Suppnå målet; men vi räknade på Frankrikes, Tysklands, Englands och Italiens bistånd. O politiska enfald! Vet man då icke att en stat eller ett folk blott då bistår en annan stat, när det ligger i dess eget intresse. Må man genombläddra alla statslexika. Der finnas visserligen ord, sådana som statskonst, statsklokhet, slalsrätt o. d.; men ingenstädes läser man något om statsädelmod, statshumanitet, stalsrättvisa. Hvar och en, för hvilken den lärdom, som språkbruket här gifver, ej är tydlig nog, han är oduglig till statsman. Vi finna här öppet erkänd en princip, som gifver oss nyckeln till den dynastiska politiken. Det kan ej skada att taga fasta på detta erkännande, som åtminstone har öppenbjertighetens törtjenst. Det innefattar ingen nyhet, den uppmärksamme betraktaren har länge genomskådat sakens inre sammanhang, men det är betecknande att se reaktionens organer föra deta språk; hvad man sålunda öppet tillstår kan ej mera blifva föremål för ovisshet och tvekan. Egoism, kall, beräknande egoism, se der motivet för statsmännens diplomatiska verksamhet! Se der slutligen källan till alla de lidanden, som den dynastiska politiken bragt öfver folken! Se der svaret på frågan hvarföre Europa tigande sett Polen, Italien och Ungern förblöda!! Det blir efter en blick på denna statskonstens och statsklokhetens machiavellism ej mera en gåta, att Europas folk kläda sig i djup sorgdrägt vid den ungerska frihetens likbår, medan mången af den dynastiska politikens representanter delar Fredrik Wilhelms tänkesätt, hvilken vid grefve Benkendorffs förkunnande af Görgeys kapitulation omfamnade budbäraren, under försäkran att detta var den gladaste underrättelse han på länge mottagit !! Men det hgger dock något sorgligt, något i hög grad nedslående för humaniteten och upplysningen uti denna djupa disharmoni mellan folkens och dynastiernas sympatier. Det är en känsla af bitterhet, som gör sig gältande vid föreställningen att hos dem, i hvilkas händer nationernas välfärd är anörtrodd, finna tänkesält rådande, hvilka så litet harmoniera med nationernas egna. Genom att konseqvent framgå i denna riktning, på divergerande linier med verldskulturen hos folken, måste förr eller sednare en kris, en brytning blifva oundgänglig, och, så vidt ej maktens innehafvare i tid refva seglen och styra annan kurs, dynastiernas välden krossas i följd af en kortsynt politik. Det är nämligen icke tänkbart att nationernas många millioner skulle allt framgent, under det civilisationen och den politiska uppfostran allt mera utvidgar sitt verkningsfält och tränger allt djupare ned till massan af folket, stillatigande fördraga ett styrelsesystem, som står i så skärande kontrast med tidens anda och med folkens rättsanspråk. Ty en tid måste komma, — den kristliga humanitetens inneboende andliga kraft borgar derför — då pstatsrättvisan och statsmensklighet måste hafva ett ord med i diplomatien, och folkens sympatier, samt de allmänna rättsbegreppen, samvetsgrannare rådfrågas vid de vigtigaste politiska frågors afgörande, än hittills visat sig vara fallet. Den här ofvan omnämda glädjeyttringen af Fredrik Wilhelm, vid underrättelsen om den ungerska revolutionens fall, erinrar lifligt om ett faktum, som ytterligare bidrager till den dynastiska politikens karakteristik. Vi hafva alla i friskt minne huru det segrande folkparet öfverallt, på Sicilien, i Neapel, i Paris, i Wier, Berlin, Rom och slutligen i Ungern, besagnat sig af sin seger öfver förtrycket, huru demokraterna öfverallt med största moderation bemött de besegrade dynastierna; om man nn anställer en jemförelse härmed och det handlingssätt som utmärkt de maktägande vid reaktionens sednare segrar öfver demokratien uti hela Europa, hvad lärdom hemta väl folken deraf? Svaret på denna fråga förtjenar antecknas för framtiden. (Forts.)