ende. Antagom, att en representant vore vald på det fullkomligaste vis, men för 20 år: — kunde man förutsätta att han under hela denna tid icke skulle gifva efter för frestelsen, och slutligen taga snarare sina enskilda fördelar än det allmännas till råds vid sma omröstningar? Må representationen derföre blifva kort — högst tre år — så att representanten icke må på alltför långa mellantider sakna anledning att inför sina konstituenter redovisa huru han fullgjort kallelsen, och lemna dem sjelfva tillfälle att afgöra, om de fortfarande kunna begagna hans ombudsmannavärf. En annan omständighet är afskaffandet af valqvalifikationer. Lord Dudley Stuart kunde ej annat än undra öfver folkets långvariga fördragsamhet med någonting så orimligt. Hvarföre skall lagen ålägga folket att till sina ombud icke få utse andra än rika män? Är det tänkbart att endast sådana kunna vara skickliga lagstiftare? Långt ifrån att dela en dylik fördom, fann lorden, tvärtom, icke något förnuftigt skäl hvarföre plats i Underhuset icke äfven borde finnas för män ur arbetsklasserna (Hör, hör!s) Man har invändt, att sådana män, oupphörligt sysselsatta med omsorgen att genom sitt dagsarbete skaffa dagligt bröd åt sig och de sina, sakna tillräcklig ledighet att förvärfva nödiga insigter eller egna nödig eftertanka åt bedömandet af allmänna angelägenheter; men tror man väl då, att bland de rika män, som nu sitta i Underhuset, det icke ges de, som äro så sysselsatta med sina tidsfördrif — med kappridter, med jagt, med lustresor till Paris och Neapel, med spektakler, koncerter, 0. s. V., att de sakna all ledighet till förvärfvande af lagstiftareförmåga? (Hör, hör!,) Det är talarens öfvertygelse, att bland dessa män i glachandskar finnes mången, som icke är så väl qvalificerad att stifta lag i landet, som mången hårdhändt arbetare (Bifall. — Huru snart reformföreningen må uppnå sina syften kunde talaren väl icke förutse. De kunna vinnas snart; da kunna hindras genom oförutsedda omständigheter; men uppnås måste de, och inom en icke alltför aflägsen tid. Han finge måhända icke sjelf upplefva den; men om han lyckats i någon mån förkorta väntningsqvalet, så ansåge han sig icke hafva lefvat fåfängt (Bifall). (Slutet följer.) — Zachrissonska målet. Generallöjtnanten grefve C. G. Löwenhjelm, som nu är frånvarande på en resa utrikes, har genom ombud begärt rum för nedanstående från staden Reval daterade skrift: Uti Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning, M 408 för detta år, har kapten Zachrisson vid Götha artilleri-regemente låtit införa, och sålunda meddela publiken, tvenne förtroliga samtal med sin förman, generalfälttygmästaren, generalmajor von Arbin. — Offentliggörandet af sådane meddelanden ansågs fordom som oförsynt och skamligt. Det torde likväl gillas af de nya läror kapten Zachrisson hyllar och, utan afseende på samtlige regementskamraters föredöme, slutit sig till. Äfven mitt namn har, på ett för mig sårande och förnärmande sätt, i detta offentliggörande blifvit inblandadt. Jag har icke töfvat att, af min kamrat, general von Arbifi, begära dess förklaring öfver de mig beträffande, honom tillskrifna yttranden om mig: och förklarar, till följe af general von Arbins nu ingångna svar, att han hvarken sagt att general Löwenhjelm alltid vill skada artilleriet, eller att det är ingen annan än Löwenhjelm, som nu varit framme igen. Så snart jag, om Gud vill, återkommit till Sverige, är jag villig och färdig att, för hvilken kamrat, eller annan af mig som kompetent ansedd person, som heldst, framlägga ovedergägliga bevis uppå, att general von Arbin icke erkänner dessa, med kapten Zachrissons underskrift caverade smädelser. Må han alltså sjelf svara derför, och räkna denna, en grånad förman oförtjent tillfogade, skymf till sina, i hela denna sak, nog många oförlåtliga obetänksamheter. — Min mera än 40-åriga tjenstebana fläckas ej deraf; och hela min division vet, att det mig förekastade favoritskapet för kapten Schätzercrantz utsträcker sig till hvarje braf kamrat och dugtig officer under mitt befäl. Reval i September 4849. Löwenhielm. Generallöjtnant.