ende. Antagom, att en representant vore vald på det
fullkomligaste vis, men för 20 år: — kunde man
förutsätta att han under hela denna tid icke skulle
gifva efter för frestelsen, och slutligen taga snarare
sina enskilda fördelar än det allmännas till råds vid
sma omröstningar? Må representationen derföre
blifva kort — högst tre år — så att representanten
icke må på alltför långa mellantider sakna anledning
att inför sina konstituenter redovisa huru han full-
gjort kallelsen, och lemna dem sjelfva tillfälle att af-
göra, om de fortfarande kunna begagna hans om-
budsmannavärf.
En annan omständighet är afskaffandet af val-
qvalifikationer. Lord Dudley Stuart kunde ej an-
nat än undra öfver folkets långvariga fördragsamhet
med någonting så orimligt. Hvarföre skall lagen
ålägga folket att till sina ombud icke få utse andra
än rika män? Är det tänkbart att endast sådana
kunna vara skickliga lagstiftare? Långt ifrån att
dela en dylik fördom, fann lorden, tvärtom, icke
något förnuftigt skäl hvarföre plats i Underhuset
icke äfven borde finnas för män ur arbetsklasserna
(Hör, hör!s) Man har invändt, att sådana män,
oupphörligt sysselsatta med omsorgen att genom sitt
dagsarbete skaffa dagligt bröd åt sig och de sina,
sakna tillräcklig ledighet att förvärfva nödiga insig-
ter eller egna nödig eftertanka åt bedömandet af
allmänna angelägenheter; men tror man väl då, att
bland de rika män, som nu sitta i Underhuset, det
icke ges de, som äro så sysselsatta med sina tidsför-
drif — med kappridter, med jagt, med lustresor till
Paris och Neapel, med spektakler, koncerter, 0. s. V.,
att de sakna all ledighet till förvärfvande af lag-
stiftareförmåga? (Hör, hör!,) Det är talarens öfver-
tygelse, att bland dessa män i glachandskar finnes
mången, som icke är så väl qvalificerad att stifta lag
i landet, som mången hårdhändt arbetare (Bifall. —
Huru snart reformföreningen må uppnå sina syften
kunde talaren väl icke förutse. De kunna vinnas
snart; da kunna hindras genom oförutsedda omstän-
digheter; men uppnås måste de, och inom en icke
alltför aflägsen tid. Han finge måhända icke sjelf
upplefva den; men om han lyckats i någon mån
förkorta väntningsqvalet, så ansåge han sig icke hafva
lefvat fåfängt (Bifall). (Slutet följer.)
— Zachrissonska målet. Generallöjtnanten
grefve C. G. Löwenhjelm, som nu är frånva-
rande på en resa utrikes, har genom ombud
begärt rum för nedanstående från staden Re-
val daterade skrift:
Uti Götheborgs Handels- och Sjöfartstidning, M
408 för detta år, har kapten Zachrisson vid Götha
artilleri-regemente låtit införa, och sålunda meddela
publiken, tvenne förtroliga samtal med sin förman,
generalfälttygmästaren, generalmajor von Arbin. —
Offentliggörandet af sådane meddelanden ansågs for-
dom som oförsynt och skamligt. Det torde likväl
gillas af de nya läror kapten Zachrisson hyllar och,
utan afseende på samtlige regementskamraters fö-
redöme, slutit sig till.
Äfven mitt namn har, på ett för mig sårande och
förnärmande sätt, i detta offentliggörande blifvit in-
blandadt. Jag har icke töfvat att, af min kamrat,
general von Arbifi, begära dess förklaring öfver de
mig beträffande, honom tillskrifna yttranden om mig:
och förklarar, till följe af general von Arbins nu
ingångna svar, att han hvarken sagt att general Lö-
wenhjelm alltid vill skada artilleriet, eller att
det är ingen annan än Löwenhjelm, som nu
varit framme igen. Så snart jag, om Gud vill,
återkommit till Sverige, är jag villig och färdig att,
för hvilken kamrat, eller annan af mig som kompe-
tent ansedd person, som heldst, framlägga oveder-
gägliga bevis uppå, att general von Arbin icke er-
känner dessa, med kapten Zachrissons underskrift
caverade smädelser. Må han alltså sjelf svara der-
för, och räkna denna, en grånad förman oförtjent
tillfogade, skymf till sina, i hela denna sak, nog
många oförlåtliga obetänksamheter. — Min mera än
40-åriga tjenstebana fläckas ej deraf; och hela min
division vet, att det mig förekastade favoritskapet
för kapten Schätzercrantz utsträcker sig till hvarje
braf kamrat och dugtig officer under mitt befäl.
Reval i September 4849. Löwenhielm.
Generallöjtnant.