MEN SRERSRMt Mif VAR ES MAf SISITE MELEE HL liga iden stridande missriktning i viljan, en TIföreteelse af hvad filosoferna benämna ett negativt ferment, ett gäsningsämne mera eller I mindre utbredt, bevis på ett brottsligt tänkeIsätt. Handlingen är i denna mening icke förbi Isedan den handlande gjort den; denna skapelse fortgår, det gjorda åstadkommer i sinnet en ökad benägenhet, en stegrad förmåga, slutligen ett tvång att l verka detsamma och det likartade. Straffet är, som vi visat, ett upphäfvande, en negation af brottet. Då nu i brottet, på sådant sätt betraktadt, finnes eu tvåfaldigt moment, så måste detta i straffet hafva Inågot motsvarande. Upphäfvandet (oafsedt ersättninIgen för den yttre skadan, derom nu ej är fråga) är nemligen först och främst rigtadt mot den medelst handlingen manifesterade, från den allmänna Jlöstryckta: enskilta viljan, och det i samma omfång och intensitet, hvarmed detta lösryckande ägt rum, hvarmed den enskilta viljan upphäft lagen. Dymedelst återställes för det fallet lagens herravälde. Detta kan kallas straffets objektiva moment, eller, om man så vill, objektiva ändamål. Men ensamt genom detta yttre mekaniska faktum kan brottet isanning icke sägas vara upphäfdt. Brottets källa är qvar; det onda tänkesättet, böjelsen, sinnelaget, är snart färdigt med en ny skapelse. Det rättas verklighet återställes derför icke i sin fulla mening förrän det orätta äfven i den brottsliges tänkesätt blifver mnegeradt medelst en i hans inre för sig gången, genom hans fria sjelfbestämning förmedlad, process. Straffet får sin fulländning genom att söka tillvägabringa negationen, upphäfvandet, äfven i detta afseende. Detta kan kallas straffets subjektiva moment (ändamål). Det subjektiva upphäfvandet af brottet i den brottslige sjelf, hvilket sker då genom afbrytande af den naturliga viljans falska rigtning, uttryckt i drifternas missbildning och öfvergång till ohejdade och vilda affekter och passioner, den förnuftiga sinnesarten och med detsamma den sedliga friheten inträder i stället, är bättringen. Sådant är straffets allmänna sedliga begrepp, enligt Ethiken. Att äfven staten är en sedlig organism, hafva vi erfarit; den måste derföre i straffinstitutet söka göra dei straffets begrepp innefattade begge momenter till en sanning. Statens straff är ett species af detta allmänna begrepp. Ett annat species är det straff, den disciplin, den negation af det orätta, hvilken användes af andra sedliga makter och enheter, som, efter hvad förut är antydt, inom staten hafva sitt positiva förverkligande, fastän de icke äro en produktion af densamma, nemligen familj, skola, kyrka 0. s. v. Begge dessa straffspecies innefatta det öfverordnade begreppets alla kännetecken, men de hafva hvardera En förherrskande och utmärkande bestämning. Denna är för familjen, skolan, kyrkan i deras disciplin det subjektiva momentet af straffet. För staten åter, såsom ett objektivt förverkligande af det sedliga till en i yttre afseende gällande makt, är straffets objektiva moment det förherrskande, det determinerande, så att det subjektiva momentet inträder såsom satt, såsom framkalladt af det ohjektiva. Detta står äfven tillsamman med menniskans frihet att, hvad dess subjektiva inre beträffar, endast så vida komma under statens inflytelse, som detta inre sjelf gjort sig objektivt genom en yttre handling — som det fria subjektet missbrukat sin frihet. Denna dialektiska utveckling af straffets begge momenter tillhörer, till sin uppränning, J. U. Wirth i dess Ethik och är efter honom här framställd. Köstlin har äfven antagit den. Vi kunna dock ingalunda med dessa två författare i allo instämma i fråga om vilkoret för det subjektiva straffmomentets inträdande, hvarom nedanföre. Att staten, om den i straffinstitutet skall motsvara sin sedliga bestämmelse, måste afse äfven denna sida af straffet, har blifvit yrkadt icke blott af dem, som, enligt hvad vi förut anmärkt, direkt sätta bättringen såsom straffets uteslutande ändamål och derigenom rättfärdiga detsammas användånde, utan äfven af de författare, hvilka väl uti straffet se en afl. rättvisan betingad nödvändig följd af brottet, men sälta bältringen såsom ett förmedlande princip vid. bestämmande af straffets qvantitet, hvarföre de göral. j strafftidens längd beroende af bättringens inträffande. Men deras misstag grundar sig på en oriktig uppfattning af förhållandet mellan straffets objektiva och subjektiva moment. Detta sistnämnda kan i staten icke utgöra norm för sraffmåttet. Endast efter den skuld, som genom brottet är ådagalagd på den tid detsamma begicks, men icke (med rättvisans förbiseende) efter en först framgent inträffande omständighet, nemligen den brottsliges stundom tidigare, stundom sednare visade bättring, hvars närvaro det dessutom ej står i menniskomakt att med full visshet bedöma, kan staten bestämma straffet. Men inom gränsen af det sålunda bestämda straffmått bar det subjektiva momentet äfven i och för staten sin ful!a giltighet, sina oafvisliga anspråk, sin rätta användning; och i denna mening kan visserligen med skäl sägas, att det utgör en del af straffet. Vi hafva i det föregående fästat uppmärksamhet derpå, att staten, äfven från den objektiva idealis-: mens ståndpunkt, måste, såsom ett sedligt väsende, såsom förmedlingen af den allmänna viljan med den enskilda, åsyfta menniskans personliga väl. Skall staten realisera mensklighetens id, så måste han il sina särskilda anstalter icke lemna ur sigte de till ett organiskt helt förenade förnuftiga individernas både bögre och lägre krafters utveckling, deras lefnadsmål, deras sedlighet. Begreppet organism innebär, att det hela skall vara genomträngdt af det lifgifvande principet, om ock hvarje särskild del harl sig anvisad en utmärkande funktion. Så äfven med straffinstitutet. Statens lifgifvande princip är sedligbeten, den sedliga andan; staten kan derföre i, straffet icke åtnöja sig med en blott abstrakt negation af det orätta, han måste äfven här icke för-l. neka sitt sedliga väsende, fastän straffinstitutets de-. terminerande funktion är att söka i det tvång, som. riktas mot den brottsliga viljan. Uti sitt framträdande i verkligheten, i den praktiska tillämpningen : kan rättvisan icke åtnöja sig med det orättas formella utjemnande. Hennes fordran är, att det orätta, såsom i sig ogiltigt, skall manifesteras och behandlas såsom sådant, att det rättas verklighet skall återställas; och blott till hälften blefve denna fordran uppfylld om man afsåge endast straffets objektiva moment och lemnade det orätta i brottslingens tänkesätt åsido, utan bemödande att äfven för och inom honom återställa det rättas verklighet, att arbeta på hans moraliska förbättring, och detta med så mycket större sorgfällighet ju mera han deraf visar sig vara i behof, — att föra bonom af fri öfvertygelse till sedlighet, att sålunda med roten söka upprycka det onda och derigenom, så vidt ske kan, äfven åt samhällets laglydige medborgare bereda en garanti för den bestraffades framgena benägenhet att lemna andras rättsfer okränkt. Måste således staten enligt sin sedliga ide (och icke såsom en blott beräkningseller klokhetsåtgärd), afse äfven straffets subjektiva moment, så måste den : gifva straffet en sådan inrättning, att denna subjektiva syftning möjliggöres. Detta är ock Penitentvärsystemets princip i afseende på fängelsernas anordnande och fångens behandling. Derföre gör det! till sin uppgift dels att aflägsna allt, som utifrånli kan gifva näring åt fångens onda böjelser eller föraln den, som tagit blott de första stegen på brottets väg, 1