gå tillbaka till frågans grund och betrakta den 1 sitt hela sammanhang, helst fängelsestraffets reglerande naturligtvis är beroende af hvad man genom detta straff vill åstadkomma, hvilka momenter som deri skola ingå, och huru dessa stå tillsamman med straffrättens teori. I denna mening berörer frågan således kriminalrättens grundvalar, den är en af kriminallagstiftningens utgångspunkter., Sedan förf. derefter upplyst, att en under sista riksdag utkommen skrift (Om Penitentiär-system och Kriminallagstiftning, af Erik Sparre, två häften, Stockholm 1848) till mnå-l gon del föranledt närvarande afhandling, öfvergår han till densammas förra afdelning: om straffrätts-teorien. Dervid anmärkes, att läranl: om statens väsende är den ståndpunkt, från hvilken en straffrättsteori kan rätt begripas och bedömas; hvarefter en framställning göres sf den subjektiva och den objektiva idealismens olika sätt att betrakta rätt och stat samt dessa : lärors inflytande på straffrätten. Resultatet af denna framställning blifver (i enlighet med Hegels åsigt, jemförd med moralfilosofen Wirths samt juristen Köstlins, äfvensom Snellmans): att rätt är sedlighet i form af objektiv tillvaro; att siaten är det objektivt sedligas ellerl; rättens förverkligande; att staten är en nödvändig förnuftsfordran och (liksom allt förnuftigt, sannt och rätt) sitt eget ändamål; att blott ! i och genom denna Försynens anstalt en fullständig realisation af mensklighetens id inom ett folk kan beredas. Men förf. anmärker: Härvid får man dock taga sig till vara för den ytterligheten, att låta individets frihet gå under och absorberas i den allmänna andens absoluta frihet, deri individets således vore en tillfällig accidens, en blott form för den allmänna andens manifestation, lik en bölja i hafvet, hvilken höjer sig ett ögonblick för att aldrig mera vara denna bölja, hvaremot hafvet, det permanenta, böljar alltid och är i denna rörelse blott sig sjelf. Staten skulle då bli en allt absorberande ocean, en Leviathan, för hvars öfvermakt allt biefve ett rof. I motsats mot denna åsigt gäller, dels att andra objektivt sedliga makter måste erkännas (såsom religion, vetenskap, konst), hvilka väl uti staten, såsom det yttre rättsinstitutet, erhålla objektiv form och giltighet, men i öfverensstämmelse med deras icke af staten grundade väsende, dels att då staten är sedlighetens realisation, samt sedlighet, sedlig frihet, utgör de till ett organiskt helt förenade förnuftiga varelsernas absoluta bestämmelse och lefnadsmål, så måste visserligen för denna bestämmelse alla andra ändamål vika; menniskan måste offra dessa ät staten, men aldrig sin sedliga frihet. På samma gång man erkänner, att staten är sitt sjelfständiga ändamål, måste också erkännas, att den är för menniskan, att hennes (personens) väl är en väsendtlig factor i statens genesis. Efter bestämmandet af begreppet rätt, framställes dess motsats orätten med sina tre nyan5 ceringar: polisförbrytelse, civilförbrytelse och!. det egentliga brottet. 5 Det är nyss nämndt, fortfar förf., att det orätta,!r såsom det objektivt sedligas motsats, är något i sig; ogiltigt. Staten kan således, enligt sin id, icke er-jv känna det som giltigt, icke låta det i verkligheten lr s b s 3 4 j j 4 j 4 j 1 i ! i i t j I s I S 1 C I a I S 1 S ( f S l S 6 t f 6 I äga bestånd, utan måste negera det (måste ställa en negation mot negationen), måste annihilera, upphäfva det, manifestera detsammas ogiltighet, mot detsamma tillvägabringa en reaktion. Hvad nu det orättas ofvananmärkta gradationer beträffar, så kan!f; i fråga om polisförbrytelser endast ett förebyggande, si ett skydd erfordras; vid civilförbrytelsen, som icke lj har sin existens för den enski da viljan — som vällg ädagalägger en brist i rättsmedvetandet, men ej ilq viljan — endast skadeersättning; men i afseende pålg brottet är ej nog, att den yttre skadan (brottetsq yttre verkan, resultat) så vidt möjligt är annihile-s ras genom en skadeersättning, utan brottets andra!g och hufvudsakliga moment måste afses, nemligen den kraftsttring, genom hvilken detta resultat blifvit åstadkommet, sjelfva handlingen, sjelfva yttringen af den godtyckliga enskilda viljan. Då nu brottet, såsom nyss nämndes, violerar rätten såsom rätt, våldförer sig på den allmänna viljans frihet, men det fria absolute icke kan tvingas, så innebär det i nämnde violation liggande tvång sin egen motsägelse, hvilken fordrar att upphäfvas. Tvånget måste tillintetgöras genom tvång mot den medelst brottet ådagalagda, från den allmänna söndrade enskilda viljan, som satt sin existens i stället för rättens.lg Denna reaktion mot brottet är en statens angelä-is genhet, emedan uti staten, enligt hvad ofvan ärle sagdt, ingå såsom erkända makter alla de momen-l n b ÖÅÖ a MM AH sk AD VA ter, hvari den sedliga iden dirimerar sig, hvilken är statens grundprincip, och brottet, såsom en kränkning af den objektiva sedligheten eller rätten, såle-lj; des uppträder såsom ett direkt förnekande af dennals princip. Med andra ord: staten, i och genom hvil-!g ken det rätta skall förverkligas, har den oundgäng-1i liga pligt samt således obestridliga rättighet att låtalg rättviolationen återfalla på den brottslige sjelf — att li straffa horom; och det af ingen annan grund ochlpn til intet annat ändamål än att återställa det rättast af godtycket förnekade verklighet. Statens straffrättr är således icke grundad på ett yttre ändamål, somla genom straffet skall uppnås; detta har i sig sitt än-lx damål. Rättvisan är dess principium et finis. Straf-n fet är en nödvändig förnuftsfordran, är absolut nöd-g vändigt. I Sedan förf. sålunda kommit till en absolutls straffrättstheori, undersöker han i hvad mån straffet kan sägas vara ett ondt, och i hvad mån det kan blifva till ett godt, samt huru begreppet värde, såsom en ideel exponent, kan användas i fråga om straffets qvantitet, dervid förf. i en not (p. 14, 15, 16) söker visa, att grefve Sparre i sin ofvannämnda skrift orätt uppfattat hvad man genom detta begrepp velat beteckna. Mot den bekante tyske juristen Hepp försvarar förf. Hegelska åsigten af straff, och vwisar, huru den genom en logisk process framställda straffrättstheorien kan och bör i sin utveckling och tillämpning blifva lefvande, konkret, verklig, praktisk, samt huru densamma i denna tillämpning ingalunda motsäger hvad Hepp sjelf, äfvensom Mittermaier m. fl. uppställa såsom fordran för den af dem såkallade borgerliga rättvisans theori. Afdelningen om straffrättstheorien slutar förf. med besvarande af frågan: i hvad mån de s. k. relativa theorierna kunna benämnas uftilitetstheorter, i motsats mot den absoluta, som man gifvitnamn af rättvisans, samt ådagalägger buru de relativa theo:ierna deri hafva orätt. att de Yuppställa en verkan, ett moment af straffet såsom dess princip, att de uppskrufva en sida af saken till hufvndsalk hvaramat da Mm 0 — pr ve Am mA m— AV OM AH