Mine herrar! Jag har haft den äran att helsa
eder välkomna; tillåten mig att äfven bjuda eder
farväl. Jag skall ej blifva mångordig.
Talaren erinrade nu om de arbeten, som under
de trenne sessionerna blifvit verkställda, samt fort-
for:
Vi åtskiljas, förenade i våra hjertan; från denna
dag hafva vi endast en gemensam tanke, och en ge-
mensam tanke är ett gemensamt fädernesland (Gan-
ska bra!).
Ja, från denna dag äro vi landsmän. Jag hyser
den fasta öfvertygelse, att våra sträfvanden skola
krönas med framgång.
Man har påmint derom, att denna dag är Bar-
tholomeidagens årsdag, och den katholska presten
bortvände sitt ärevördiga hufvud och försökte af-
lägsna detta sorgliga minne. Jag mottager denna
erinring, mine herrar! Ja, för 977 år sedan, på
denna dag, vaknade Paris i bestörtning vid storm-
klockans ljud. Katholikerna grepo till vapen, pro-
testanterna blefvo öfverraskade i sin sömn, och
man begick en afskyvärd förbrytelse, hvari alla pas-
sioner, politiska, religiösa, personliga passioner blan-
dade sig.
Nåväl! I dag, i denna samma stad, instämmer
Gud alla dessa hatfu!la känslor och befaller dem att
förvandla sig till kärlek. Han borttager den sorg-
liga betydelsen från denna dag. Det ställe, som förr
var en mörk blodfläck, upplyses af en ljusstråle.
I stället för hämndens id:er finner man cnighe-
tens idger och — prisad vare Hans vilja! — detta
framskridande sker nästan i sjelfva skuggan af det
torn, hvarifrån signalen till S:t Bartholomeinattens
blodbad utgick.
Här äro icke blott Engelsmän, Tyskar, Ameri-
kanare och Fransmän förenade; utan äfven de, hvilka
man fordom kallade Papister, och de som kallades
Hugenotter; de erkänna nu, att de äro bröder; de
förena sig i broderlig och oupplöslig endrägt (Bifall).
Denna hag, denna minnesvärda dag betecknar
slutet .på hatet, den betecknar försoningen. Den 24
Augusti 1572 utplinas och försvinner för den 24
Augusti 1849! (Långvariga bifallsrop.)