KAPTEN PAUL
ALEXANDRE PUMAS, )
sMin frul, sade Marguerite, med samma be-
stämda uttryck, så förskräckligt hos modern
och som hon hade ärft af henne; hin fru!
det är tre dagar sedan jag med tårar i ögonen
och förtviflan i hjertat släpade mig På knä
från Emanuels fötter till baron Lectoures, och
från hans fötter till min fars. Ingen har ve-
lat eler kunnat göra det, ty den lågande äre-
lystnaden eller den vilda galenskapen har dåm-
pat min föst. Nu är jag slutligen ansigte mot
ansigterMed jer, min mor. Ni är den sista
jag kan anropa, men också är ni den, som bör
bäst förstå mig. Hör då noga På hvad jag har
att säga er. ÖM det blott vore min lycka,
jag skulle offra åt er vilja, skulle jag offra
den; om det vore min kärlek, jag skulle äfven
offra den; men det ät min son jag skall offras
min son ... Ni är Mor, och jag också, min
frul,
Mor? Mor ! stammade Markisinnan; mor . - -
genom ett felsteg !
Med it ord. jag är mor, min fru, och mo-
derskänslan behöfver ej helgas, för att vara
helig. Nåväl, min fru! Säg mig — ty ni bör
bättre än jag känna dessa saker — Säg mig,
när. de, hvilka gifvit oss dagen, hafva af Gud
fått.en röst, som talar till vårt hjerta; hafva
ej de, som blifvit af oss födda, äfven fått en
dylik röst? Och när dessa båda röster CR
säga hvarandra, hvilken af dem bör man lyda
Ni kommer aldrig att höra ert barns röst,
svarade markisinnan, ty ni får aldrig återse
det,
Jag får aldrig återse min son utbrast
Marguerite; och hvem kan svara derför, min
fru?
Han sjelf får aldrig veta hvem han ärn
Och om han får veta det en dag!... sade
Marguerite, besegrad i sin barnsliga vördnad af
sin mors hårdhet; och om han då kommer
) 8e A. B. M 174, 177, 179, 180, 188, 485, 185—187
189, 190, 192; 494 och 495.