förslaget, och dnser jag att tendensen af förslaget i
dess hel bör vara den första, som tages i betrak-
tände. Dervid visar sig, efter mitt förmenande, en
påtaglig benägenhet att i representationen införa ett
öfvervägande embetsmannaintresse, sora onekligen,
synnerligast med anslagsfrågor, måste blifva i högsta
måtto skadligt. Dernäst förekommer valrätten, som
skall utöfvas både direkt och indirekt, hvilken för-
delning, eller, som den blifvit kallad, streck mellan
de valberättigade, gifver en mångdubbel öfvervigt åt
de individer, som tillerkännas def förstnämnda sät-
tet att välja, mot dem, som utöfva det sednare.
Denna fördelning skall sannolikt väcka afund hos de
sämre lottade, och på sådant sätt fortfatande under-
hålla ett ondt, hvaraf landet längelidit. Borttag den
direkta valrätten för alla och gif alla lika rätt, ty
den olika valrätten frångå personlighetsprincipen,
hvilken ändock förr eller sednare kommer att göra
sig gällande. Den tredje och sista hufvudsakliga an-
märkningen jag vid förslaget har att göra, är det
absoluta veto, som i vissa fall är lemnadt åt kam-
rarne. Ått en olycksbådande splittring mellan re-
presentationen deraf skall blifva en följd, synes vara
lika klart, som att alla af behofvet påkallade och
för landets trefnad behöfliga reformer skola, till följe
af första kammarens veto, hädanefter lika som hit-
intills, blifva qvarstående som fromma önskningar,
då deremot anslagsfrågor, mot hvilka intet veto fin-
nes, skola komma att vinna framgång med fördubb-
lad fart. På dessa skäl finner jag mig icke kunna
understödja det hvilande förslaget. (Slutet följer.