efter den nationella politikens grundsatser; flere sidoarfvingars personliga rättigheter betyda intet mot rikets lifsfråga och Europas allmänn: politik. Vi glädja oss derföre att hos det danska folket finna en städse växande tanke, att dess rätta politik är att befästa förbindelsen med de fria och oafhängiga skandinaviska konungariken, som äro förenade under konung Oscar: spira. Då konungariket Norge genom traktaten i Kiel år 1814 rycktes från den danska kronan . och lades till Sverge, såsom belöning för Bernadottes tillträde till den stora alliansen, skedde det första slaget mot de danska besittningarnes integritet. Norge sjelf satte sig emot denna öfverflyttning; Sverge och Storbritannien uraktläto att uppfylla sitt löfte om ersättning åt Danmark. Förändringen har dock medfört lycka, med undantag deraf, att den försvagat den danska kronan. Norge och Sverge, som begge behållit den största delen af sin oafhängighet, hafva öfvergifvit mycket af sin gamla antipathi och äro oupplösligt förenade i afseende på nationelt försvar. I händelse af tronledighet i Danmark, är det i hög grad sannolikt, att det verksammaste medel till att befrämja dess frihet, lycka och oafhängighet, skulle vara att förena det med Sverge genom sådana band, som redan förena dess förra norska vasall med dennajkrona; och om en traktat af detta syfte afslötes af den nu regerande konungen i Danmark och bekräftades af. hans folk, skulle de andra skandinaviska nationerna få ett ömsesidigt intresse att försvara deras bröder på andra sidan om sundet. Händelsen med Norge är en fullkomlig förelöpare, som bestämmer beskaffenheten af denna union, hvilken kan kallas en federativ monarki. Hvarje stat behåller lika rang och sin egen lagstiftning; men kronan skyddar deras gemensamma interessen. Att våldsamt afsätta en dynasti, som satt på tronen, skulle vara enfaldigt och orättvist; men då den regerande linien utdör, gifves det ett tillfälle, som aldrig kommer igen, ett tillfälle att befästa föreningen mellan stater, som i nationelt hänseende äro identiska. Hotade, som vi hafva sett, af Tyskland — hotade eller åtminstone utsatte för icke obetydligt inflytande från Ryssland, ligger de Skandinaviska konungarikenas sanna väli deras förening. Det skulle vara sorgligt, om de små konflikter, som så lätt uppkomma mellan grannar, kunde göra dem blinda för långt större faror och gifva dem i händerna på vida fruktansvärdare motståndare. Men den sista striden i Jutland och Slesvig har varit en kraftig väckelse för de skandinaviska sympathierna; dessa hafva röjt höjden af en nationell känsla. Skandinavernas beslägtade språk och seder, deras geografiska läge, deras lust för sjön, deras mogenhet för sjelfregering gör dem till ett folk; och det är blott såsom ett folk, som svenskar, norrmän och danskar kunna anses för en betydlig makt under Europas nuvarande ställning, och det är endast såsom ett folk, som de kunna segra öfver sina motståndare, hvilka fägna sig af deras söndring. Vi göra dessa anmärkningar under önskan, att de måtte befrämja ett intressant folks välfärd och bidraga tillen i vår tanka ganska invecklad frågas lösning på det verksammaste och mest nationella sätt. Det skulle i vår tanka väsendtligt föröka Nordeuropas fred och civilisation, om det kunde bildas en mäktig stat i stället för två eller tre svaga; ty ehuru 6 millioner, förenade genom sådana band, aldrig skulle förnya Gustaf Adolfs eller Carl XII:s bragder, så skulle de dock, isynnerhet genom sitt läge och sin styrka till sjös, väcka aktning äfven hos de största makter. Vi neka icke, att Storbritannien och Frankrike hafva ett betydligt intresse att befordra grundläggandet af en sådan makti Nordeuropa; som utan att äga någon orsak att spela en äregirig roll i kontinentens angelägenheter, dock skulle lägga en sjelfständig makts lott i vågskålen för att motverka andras äregiriga planer och derjemte skulle under afgörande tidpunkter taga en icke obetydlig del i Europas historia. Det är icke omöjligt, att en sådan tingens ordning blifver hos dem, som äro mest intresserade deri, rekommenderad af den allmänna opinionen hos vänskapliga nationer; och såvida Calmareunionen lefver upp på nytt, så skall det icke ske genom eröfring och intrig, utan genom den allmänna opinionens seger och såsom en gemensam nationalsak för de trenne skandinaviska konungarikena., at AP AM UNC CCEK TITPCIEN