkadernap. Så förbindlig och kärleksfull den ton var hvari Magnus klädde sitt tal, och så uppmärksamt Rovena än hörde derpå, så förmådde den likväl ändock icke framtrolla ett enda leende på hennes ansigte, icke en gång minsta tecken till bifall. Såväl grefvinnan som Siegbrit togo nu den främmande emellan sig, och den cna talade så deltagande till henne som hon ännu aldrig förr gjort till någon, men ehurn Rovena förstod hennes ord, som hon nogsamt gaf tillkännna genom de tecken med hvilka hon besvarade frågorna, så visade sig likväl ej det minsta deltagande i hennes ansigte som kunnat röja någon känslighet hos henne, såframt manlicke vill fästa uppmärksamhet vid den bastighet med hvilken hon uppreste sig, när grefvinnan yttrade att hon väl kunde vara trött efter Tresans besvärligheter och att hon behöfde hvila sig i sin kammare och vara ensam. Då Magnus beledsagade sin brud genom de för hennes arkomst festligt utsirade rummen, så voro grefvinnan och Siegbrit ensamma och den sednare gaf snart fritt lopp åt sin tunga. Det är en besynnerlig varelse, denna prin sessa Rovenan, sede fröken. ,Visst är hon skön, det måste man tillstå, fastän jag tycker, att hennes ögon äro alltför stora och hennes skuldror ågot för kött! :; jeg bar aldrig rätt tyckt om den der-öfvermåttan stora fetman