Mine herrar! Jag har haft den äran att helsa eder välkomna; tillåten mig att äfven bjuda eder farväl. Jag skall ej blifva mångordig. Talaren erinrade nu om de arbeten, som under de trenne sessionerna blifvit verkställda, samt fortfor: Vi åtskiljas, förenade i våra hjertan; från denna dag hafva vi endast en gemensam tanke, och en gemensam tanke är ett gemensamt fädernesland (Ganska bra!). Ja, från denna dag äro vi landsmän. Jag hyser den fasta öfvertygelse, att våra sträfvanden skola krönas med framgång. Man har påmint derom, att denna dag är Bartholomeidagens årsdag, och den katholska presten bortvände sitt ärevördiga hufvud och försökte aflägsna detta sorgliga minne. Jag mottager denna erinring, mine herrar! Ja, för 977 år sedan, på denna dag, vaknade Paris i bestörtning vid stormklockans ljud. Katholikerna grepo till vapen, protestanterna blefvo öfverraskade i sin sömn, och man begick en afskyvärd förbrytelse, hvari alla passioner, politiska, religiösa, personliga passioner blandade sig. Nåväl! I dag, i denna samma stad, instämmer Gud alla dessa hatfu!la känslor och befaller dem att förvandla sig till kärlek. Han borttager den sorgliga betydelsen från denna dag. Det ställe, som förr var en mörk blodfläck, upplyses af en ljusstråle. I stället för hämndens id:er finner man cnighetens idger och — prisad vare Hans vilja! — detta framskridande sker nästan i sjelfva skuggan af det torn, hvarifrån signalen till S:t Bartholomeinattens blodbad utgick. Här äro icke blott Engelsmän, Tyskar, Amerikanare och Fransmän förenade; utan äfven de, hvilka man fordom kallade Papister, och de som kallades Hugenotter; de erkänna nu, att de äro bröder; de förena sig i broderlig och oupplöslig endrägt (Bifall). Denna hag, denna minnesvärda dag betecknar slutet .på hatet, den betecknar försoningen. Den 24 Augusti 1572 utplinas och försvinner för den 24 Augusti 1849! (Långvariga bifallsrop.)