Nåväll utropade Magnus med svärmisk häftighet. Så låtom oss, efter urgammal sed, gå till denna stenen och göra vår ed vid Odin.n pAldrig! dyre Magnus, utropade flickan med förskräckelse. Tänk hvilket ställe och vid hvad tid det är Å Ingen tid och ingen ort, till och med ingen demon som öfver detta ställe utbreder sina mörka vingar, skall afhålla mig ifrån att lofva dig evig trohet, sade ynglingen på det högsta upprörd. Kom Welda, kom! om du älskar och någonsin älskat mig. Nästan-med våld förde han den darrande flickan till stenen. Månan framgick nu ur moln och darrade i den af vestanvinden upp: rörda sjön vid Stennis. Tigande tryckte Magnus den älskade till sitt hjerta och genom stenens nrkålkning fattade han hennes hand,som feberaktigt darrade i hans. Nu sade han efter uråldrig sed högt i den stilla månupplysta natten: Hör mig Odin, du mäktige bherrskare, Hvars stämma hörs genom nordvindens stormar, Som i de ljufva svalkande flägtar, Hvilka upplyfta svalans vingar Då hon far öfver helga flodens spegel. — Hör mig, du mäktige Nordlandsbeherrskare , Thor, och du Thord som i klippan bor. Hören! Stagne kämpars valkyrior, Omsväfven mig, andar af fordna druider; Jag kallar er samman i helig rund. — Grefven ville fortfara, då Welda gaf till ett anskri, och Magnus sjelf blef så illa skakad, att orden dogo på hans läppar. En lång ger stalt, hvitklädd ifrån hufvud till fot, med det hvitlockiga, till midjan nedhängande skägget; den kala hjessan beskuggad med en löfkrans, stod plötsligt emellan begge, och, läggande sina händer på hvar sin af de ungas axlar, sade han mel en dof röst: Brottsling, stanna!