SLONCA LIM HM YySStalluS UCITa ValUcC OLYCE VLTIUTCIL?)
:
OM DEN STÅENDE KRIGSMAKTENS
FÖRMINSKANDE.
Till svar å de beskyllningar som gjorts den
nu i Paris samlade fredskongressen, att den
sysselsätter sig med utopier, säger La Presse:
Var då Montesquieu utopist. när han i följande
ordalag protesterade mot de stående härarnes förök-
ning?
En ny sjukdom griper omkring sig i Europa.
Den har anfallit våra furstar och förmått dem hålla
ett omåttligt antal trupper. Den har sina paroxys-
mer och blir nödvändigt smittosam, ty knappt har
den ena staten ökat sina s. k. trupper, förr än de
andra skyndsamt öka sina, hvarmed ingenting annat
vinnes än allmän ruin. Hvar monark håller så stor
armt på benen som han kan, liksom. fara vore för
hans folk att bli utrotadt; och detta allas bemödande
mot alla kalla de fred. På det sättet har Europa
ådragit sig sjelf ett sådant förderf, att om enskilda;
personer befunne sig i samma ställning som tre af
de mäktigaste rikena i denna verldsdel, så skulle)
de icke hafva någonting att lefva af. Vi äro fattiga,
i trots af hela verldens rikedom och handel. Följ-
den af denna belägenhet är skatternas beständi-
ga ökande; och någon bot för detta är desto
mindre att hoppas, som staterna ej längre nöja sig
med sina inkomster, utan föra krig med sitt kapi-
tal. Det är icke ovanligt att stater pantsätta sina
tillgångar äfven i fredstid och, för att ruinera sig,
begagna medel som. de kalla för extraordinära och
som i sjelfva verket äro till den grad utomordent-:
liga, att knappt-någon medlem af den mest vanvår-:
dande familj kan göra sig ett begrepp derom.n
Var författaren till Histoire des Deux-Indes,
Raynal, utopist, när han i sina Memoires histo-
riques. de IEurope gjorde följande förutsägelse om!
nationernas resning till följe af den öfverdrifna ma-
nien att hålla trupper?
,Vurmen att hålla trupper, denna -fureur som,!
under förevändning att hindra krig, framkallar så-
dana, som genom att draga de styrande till despo-
tism, bereder vägen för en uppresning bland natio-
nerna, — denna vurm skall förr eller sednare åstad-
komma Europas förderf.
Uppväxande riken och kritiska tider undantagna,
gäller för öfrigt att en nation försvagas ju mera
truppernas antal ökas; och ju svagare nationen blir,
des mer ökas trupperna.
Var författaren till Siecle de Louis XIV,, Vol-
taire, utopist, stod han under inflytelsen af en öf-
verdrifven känsla, när han med följande ord visade
att armcernas förökande förorsakade nationernas ut-;
armande?
Krig mellan europeiska folk gör, efter några år,
den besegrade lika: olycklig som segraren. Det är:
en afgrund, hvari alla rikedomens kanaler uttömma.
sig. De med så mycken svårighet i provinserna:
uppbringade kontanterna gå till några få spekulan-
ters kassakistor, till några få personer som stegra
fondernas prs och medelst dessa stegringar köpa rät-
tigheten att beröfva nationen dess namn afsuverän.
Krig måste nödvändigt uttömma en stats skattkam-
mare, så vida icke bytet från den besegräde äter
fyller den. Alltsedan de gamla romarnes tid vet
jag ingen nation som blifvit rik på sina segrar. r
det icke nödvändigt att efter krig underteckna en
fred? Hvarför då icke göra det med ens?
Var Robespierre — för att låna våra exempel från
alla tider och vädja till alla opinioner — en utopist,
missledd af fruktan för blodsutgjutelse, när han an-
såg kriget för ett brott mot folket? Lamartine sä-
ger i Girondisternas historia:
Robespierre insåg två saker: den ena att krig
vore ett sjelfvaldt brott mot folket, det andra att
krig — äfven ett lyckligt krig — vore demokratiens
undergång. Robespierre ansåg revolutionen för en
sträng tillämpning af filosofiens principer på samhäl-
lena. För honom, såsom en djupt öfvertygad och
passionerad lärjunge af Jean Jacques Rousseau, var
le Contrat Social ett evangelium: krig, fördt på
bekostnad af folkets blod; var i denne filosofs ögon,
liksom i alla kloka mäns, ett mördande i massa för
några fås ärelystnad, ej ärofullt annars än när det
gjordes till sjelfförsver. Robespierre ansåg icke
Frankrike försatt i det tillstånd af nödvändighet och
öfverflödig helsa, som kunnat rättfärdiga, att denna
mensklighetens åder hade öppnats, hvarur strömmar
af blod skulle rinna. Öfvertygad om de nya iders
allmakt, med hvilka han födde tron och fanatismen
i sin för ränker slutna själ, fruktade hän ej, att nå-
gra fåtaliga och landsflyktiga furstar samt några tu-
sen aristokrater stulle tvinga lagar på en nation,
hvars första suck bfter frihet hade skakat tron, adel
och presterskap) — — — — — Men han insåg
mer än detta. Han insåg, att ett anfallskrig skulle
oundvikligen störta revolutionen och tillintetgöra
den förtidiga republik, bvarom Girondisterna hade
talat med honom, men hvilken han sjelf då ännu
icke ville göra slut på. Om kriget går olyckligt,
tänkte han, skall Europa utan möda under sina
fötter qväfva de första fröen till. denna nya styrelse:
form. Den skall få många martyrer, som bära vittne
om sin tro på den, men der blir ingen jordmån,
i hvilken den åter kan uppspira. Får kriget åter
en lycklig utgång, så skola militärandan, sora alltid
iska andans medbrottsling; äran,
är den aristokrat: edhr Pg; äran
som är religionen hos tronernas försvarare; discipli-
nen, som är den lysande ärans despotism, intaga de
manliga dygders plats, hvilka de konstitutionella rät-
tigheternas utöfvande skulle hafva gifvit folket. Fol-
Iket skall förlåta sina räddare allt, till och med att
de sänka det i träldom. En nations tacksamhet mot
det som skänkt äess barn ärans glans är en snara,
Ihvari folken alltid-fastna.: De gå af sig sjelfva un-
der oket. Medborgerliga dygder krympa till intet
bredvid krigiska bedrifter.
Var kejsar Napoleon — mannen som kriget hade
skapat —En utopist, hvilken fredsidens odlande
hade .gjotttill entusiast, när ban på S:t Helena ytt-
rade: dessa ord