skall komma, då jag får trycka Orkadernes
herrskares krona på din hvita panna. Vid af-
skedet bad Magnus flickan om en pant af hen-
nes kärlek och trohet. Welda gaf honom en
af hennes sköna blonda lockar, Magnus besva-
rade denna gåfva i det han tog en medaljong
med sitt porträtt, som medelst en dyrbar kedja
hängde på hans bröst, kastade denna omkring
jungfruns hvita hals och under tusende tårar
skiljdes slutligen de älskande, och Magnus ilade
till Kirkwall, hvarest hans snällseglare väntade
honom för att föra honom ti!l östern.
Mer än tvenne månader förflöto och ännu
var ingen underrättelse kommen ifrån grefven
på Hoy. Ändtligen kom ett bref. Magnus
skref att han besökt Norge och Sverge och nu
befann sig vid Rutheniens kust. Han skil-
drade sin öfverraskning att här hafva påträf-
fat en kultur som vore föga skiljd ifrån det
nordliga Skottlands. I anseende till sina för-
mälningsplaner, gaf han ej tillkänna något be-
stämdt, likväl tycktes det på hans beskrifnin-
gar, som om de ädla damerna i dessa länder på
intet vis gåfve efter för de skottska. I det
hela var grefvinnan ganska nöjd med sin sons
skrifvelse, men icke så fröken Siegbrit. Hon
kunde alldeles icke begripa, sade hon förtretad,
att damerna i de der fjerran mörka och föga
kända länderna hade alla de företräden som
han uppräknat, men om detta likväl vore
fallet, så uppstod dock den stora frågan, huru
det förhöll sig såväl med deras kristendom
som deras adelskap, och hon trodde sig kunna
påstå, att om Hengist och Harald Hårdråde
ännu lefde, och man begärt deras råd, skulle
de ansett ett giftermål med en ruthenisk fur-
stinna för en mesallians. Grefvinnan sökte emel-
lertid att häfva frökens tvifvel, hon blott ka-
stade en isblick på henne, och gaf tillkänna
att hon väl hoppades allt i hänseende till gref-
vens giftermål vara lemnadt till hennes bedö-
mande och alg e. Med tillhjelp af dehe-
liga Martyrerne 5: Dunstan och S:t Magnus
skulle. hon väl söka afvärja äfven den minsta
skugga och missaktning som genom en mesal-
lans kunde uppstå.
P