Suppnå målet; men vi räknade på Frankrikes,
Tysklands, Englands och Italiens bistånd. O
politiska enfald! Vet man då icke att en stat
eller ett folk blott då bistår en annan stat, när
det ligger i dess eget intresse. Må man genom-
bläddra alla statslexika. Der finnas visserli-
gen ord, sådana som statskonst, statsklokhet,
slalsrätt o. d.; men ingenstädes läser man nå-
got om statsädelmod, statshumanitet, stals-
rättvisa. Hvar och en, för hvilken den lär-
dom, som språkbruket här gifver, ej är tydlig
nog, han är oduglig till statsman.
Vi finna här öppet erkänd en princip, som
gifver oss nyckeln till den dynastiska poli-
tiken. Det kan ej skada att taga fasta på
detta erkännande, som åtminstone har öppen-
bjertighetens törtjenst. Det innefattar ingen
nyhet, den uppmärksamme betraktaren har
länge genomskådat sakens inre sammanhang,
men det är betecknande att se reaktionens
organer föra deta språk; hvad man sålunda
öppet tillstår kan ej mera blifva föremål för
ovisshet och tvekan.
Egoism, kall, beräknande egoism, se der
motivet för statsmännens diplomatiska verk-
samhet! Se der slutligen källan till alla de
lidanden, som den dynastiska politiken bragt
öfver folken! Se der svaret på frågan hvar-
före Europa tigande sett Polen, Italien och
Ungern förblöda!!
Det blir efter en blick på denna statskon-
stens och statsklokhetens machiavellism ej mera
en gåta, att Europas folk kläda sig i djup sorg-
drägt vid den ungerska frihetens likbår, medan
mången af den dynastiska politikens represen-
tanter delar Fredrik Wilhelms tänkesätt, hvil-
ken vid grefve Benkendorffs förkunnande af
Görgeys kapitulation omfamnade budbäraren,
under försäkran att detta var den gladaste un-
derrättelse han på länge mottagit !!
Men det hgger dock något sorgligt, något i
hög grad nedslående för humaniteten och upplys-
ningen uti denna djupa disharmoni mellan fol-
kens och dynastiernas sympatier. Det är en
känsla af bitterhet, som gör sig gältande vid
föreställningen att hos dem, i hvilkas händer
nationernas välfärd är anörtrodd, finna tänke-
sält rådande, hvilka så litet harmoniera med
nationernas egna. Genom att konseqvent fram-
gå i denna riktning, på divergerande linier med
verldskulturen hos folken, måste förr eller sed-
nare en kris, en brytning blifva oundgänglig,
och, så vidt ej maktens innehafvare i tid refva
seglen och styra annan kurs, dynastiernas väl-
den krossas i följd af en kortsynt politik.
Det är nämligen icke tänkbart att nationer-
nas många millioner skulle allt framgent, un-
der det civilisationen och den politiska upp-
fostran allt mera utvidgar sitt verkningsfält
och tränger allt djupare ned till massan af fol-
ket, stillatigande fördraga ett styrelsesystem,
som står i så skärande kontrast med tidens
anda och med folkens rättsanspråk. Ty en tid
måste komma, — den kristliga humanitetens
inneboende andliga kraft borgar derför — då
pstatsrättvisan och statsmensklighet måste hafva
ett ord med i diplomatien, och folkens sym-
patier, samt de allmänna rättsbegreppen, sam-
vetsgrannare rådfrågas vid de vigtigaste politiska
frågors afgörande, än hittills visat sig vara
fallet.
Den här ofvan omnämda glädjeyttringen af
Fredrik Wilhelm, vid underrättelsen om den
ungerska revolutionens fall, erinrar lifligt om
ett faktum, som ytterligare bidrager till den
dynastiska politikens karakteristik. Vi hafva
alla i friskt minne huru det segrande folkpar-
et öfverallt, på Sicilien, i Neapel, i Paris, i
Wier, Berlin, Rom och slutligen i Ungern, be-
sagnat sig af sin seger öfver förtrycket, huru
demokraterna öfverallt med största moderation
bemött de besegrade dynastierna; om man nn
anställer en jemförelse härmed och det hand-
lingssätt som utmärkt de maktägande vid reaktio-
nens sednare segrar öfver demokratien uti hela
Europa, hvad lärdom hemta väl folken deraf?
Svaret på denna fråga förtjenar antecknas
för framtiden. (Forts.)