KAPTEN PAUL ALEXANDRE PUMAS, ) sMin frul, sade Marguerite, med samma bestämda uttryck, så förskräckligt hos modern och som hon hade ärft af henne; hin fru! det är tre dagar sedan jag med tårar i ögonen och förtviflan i hjertat släpade mig På knä från Emanuels fötter till baron Lectoures, och från hans fötter till min fars. Ingen har velat eler kunnat göra det, ty den lågande ärelystnaden eller den vilda galenskapen har dåmpat min föst. Nu är jag slutligen ansigte mot ansigterMed jer, min mor. Ni är den sista jag kan anropa, men också är ni den, som bör bäst förstå mig. Hör då noga På hvad jag har att säga er. ÖM det blott vore min lycka, jag skulle offra åt er vilja, skulle jag offra den; om det vore min kärlek, jag skulle äfven offra den; men det ät min son jag skall offras min son ... Ni är Mor, och jag också, min frul, Mor? Mor ! stammade Markisinnan; mor . genom ett felsteg ! Med it ord. jag är mor, min fru, och moderskänslan behöfver ej helgas, för att vara helig. Nåväl, min fru! Säg mig — ty ni bör bättre än jag känna dessa saker — Säg mig, när. de, hvilka gifvit oss dagen, hafva af Gud fått.en röst, som talar till vårt hjerta; hafva ej de, som blifvit af oss födda, äfven fått en dylik röst? Och när dessa båda röster CR säga hvarandra, hvilken af dem bör man lyda Ni kommer aldrig att höra ert barns röst, svarade markisinnan, ty ni får aldrig återse det, Jag får aldrig återse min son utbrast Marguerite; och hvem kan svara derför, min fru? Han sjelf får aldrig veta hvem han ärn Och om han får veta det en dag!... sade Marguerite, besegrad i sin barnsliga vördnad af sin mors hårdhet; och om han då kommer ) 8e A. B. M 174, 177, 179, 180, 188, 485, 185—187 189, 190, 192; 494 och 495.