gå tillbaka till frågans grund och betrakta den
1 sitt hela sammanhang, helst fängelsestraffets
reglerande naturligtvis är beroende af hvad
man genom detta straff vill åstadkomma, hvil-
ka momenter som deri skola ingå, och huru
dessa stå tillsamman med straffrättens teori.
I denna mening berörer frågan således krimi-
nalrättens grundvalar, den är en af kriminal-
lagstiftningens utgångspunkter.,
Sedan förf. derefter upplyst, att en under
sista riksdag utkommen skrift (Om Peniten-
tiär-system och Kriminallagstiftning, af Erik
Sparre, två häften, Stockholm 1848) till mnå-l
gon del föranledt närvarande afhandling, öfver-
går han till densammas förra afdelning: om
straffrätts-teorien. Dervid anmärkes, att läranl:
om statens väsende är den ståndpunkt, från
hvilken en straffrättsteori kan rätt begripas och
bedömas; hvarefter en framställning göres sf
den subjektiva och den objektiva idealismens
olika sätt att betrakta rätt och stat samt dessa :
lärors inflytande på straffrätten. Resultatet af
denna framställning blifver (i enlighet med
Hegels åsigt, jemförd med moralfilosofen Wirths
samt juristen Köstlins, äfvensom Snellmans):
att rätt är sedlighet i form af objektiv tillva-
ro; att siaten är det objektivt sedligas ellerl;
rättens förverkligande; att staten är en nöd-
vändig förnuftsfordran och (liksom allt förnuf-
tigt, sannt och rätt) sitt eget ändamål; att blott !
i och genom denna Försynens anstalt en full-
ständig realisation af mensklighetens id inom
ett folk kan beredas. Men förf. anmärker:
Härvid får man dock taga sig till vara för den
ytterligheten, att låta individets frihet gå under och
absorberas i den allmänna andens absoluta frihet,
deri individets således vore en tillfällig accidens, en
blott form för den allmänna andens manifestation,
lik en bölja i hafvet, hvilken höjer sig ett ögonblick
för att aldrig mera vara denna bölja, hvaremot haf-
vet, det permanenta, böljar alltid och är i denna
rörelse blott sig sjelf. Staten skulle då bli en allt
absorberande ocean, en Leviathan, för hvars öfver-
makt allt biefve ett rof. I motsats mot denna åsigt
gäller, dels att andra objektivt sedliga makter måste
erkännas (såsom religion, vetenskap, konst), hvilka
väl uti staten, såsom det yttre rättsinstitutet, erhålla
objektiv form och giltighet, men i öfverensstämmelse
med deras icke af staten grundade väsende, dels att
då staten är sedlighetens realisation, samt sedlighet,
sedlig frihet, utgör de till ett organiskt helt förena-
de förnuftiga varelsernas absoluta bestämmelse och
lefnadsmål, så måste visserligen för denna bestäm-
melse alla andra ändamål vika; menniskan måste
offra dessa ät staten, men aldrig sin sedliga frihet.
På samma gång man erkänner, att staten är sitt
sjelfständiga ändamål, måste också erkännas, att den
är för menniskan, att hennes (personens) väl är en
väsendtlig factor i statens genesis.
Efter bestämmandet af begreppet rätt, fram-
ställes dess motsats orätten med sina tre nyan- 5
ceringar: polisförbrytelse, civilförbrytelse och!.
det egentliga brottet. 5
Det är nyss nämndt, fortfar förf., att det orätta,!r
såsom det objektivt sedligas motsats, är något i sig;
ogiltigt. Staten kan således, enligt sin id, icke er-jv
känna det som giltigt, icke låta det i verkligheten lr
s
b
s
3
4
j
j
4
j
4
j
1
i
!
-
i
i
t
j
I
s
I
S
1
C
I
a
I
S
1
S
(
f
S
l
S
6
t
f
6
I
äga bestånd, utan måste negera det (måste ställa en
negation mot negationen), måste annihilera, upphäf-
va det, manifestera detsammas ogiltighet, mot det-
samma tillvägabringa en reaktion. Hvad nu det
orättas ofvananmärkta gradationer beträffar, så kan!f;
i fråga om polisförbrytelser endast ett förebyggande, si
ett skydd erfordras; vid civilförbrytelsen, som icke lj
har sin existens för den enski da viljan — som vällg
ädagalägger en brist i rättsmedvetandet, men ej ilq
viljan — endast skadeersättning; men i afseende pålg
brottet är ej nog, att den yttre skadan (brottetsq
yttre verkan, resultat) så vidt möjligt är annihile-s
ras genom en skadeersättning, utan brottets andra!g
och hufvudsakliga moment måste afses, nemligen
den kraftsttring, genom hvilken detta resultat blif-
vit åstadkommet, sjelfva handlingen, sjelfva yttrin-
gen af den godtyckliga enskilda viljan. Då nu brot-
tet, såsom nyss nämndes, violerar rätten såsom rätt,
våldförer sig på den allmänna viljans frihet, men
det fria absolute icke kan tvingas, så innebär det i
nämnde violation liggande tvång sin egen motsägel-
se, hvilken fordrar att upphäfvas. Tvånget måste
tillintetgöras genom tvång mot den medelst brottet
ådagalagda, från den allmänna söndrade enskilda
viljan, som satt sin existens i stället för rättens.lg
Denna reaktion mot brottet är en statens angelä-is
genhet, emedan uti staten, enligt hvad ofvan ärle
sagdt, ingå såsom erkända makter alla de momen-l
n
b
ÖÅÖ a MM AH sk AD VA -
ter, hvari den sedliga iden dirimerar sig, hvilken
är statens grundprincip, och brottet, såsom en kränk-
ning af den objektiva sedligheten eller rätten, såle-lj;
des uppträder såsom ett direkt förnekande af dennals
princip. Med andra ord: staten, i och genom hvil-!g
ken det rätta skall förverkligas, har den oundgäng-1i
liga pligt samt således obestridliga rättighet att låtalg
rättviolationen återfalla på den brottslige sjelf — att li
straffa horom; och det af ingen annan grund ochlpn
til intet annat ändamål än att återställa det rättast
af godtycket förnekade verklighet. Statens straffrättr
är således icke grundad på ett yttre ändamål, somla
genom straffet skall uppnås; detta har i sig sitt än-lx
damål. Rättvisan är dess principium et finis. Straf-n
fet är en nödvändig förnuftsfordran, är absolut nöd-g
vändigt. I
Sedan förf. sålunda kommit till en absolutls
straffrättstheori, undersöker han i hvad mån
straffet kan sägas vara ett ondt, och i hvad
mån det kan blifva till ett godt, samt huru
begreppet värde, såsom en ideel exponent, kan
användas i fråga om straffets qvantitet, dervid
förf. i en not (p. 14, 15, 16) söker visa, att
grefve Sparre i sin ofvannämnda skrift orätt
uppfattat hvad man genom detta begrepp ve-
lat beteckna.
Mot den bekante tyske juristen Hepp för-
svarar förf. Hegelska åsigten af straff, och vwi-
sar, huru den genom en logisk process fram-
ställda straffrättstheorien kan och bör i sin
utveckling och tillämpning blifva lefvande, kon-
kret, verklig, praktisk, samt huru densamma i
denna tillämpning ingalunda motsäger hvad
Hepp sjelf, äfvensom Mittermaier m. fl. upp-
ställa såsom fordran för den af dem såkallade
borgerliga rättvisans theori.
Afdelningen om straffrättstheorien slutar förf.
med besvarande af frågan: i hvad mån de s.
k. relativa theorierna kunna benämnas uftilitets-
theorter, i motsats mot den absoluta, som man
gifvit- namn af rättvisans, samt ådagalägger
buru de relativa theo:ierna deri hafva orätt.
att de Yuppställa en verkan, ett moment af
straffet såsom dess princip, att de uppskrufva
en sida af saken till hufvndsalk hvaramat da
- Mm 0 —
pr ve Am mA m— AV OM AH