MEN SRERSRMt Mif VAR ES MAf SISITE MELEE HL
liga iden stridande missriktning i viljan, en
TIföreteelse af hvad filosoferna benämna ett ne-
gativt ferment, ett gäsningsämne mera eller
I mindre utbredt, bevis på ett brottsligt tänke-
Isätt. Handlingen är i denna mening icke förbi
Isedan den handlande gjort den; denna skapelse fort-
går, det gjorda åstadkommer i sinnet en ökad be-
nägenhet, en stegrad förmåga, slutligen ett tvång att
l verka detsamma och det likartade. Straffet är, som
vi visat, ett upphäfvande, en negation af brottet. Då
nu i brottet, på sådant sätt betraktadt, finnes eu
tvåfaldigt moment, så måste detta i straffet hafva
Inågot motsvarande. Upphäfvandet (oafsedt ersättnin-
Igen för den yttre skadan, derom nu ej är fråga) är
nemligen först och främst rigtadt mot den medelst
handlingen manifesterade, från den allmänna Jlös-
tryckta: enskilta viljan, och det i samma omfång och
intensitet, hvarmed detta lösryckande ägt rum, hvar-
med den enskilta viljan upphäft lagen. Dymedelst
återställes för det fallet lagens herravälde. Detta
kan kallas straffets objektiva moment, eller, om man
så vill, objektiva ändamål. Men ensamt genom detta
yttre mekaniska faktum kan brottet isanning icke
sägas vara upphäfdt. Brottets källa är qvar; det
onda tänkesättet, böjelsen, sinnelaget, är snart fär-
digt med en ny skapelse. Det rättas verklighet åter-
ställes derför icke i sin fulla mening förrän det
orätta äfven i den brottsliges tänkesätt blifver mne-
geradt medelst en i hans inre för sig gången, genom
hans fria sjelfbestämning förmedlad, process. Straf-
fet får sin fulländning genom att söka tillvägabringa
negationen, upphäfvandet, äfven i detta afseende.
Detta kan kallas straffets subjektiva moment (än-
damål). Det subjektiva upphäfvandet af brottet i den
brottslige sjelf, hvilket sker då genom afbrytande af
den naturliga viljans falska rigtning, uttryckt i drif-
ternas missbildning och öfvergång till ohejdade och
vilda affekter och passioner, den förnuftiga sinnesar-
ten och med detsamma den sedliga friheten inträder
i stället, är bättringen. Sådant är straffets allmänna
sedliga begrepp, enligt Ethiken. Att äfven staten är
en sedlig organism, hafva vi erfarit; den måste der-
före i straffinstitutet söka göra dei straffets begrepp
innefattade begge momenter till en sanning. Sta-
tens straff är ett species af detta allmänna begrepp.
Ett annat species är det straff, den disciplin, den
negation af det orätta, hvilken användes af andra
sedliga makter och enheter, som, efter hvad förut är
antydt, inom staten hafva sitt positiva förverkligan-
de, fastän de icke äro en produktion af densamma,
nemligen familj, skola, kyrka 0. s. v. Begge dessa
straffspecies innefatta det öfverordnade begreppets alla
kännetecken, men de hafva hvardera En förherrskan-
de och utmärkande bestämning. Denna är för fa-
miljen, skolan, kyrkan i deras disciplin det subjek-
tiva momentet af straffet. För staten åter, såsom
ett objektivt förverkligande af det sedliga till en i
yttre afseende gällande makt, är straffets objektiva
moment det förherrskande, det determinerande, så
att det subjektiva momentet inträder såsom satt, så-
som framkalladt af det ohjektiva. Detta står äfven
tillsamman med menniskans frihet att, hvad dess
subjektiva inre beträffar, endast så vida komma un-
der statens inflytelse, som detta inre sjelf gjort sig
objektivt genom en yttre handling — som det fria
subjektet missbrukat sin frihet. Denna dialektiska
utveckling af straffets begge momenter tillhörer, till
sin uppränning, J. U. Wirth i dess Ethik och är
efter honom här framställd. Köstlin har äfven an-
tagit den. Vi kunna dock ingalunda med dessa två
författare i allo instämma i fråga om vilkoret för
det subjektiva straffmomentets inträdande, hvarom
nedanföre.
Att staten, om den i straffinstitutet skall mot-
svara sin sedliga bestämmelse, måste afse äfven denna
sida af straffet, har blifvit yrkadt icke blott af dem,
som, enligt hvad vi förut anmärkt, direkt sätta bätt-
ringen såsom straffets uteslutande ändamål och der-
igenom rättfärdiga detsammas användånde, utan äf-
ven af de författare, hvilka väl uti straffet se en afl.
rättvisan betingad nödvändig följd af brottet, men
sälta bältringen såsom ett förmedlande princip vid.
bestämmande af straffets qvantitet, hvarföre de göral.
j
strafftidens längd beroende af bättringens inträffande.
Men deras misstag grundar sig på en oriktig upp-
fattning af förhållandet mellan straffets objektiva och
subjektiva moment. Detta sistnämnda kan i staten
icke utgöra norm för sraffmåttet. Endast efter den
skuld, som genom brottet är ådagalagd på den tid
detsamma begicks, men icke (med rättvisans förbi-
seende) efter en först framgent inträffande omstän-
dighet, nemligen den brottsliges stundom tidigare,
stundom sednare visade bättring, hvars närvaro det
dessutom ej står i menniskomakt att med full viss-
het bedöma, kan staten bestämma straffet. Men
inom gränsen af det sålunda bestämda straffmått
bar det subjektiva momentet äfven i och för staten
sin ful!a giltighet, sina oafvisliga anspråk, sin rätta
användning; och i denna mening kan visserligen
med skäl sägas, att det utgör en del af straffet.
Vi hafva i det föregående fästat uppmärksamhet
derpå, att staten, äfven från den objektiva idealis-:
mens ståndpunkt, måste, såsom ett sedligt väsende,
såsom förmedlingen af den allmänna viljan med den
enskilda, åsyfta menniskans personliga väl. Skall
staten realisera mensklighetens id, så måste han il
sina särskilda anstalter icke lemna ur sigte de till
ett organiskt helt förenade förnuftiga individernas
både bögre och lägre krafters utveckling, deras lef-
nadsmål, deras sedlighet. Begreppet organism inne-
bär, att det hela skall vara genomträngdt af det
lifgifvande principet, om ock hvarje särskild del harl
sig anvisad en utmärkande funktion. Så äfven med
straffinstitutet. Statens lifgifvande princip är sed-
ligbeten, den sedliga andan; staten kan derföre i,
straffet icke åtnöja sig med en blott abstrakt nega-
tion af det orätta, han måste äfven här icke för-l.
neka sitt sedliga väsende, fastän straffinstitutets de-.
terminerande funktion är att söka i det tvång, som.
riktas mot den brottsliga viljan. Uti sitt framträ-
dande i verkligheten, i den praktiska tillämpningen :
kan rättvisan icke åtnöja sig med det orättas for-
mella utjemnande. Hennes fordran är, att det orätta,
såsom i sig ogiltigt, skall manifesteras och behand-
las såsom sådant, att det rättas verklighet skall åter-
ställas; och blott till hälften blefve denna fordran
uppfylld om man afsåge endast straffets objektiva
moment och lemnade det orätta i brottslingens
tänkesätt åsido, utan bemödande att äfven för och
inom honom återställa det rättas verklighet, att ar-
beta på hans moraliska förbättring, och detta med
så mycket större sorgfällighet ju mera han deraf
visar sig vara i behof, — att föra bonom af fri öf-
vertygelse till sedlighet, att sålunda med roten söka
upprycka det onda och derigenom, så vidt ske kan,
äfven åt samhällets laglydige medborgare bereda en
garanti för den bestraffades framgena benägenhet att
lemna andras rättsfer okränkt.
Måste således staten enligt sin sedliga ide (och
icke såsom en blott beräknings- eller klokhetsåtgärd),
afse äfven straffets subjektiva moment, så måste den :
gifva straffet en sådan inrättning, att denna subjek-
tiva syftning möjliggöres. Detta är ock Peniten-
tvärsystemets princip i afseende på fängelsernas an-
ordnande och fångens behandling. Derföre gör det!
till sin uppgift dels att aflägsna allt, som utifrånli
kan gifva näring åt fångens onda böjelser eller föraln
den, som tagit blott de första stegen på brottets väg, 1