ändamålet vinnas, hvilket erfarenheten bättre än in-!. dividuela åsigter torde vitsorda, så förfaller äfvenl den löjliga sidan af saken, om ens någon sådan finnes, och anser jag mig härmed tillfyllest belyst ämnet från de båda hufvudsakliga synpunkter, hvarifrån anmärkaren, i en oriktig dager, bedömt detsamma. Detta är nu historien om den famösa korrektionsmusiken. Jag är öfvertygad att hvar och en lugn och opartisk bedömare icke skall finna något ondt i den framställning jag gjort, ej heller något tadelvärdt i kongl. fångstyrelsens bifall till denna framställning, och slutligen att — icke det minsta ingrepp skett i kronoarbetsmanskapets arbetsförtjenst samt att sjelfva besparingskassan deraf föga lidit, då instrumenterna, (som t. o. m. enligt fanjunkaren Dillströms omdöme erhållits för godt pris) äro dess tillhörighet. Att döma efter den illvilja hvarmed denna musik blifvit bedömd, vore jag nästan färdig att instämma i den grekiska filosofens sats: att den menniska, som icke har känsla för musik, har ett hårdt och elakt hjertax. F. d. fanjunkaren Dillström har i Aftonbladsartikein låtit angifva, det han blifvit förledd att lemna sin plats vid soldatklassen, och i följd deraf måst göra en kostsam flyttning; att han icke fått hvad honom blifvit lofvadt; att han ej själf vet hvarföre han erhållit afsked; att detta endtledigande blifvit honom för sent meddeladt; att han erhållit afsked ur krigstjensten; och slutligen tyckes han vara högst missbelåten med att han erhållit ett så vackert afskedsbetyg. Detta allt tvingar mig till en utredning, som jag hittills dels för hr Dillströms egen skull velat undvika, dels emedan jag ansett en chef skyldig att med underlydande iakttaga all möjlig granulagenhet, helst då de liksom fanjunkaren Dillström ega en framtid, hvarpå beror omsorgen för en stor familjs utkomst och bergning; — men skylle han sig sjelf! Med allt detta förhåller det sig sålunda: Hr Dillström antogs af mig 1844 till sergeant vid kronoarbatskårns soldatklass, efter att ur krigstjenst förut varit afskedad, samt, enligt egen uppgift, efter att sednast varit anstäld vid kapellet hos den för mindre teaterns byggnad och första organisation förtjenstfulle och uppoffrande kapten Lindeberg, derifrån han skiljt sig, dels som ett offer-för intriger, dels för aflöningens ringhet och dess ojemna utfallande, m. m. Då jag i Januari 1843 nådigst förordnades till t. f. komme.xdant å Waxholms fästning, inställde sig hr Dillström kort derefter hos mig, med anhållan att blifva ihogkommen i händelse tillfälle vid här förlagde kronoarbetskår yppades, med samma eller om möjligt bättre inkomster än vid soldatklassen. Med anledning häraf underrättade jag, år 1846, Dillström skriftligen att en underofficersplats vore ledig; att frågan vore om att bilda en musik kår, och erbjöd honom denna plats mot i brefvet uppgifne vilkor till cirka 300 rdr bko prår. Ehuru det sålunda stod hr Dillström fritt att antaga eller!1 förkasta mitt anbud gjorde han det förra, som det syntes med tacksamhet. Hans befäl vid soldatklas-? sen förklarade sig glade att blifva af med honom. För sin resa från den ena tjenstgöringsorten till den andra erhöll han skjutsersättning för tvenne hästar och en riksdaler banko om dagen. Den öfriga flyttningen måtte icke varit serdeles kostsam, emedan hr Dillström lemnade Westmanland alldeles utfattig,! derifrån han hade platt intet att förflytta mer än: hustru och barn, hvilka hit anlände temligen lätt ekiperade. Här erhöll han först en sergeantslön, sedermera fanjunkarebeställningen vid ett af kompa-! nierne, då de bestämda inkomsterne utgjorde: arf-, vode 266 rdr 32 sk., servis 8 rdr, ved och ljus: cirka 20 rdr; summa 294 rdr 32 sk. (Gratifikationen är här icke upptagen, men fördelas den på 2:ne tjenstgöringsår, så utgör årliga lönen 328 rdr bko.) Jag hade således ärligt hållit hvad jag lofvat, men jag gjorde än mer: jag upplät till hans hustru kon-: trakt på sjuk-utspisningen för kronoarbetsmanskapet, med dervid åtföljande icke obetydliga förmåner, hvara jemte henne tilläts att hålla spisning åt befäl och 3 underbefäl å Rindö; genom de yngre underoflicerarf nes sammanflyttande af flere i ett rum, beredde jag ? fritt husrum, eller 3 rum och kök i kasern, för hela! Dillssrömska familjen. Vidare: så länge hr Dillström lefde något så när ordentligt och åtminstone något ; sysselsatte sig med musiken, utföll äfven den lofva-!a de gratifikationen af 50 rdr bko, den han då, vidf emottagandet visserligen icke fann, såsom i ett af.c hr Crusenstolpes bref uttryckes: något sur; men då hr Dillström sedermera, bland annat, började mera sysselsätta sig med flaskan än med musiken, blef han sjelf deremot mycket sur, då jag förklarade honom icke vidare förtjent af några gratifikationer. Emed ertid, om man skall tro, hvad hr Dillström säkerligen vill, att han förskjutit för kompaniet, och att han egde uteståendeförsringar af nära 600 rdr bko, så synes hans vilkor och ställning, I jemförd med den fattigdom hvari han i Westman7 land befann sig, icke så alldeles beklagansvärd. Men :s nu är händelsen den, att hans kompanichef förklarat uppgiften om det stora förskottet för alldeles n falsk; och hvad det sednare åter beträffar, har jag c visserligen äfven här hört detta omtalas; men somd sådant helt och hållet är Dillströms egen affär, eger fi han att deruti taga de mått och steg, hvartill han kan finna sig berättigad. Lägges härtill, att hr Dill-, ström hade tillfälle att temligen yppigt uppkläda sij. na barn och hålla dem i dansskola m. m., så harn han väl icke så alldeles giltiga skäl till missnöje med h sin flyttning från Westmanland. Pp Fanjunkaren Dillström vet mycket väl att han era höll afsked för det kompanichefen flere gånger förklarat sig missbeiåten med det sätt, hvarpå han skötte kompaniets rustkammare; för dryckenskap och ., en oordenilig lefnad; för det han låg i ständig delo: med sina kamrater (Se bil. litt. A. — denna skrifts nlemnande till kommendanten förekom jag vid min nemkomst. Det var kanske illa gjordt mot hr Dillström); för det att manskapet tidt och ofta klagadejY öfver hr Dillströms orättvisa hårdragningar och misshandlingar; för det att afgående manskap klagat att deras egna klädespersedlar, som voro i hr Dillströms vård, dels voro törskingrade, dels bortbytte mot sämre m. m.; — allt detta vet hr Dillström ganska väl, äfvensom att då af mig flera gånger förnyade a väl vänliga som allvarsamma förmaningar, samt lutligen bestraffningar (Se bil. litt. B.) icke kunde ätta honom, han redan i Juni månad underrättales om sitt endtledigande från kåren den 4 Okto-q er, just derföre i så god tid, att han skulle ega gå illfälle bereda sig annan bergning; för hvilket än-ti lamål han äfven 2:ne gånger under loppet af som-!m naren begärde och erhöll permission till Stockholm.k Sedan Dillström enligt bataljonsorder, hvilka visser-m igen icke för honom voro eller ens då syntes vara öfverraskande, erhöll sitt endtledigande, intällde han sig hos mig, med ödmjuk anhålan, att för sin framtids skull erhålla ett ordentligt fskedsbetyg; jag anmodade då bataljonens auditör ut i vanliga termer ett sådant utskrifva, så att det I itminstone vitsordade, att han icke blifvit från baaljonen utstruken. Detta skedde, som jag sagt, för ans framtids skull. Det är denna välvilja, somh rämer hr Dillström, och jag erkänner, det jag härat! f mitt goda bjerta förleddes att begå ett möjligt ö! jenstefel. Från annan krigstjenst, än den han ilA tt OLA — VV m mm VA TI RT -— I S a t s I