Nåväll utropade Magnus med svärmisk
häftighet. Så låtom oss, efter urgammal
sed, gå till denna stenen och göra vår ed vid
Odin.n
pAldrig! dyre Magnus, utropade flickan
med förskräckelse. Tänk hvilket ställe och
vid hvad tid det är Å
Ingen tid och ingen ort, till och med in-
gen demon som öfver detta ställe utbreder
sina mörka vingar, skall afhålla mig ifrån att
lofva dig evig trohet, sade ynglingen på det
högsta upprörd. Kom Welda, kom! om du
älskar och någonsin älskat mig.
Nästan-med våld förde han den darrande
flickan till stenen. Månan framgick nu ur
moln och darrade i den af vestanvinden upp:
rörda sjön vid Stennis. Tigande tryckte Mag-
nus den älskade till sitt hjerta och genom ste-
nens nrkålkning fattade han hennes hand,som
feberaktigt darrade i hans. Nu sade han efter
uråldrig sed högt i den stilla månupplysta
natten:
Hör mig Odin, du mäktige bherrskare,
Hvars stämma hörs genom nordvindens stormar,
Som i de ljufva svalkande flägtar,
Hvilka upplyfta svalans vingar
Då hon far öfver helga flodens spegel. —
Hör mig, du mäktige Nordlandsbeherrskare ,
Thor, och du Thord som i klippan bor.
Hören! Stagne kämpars valkyrior,
Omsväfven mig, andar af fordna druider;
Jag kallar er samman i helig rund. —
Grefven ville fortfara, då Welda gaf till ett
anskri, och Magnus sjelf blef så illa skakad,
att orden dogo på hans läppar. En lång ger
stalt, hvitklädd ifrån hufvud till fot, med det
hvitlockiga, till midjan nedhängande skägget;
den kala hjessan beskuggad med en löfkrans,
stod plötsligt emellan begge, och, läggande sina
händer på hvar sin af de ungas axlar, sade
han mel en dof röst: Brottsling, stanna!