denna såväl som Siegbrit endast flygtigt på
kinden, och bibehöll sin fordna tystnad. Mag-
nus märkte att detta förundrade modren.
Min brud, sade Magnus, förstår väl något
af vårt lands språk, men hon kan icke tala
det, endast hennes eget modersmål talar hon
med ledighet. Derföre, min nådiga moder,
måste ni förlåta hennes tystnad. Jag hoppas
att den mest glödande kärlek skall förmå den
älskade att vänja sig vid det språket som ta-
las på Orkadernap.
Så förbindlig och kärleksfull den ton var
hvari Magnus klädde sitt tal, och så uppmärk-
samt Rovena än hörde derpå, så förmådde den
likväl ändock icke framtrolla ett enda leende
på hennes ansigte, icke en gång minsta tecken
till bifall.
Såväl grefvinnan som Siegbrit togo nu den
främmande emellan sig, och den cna talade så
deltagande till henne som hon ännu aldrig förr
gjort till någon, men ehurn Rovena förstod
hennes ord, som hon nogsamt gaf tillkännna
genom de tecken med hvilka hon besvarade
frågorna, så visade sig likväl ej det minsta del-
tagande i hennes ansigte som kunnat röja nå-
gon känslighet hos henne, såframt manlicke vill
fästa uppmärksamhet vid den bastighet med
hvilken hon uppreste sig, när grefvinnan yt-
trade att hon väl kunde vara trött efter Tre-
sans besvärligheter och att hon behöfde hvila
sig i sin kammare och vara ensam.
Då Magnus beledsagade sin brud genom de
för hennes arkomst festligt utsirade rummen,
så voro grefvinnan och Siegbrit ensamma och
den sednare gaf snart fritt lopp åt sin tunga.
Det är en besynnerlig varelse, denna prin
sessa Rovenan, sede fröken. ,Visst är hon
skön, det måste man tillstå, fastän jag tycker,
att hennes ögon äro alltför stora och hennes
skuldror ågot för kött! :; jeg bar aldrig rätt
tyckt om den der-öfvermåttan stora fetman