KORRESPONDENS-ARTIKEL. oro Paris den 12 Aug. 1849. blif (Detta bref anlände redan med förra posten, men nFra Brandet har, för brist på utrymme, måst uppskjutas tillslsig i dag. ick Nationalförsdinlingen, redan trött af de tung: statsbestyren, har tagit afsked, för att, uäderla den återstående delen af sommaren, njuta landt-l tes lefnaderis behag vid den -egna hården ellerlqe; med resor och andra förströgtser återhemtalqa sig från det mödosatama arbetet att proklamera belägringstillstånd, utfärda arresteringsorder och i allmänhet påligga sitt fädernesland nya bojor. Slitningar och tvister hafva från de dess första sammanträde hört till ordningen eft för dagen och svårt är att bestämma hvilken period som varit mest stormig, början eller nö slutet. Det vissa är, att genom den legislativa kammarens åtgärder har Frankrikes om-f3 vexlande historia blifvit tillökt med miånget fö fult blad och knappt en enda vacker eller äro-l.ij full sida. I nåder hafva vi ändtigen fått be: Ne lägringstillståndet upphäfdt. Denna åtgärd,l:, utan att vara påkallad af någon fara, endastl.3 tillgripen såsom skrämsmedel, var lika onödig som den varit skadlig. Industrien har deraf lidit betydligt. å Dagens samtal vänder sig öfverallt, med afsky, omkring den sista katastrofen i nationalförsamlingen, der en Bonaparte, glömsk af sitt namn öch sin heder, smutsat sig ända dertill, att haudgripligt öfverfalla en 60-årig man. Det var en obehaglig och smärtsam scen i skådespelets sistå akty der denna skamliga roll utfördes af den republikanska presidentens För kusifi.. Pierre Bonaparte ägde ett ögonBlickla folkets sympathier. Återkommen från Spanienj2 och inseernde huru man förde Louis Bonaparte I bakom ljuset, ville han upplysa honom derom,le och söka leda hononf på den bana som bordel?e beträdas af första embetsmannen i en republikansk styrelse. Naturligtvis manatles Pierrela härtiH af egna fördelar och af fruktan för ku-! sinens och hela slägtens fall. Fan blef emedlertid skarpt tillbakavisad af presidenten och motgången föder deltagande. Man talade om honom såsom en frisinnad och rättskaffens man. Det Bonapartistiska partiet tyckes nu vilja skryta af en viss framgång. Det häntyder på en stundandeKejsarmakt med allt större säkerhet, och plötsligt blir hr Pierre en af sinj kusins ifrigaste anhängare. Han går ända derhän, att för ett tecken till bifall vid uppläsandet af. ett, måhända rättvist, klander mot Louis Napoleon, glömma convenancens gränser både för handling och ord. Folket säger nu: han är blott en lycksökare, liksom alla de öfriga. — g Den allmänna ovijan yttrar sig icke, mindre skarpt mot presidenten Dupin, hvilken tycktes! vära sinnad att snarare kasta skandalen på den anfallne än på den anfallande, derföre att dennel sednare, såsom afkomling af en inkräktandel makt, erhållit titel af prins. Under Ludvig Filips tid upprepades ständigt: alla fransmän äro lika inför lagen, och dock har väl aldrig större konsiderationer för namn och titlar ägt rum än under hans tid. Det vackra valspråket Liberte, Egalite, Fraternite synes nu genom reaktionens öfvermakt blifvit förvandladt till en meningslös fras. Orden qvarstå vål ännu på alla offentliga byggnader, men sedan de blifvit utan all betydelse, komma väl älven bokstäfverna att försvinna — åtminstone tills vidare. Louis Napoleon fortfar ännu med sina resor kring landet. Vandrande på place de la Madeleine, kom jag i går händelsevis att se tåget som förde honom till jernbanan för att afgå till Havre. Flera vagnar uppfyllde med officerare och dekorerade herrar anlände först samt derefter presidentens ekipage, hvilket eskorterades af 12 man garde republicaine till häst, 6 ridande framför oeh 6 efter vagnen. Man trodde i allmänbet att efter belägringstillståndets upphörande denna militärståt skulle vara slut, men det tyckes som skulle presidenten — finna sig bättre af att behandlas såsom en sorts fånge, omgifven af soldater, än som en fri menniska. Kanske är detta ett nytt bevis på vanans oemotståndliga makt. Pen enda förändringen är att de uppspända pistoler, med hvilka soldaterna förut varit försedde, nu äro borta. Ständigt resande i så kallade hedersvagnar, har den höge resande öfverallt blifvit emottagen med baler och festiviteter, så som man vanlisägen helsar prinsar och andra notabiliteter. Sjelf Har han hållit revyer eller utdelat ordnar, hvilket tyckes vara en särdeles angenäm sysselsättning. Det eljest så betydelsefulla utropet: Lefve Napoleon!p har under denna resa ständigt varit: åtföljdt af Lefve presidenten ! och i Angers, der man med visshet lärer påräknat åtskilliga sLefve Kejsaren! höjdes tusendubblade rop af Lefve republiken ! Dessa resor, omtalta såsom farliga för den närvarande styrelseformen, tyckas således icke på något sätt vara hotande, eller fruktavsvarde. Deremot har länge cirkulerat ett rykte ow en för den 15 dennes tillämnad eoup detat. Man påstår det Louis Bonmparte ämnar fira minnet af sin store farbroders födelsedag med att förvandla Republiken till Kejsardöme, liksom han gjorde. Detta prat är dock säkert fika ogrundadt som otroligt. Presidenten kan icke vara nog blind att ej se parodien i en dylik handling. Här finnes personer hvilka göra allt för att förstöra hvarje ämne till förtroendets återvinnande, som endast spekulera på den allmänna förskräckelsen, uppväcka och kringsprida buller om inbillade komplotter och tyckas bevaka den minsta sym2 tom till kreditens återkommande, handelns förFokofran, s Hets förbättring, för att genast på VE. ri och nediaga eller döda det vålö de intrycket deraf. Detta låga handlingsÅGsått är yvärr ingenting nytt. Sedan 18 1 nader har historien derpå lemnat mångfaldiga exempel, hvilka, aflösande hvarann, ständigt hållit Frankrike uti en febörlik spänning af