(Insändt.) UTREDNING AF FÖRHÅLLANDERNA VID WAXHOLMS FÄSTNING. (Se Aftonbladet J4 200 för tisdagen d. 28 Aug. 1849.) Det är musikkårens bildande vid kronoarbetsbataljonen å Rindö, som åter utgör utgångspunkten för en, denna gången, mer än tillbörligt ilsken och sanningslös artikel, hvaråt f. d. favjunkaren C. Dillström lånat sitt namn; ty, så vidt man kan dömma af svenska språkbruket, synes artikeln aldrig varit ämnad till hr Dillströms underskrift, är måhända af honom icke ens genomläst, utan tyckes det att han, såsom dertill lämpligast ansedd, derom blifvit anmodad, då red. troligen gjort betänkligheter vid artikelns införande utan namnteckning, För att en gång för alla afsluta ett för publiken föga intressant ämne, lemnas läsaren härmed en fullständig upplysning om tillkomsten af den, oaktadt sakens obetydlighet, så mycket omskrifna och ryktbarvordna musikkåren å Rindö? Man har hufvudsakligast klandrat, ej allenast att kostnaderna för dess uppsättning utgått från kårens besparingskassa, utan man har velat förlöjliga hela idcen af dess tillvaro. Skälet till det förra är troligtvis helt enkelt det, att man gjort sig den oriktiga förutsättningen att besparingskassan vore en slags sparbank, deruti. kronoarbetskarl finge insätta sin arbetsförtjenst, och således egde rätt att af sin insättning draga den fördel, som dylik inrättning medför. Under ett sådant förhållande sku!le klandret att använda kassan till ett för densamma främmande ändamål, vara rättvist och alldeles på sitt ställe; men jag hoppas att läsaren skall få ett möjligen motsatt omdöme om saken, då jag upplyser att besparingskassan är något helt annat än en manskapets sparbank. Vid kronoarbetskompanierne skall neml. enligt 42 i kårens reglemente en kassa benämnd Besparingskassa bildas, hufvudsaikligast: af frivilliga gåfvor och gratifikationer; af rymde och icke ertappade kronoarbetskarlars qvarlemnade penningar och tillhörigheter; af sådan vid visitation inom kompanierna, i beslag tagen egendom, dertill egare icke igenfinnes; af innestående arbetsförtjenst hos de kronoarbetskarlar, som enligt 52 i kårens reglemente ur rullorna afföras och insättas å korrektionsinrättning, eller för brott dömas till fästning; och slutligen, af med döden afgångne kronoarbetskarlars innestående arbetsförtjenst och tillhörigheter, såvida dertill icke laglig arftagare sig anmäler. I denna kassa ingår således icke ett runstycke af det i tjenst varande kronoarbetsmanskapets arbetsförtjenst. Kassans ändamål är: att användas till uppmuntringar för välförhållande, samt till understöd för sådane kronoarbetskarlar som utmärkt sig genom ett godt uppförande och arbetsamhet under tjenstetiden. Ingen annan kronoarbetskarl kan således komma i åtnjutande af en enda skilling ur kassan. Emedlertid, då endast få tillfällen lemnats, att med full rättvisa anlita kassan för detta sitt ändamål, har den genom samvetsgrann förvaltning småningom växt till det icke obetydliga kapitalet af 92404 rdr 30 sk. 3 rst. banko, som den nu utgör, sedan alla utbetalningar blifvit gjorda. Efter att ett års tid fört befälet öfver här förlagde kronoarbetsbataljon, tyckte jag mig finna, hvad ock straffjournaler och krigsrättens domböcker vitsorda, att kronoarbetsmanskapet i sitt uppförande, jemfördt med de förhållanden som från kårens första uppsättning egt rum, betydligt förbättrats, och att den i allmänhet iakttog den bättre ordning, som en någorlunda uppfattad militärdisciplin borde ingifva. Under en mångårig vunnen erfarenhet af arbetsfolks bandhafvande i allmänhet, och en sexårig af kronoarbetsmanskap särskildt hade jag funnit, hvad ock i allmänhet antages som regel, att i de flesta fall uppnuntringar, rättvist och i rättan tid gifne, medfört god verkan och ytterligare upplifvat den belönade förtjensten, så enskildt som kollektift. Under sådan ifvertygelse och då jag ville uppmuntra manskapet allmänhet till ett fortsatt godt och om möjligt ännu bättre uppförande, och då den för dylikt ändamål derill befintlige kassan lemnade riklig tillgång, och slutigen då jag tillika ville att denna uppmuntran skulle vara ett varaktigt minne af den förtjenst som blifit belönad, fick jag den ingifvelsen, som sedermera utgjort ett så rikt ämne för tadel och båp. Uti krifvelse till kongl. fångvårdsstyrelsen af d. 41 Jawari 1846 anhöll jag att för kårens räkning få använda 400 rdr bko af hvardera kompaniernes besparingskassa för blåsinstrumenters inköpande, samt lessutom 25 rdr bko äfven af hvardera kassan, till sratifikation åt den underofficer som, med kännedom musik, på lediga stunder ville åtaga sig att deri indervisa. Såsom skäl till min ansökan har jag anört: alt dit vore måhända ett lämpligt sätt att upp