SLONCA LIM HM YySStalluS UCITa ValUcC OLYCE VLTIUTCIL?) : OM DEN STÅENDE KRIGSMAKTENS FÖRMINSKANDE. Till svar å de beskyllningar som gjorts den nu i Paris samlade fredskongressen, att den sysselsätter sig med utopier, säger La Presse: Var då Montesquieu utopist. när han i följande ordalag protesterade mot de stående härarnes förökning? En ny sjukdom griper omkring sig i Europa. Den har anfallit våra furstar och förmått dem hålla ett omåttligt antal trupper. Den har sina paroxysmer och blir nödvändigt smittosam, ty knappt har den ena staten ökat sina s. k. trupper, förr än de andra skyndsamt öka sina, hvarmed ingenting annat vinnes än allmän ruin. Hvar monark håller så stor armt på benen som han kan, liksom. fara vore för hans folk att bli utrotadt; och detta allas bemödande mot alla kalla de fred. På det sättet har Europa ådragit sig sjelf ett sådant förderf, att om enskilda; personer befunne sig i samma ställning som tre af de mäktigaste rikena i denna verldsdel, så skulle) de icke hafva någonting att lefva af. Vi äro fattiga, i trots af hela verldens rikedom och handel. Följden af denna belägenhet är skatternas beständiga ökande; och någon bot för detta är desto mindre att hoppas, som staterna ej längre nöja sig med sina inkomster, utan föra krig med sitt kapital. Det är icke ovanligt att stater pantsätta sina tillgångar äfven i fredstid och, för att ruinera sig, begagna medel som. de kalla för extraordinära och som i sjelfva verket äro till den grad utomordent-: liga, att knappt-någon medlem af den mest vanvår-: dande familj kan göra sig ett begrepp derom.n Var författaren till Histoire des Deux-Indes, Raynal, utopist, när han i sina Memoires historiques. de IEurope gjorde följande förutsägelse om! nationernas resning till följe af den öfverdrifna manien att hålla trupper? ,Vurmen att hålla trupper, denna -fureur som,! under förevändning att hindra krig, framkallar sådana, som genom att draga de styrande till despotism, bereder vägen för en uppresning bland nationerna, — denna vurm skall förr eller sednare åstadkomma Europas förderf. Uppväxande riken och kritiska tider undantagna, gäller för öfrigt att en nation försvagas ju mera truppernas antal ökas; och ju svagare nationen blir, des mer ökas trupperna. Var författaren till Siecle de Louis XIV,, Voltaire, utopist, stod han under inflytelsen af en öfverdrifven känsla, när han med följande ord visade att armcernas förökande förorsakade nationernas ut-; armande? Krig mellan europeiska folk gör, efter några år, den besegrade lika: olycklig som segraren. Det är: en afgrund, hvari alla rikedomens kanaler uttömma. sig. De med så mycken svårighet i provinserna: uppbringade kontanterna gå till några få spekulanters kassakistor, till några få personer som stegra fondernas prs och medelst dessa stegringar köpa rättigheten att beröfva nationen dess namn afsuverän. Krig måste nödvändigt uttömma en stats skattkammare, så vida icke bytet från den besegräde äter fyller den. Alltsedan de gamla romarnes tid vet jag ingen nation som blifvit rik på sina segrar. r det icke nödvändigt att efter krig underteckna en fred? Hvarför då icke göra det med ens? Var Robespierre — för att låna våra exempel från alla tider och vädja till alla opinioner — en utopist, missledd af fruktan för blodsutgjutelse, när han ansåg kriget för ett brott mot folket? Lamartine säger i Girondisternas historia: Robespierre insåg två saker: den ena att krig vore ett sjelfvaldt brott mot folket, det andra att krig — äfven ett lyckligt krig — vore demokratiens undergång. Robespierre ansåg revolutionen för en sträng tillämpning af filosofiens principer på samhällena. För honom, såsom en djupt öfvertygad och passionerad lärjunge af Jean Jacques Rousseau, var le Contrat Social ett evangelium: krig, fördt på bekostnad af folkets blod; var i denne filosofs ögon, liksom i alla kloka mäns, ett mördande i massa för några fås ärelystnad, ej ärofullt annars än när det gjordes till sjelfförsver. Robespierre ansåg icke Frankrike försatt i det tillstånd af nödvändighet och öfverflödig helsa, som kunnat rättfärdiga, att denna mensklighetens åder hade öppnats, hvarur strömmar af blod skulle rinna. Öfvertygad om de nya iders allmakt, med hvilka han födde tron och fanatismen i sin för ränker slutna själ, fruktade hän ej, att några fåtaliga och landsflyktiga furstar samt några tusen aristokrater stulle tvinga lagar på en nation, hvars första suck bfter frihet hade skakat tron, adel och presterskap) — — — — — Men han insåg mer än detta. Han insåg, att ett anfallskrig skulle oundvikligen störta revolutionen och tillintetgöra den förtidiga republik, bvarom Girondisterna hade talat med honom, men hvilken han sjelf då ännu icke ville göra slut på. Om kriget går olyckligt, tänkte han, skall Europa utan möda under sina fötter qväfva de första fröen till. denna nya styrelse: form. Den skall få många martyrer, som bära vittne om sin tro på den, men der blir ingen jordmån, i hvilken den åter kan uppspira. Får kriget åter en lycklig utgång, så skola militärandan, sora alltid iska andans medbrottsling; äran, är den aristokrat: edhr Pg; äran som är religionen hos tronernas försvarare; disciplinen, som är den lysande ärans despotism, intaga de manliga dygders plats, hvilka de konstitutionella rättigheternas utöfvande skulle hafva gifvit folket. FolIket skall förlåta sina räddare allt, till och med att de sänka det i träldom. En nations tacksamhet mot det som skänkt äess barn ärans glans är en snara, Ihvari folken alltid-fastna.: De gå af sig sjelfva under oket. Medborgerliga dygder krympa till intet bredvid krigiska bedrifter. Var kejsar Napoleon — mannen som kriget hade skapat —En utopist, hvilken fredsidens odlande hade .gjotttill entusiast, när ban på S:t Helena yttrade: dessa ord