föröfvat; men när det frivilligt försakade sin valrätt, har det icke dermed gjort de ändå företagna valen ogiltiga. Det vann väl på sin sida den allmänna rättskänslan; men så länge regeringen förmår genomdrifva den på detta vis tillkomna andra kammarens — dess undergifna verktygs — beslut, måste den demokratiska oppositionen blifva alldeles omärklig. Om det demökratiska partiet hade deltagit i valen, så är det uppenbart, just genom de nu i valen icke deltagandes mängd, att den andra kammaren skulle fått ett helt olika lynne mot nu. Det är mer än sannolikt att folkpartiet, i trots af vallagens svekfulla beskaffenhet, då hade vunnit en öfvervägande majoritet i denna kammare; ehuru lika sannolikt, att en ny sprängning af riksförsamlingen och nya våldserningar blifvit följden af en dylik utgång. gång inkommen på laglöshetens bana, har regeriusen ej mer någon annan vägvisare för sina åtgärder, än sitt godtycke. Men då den är i besittning af medlen att genomdrifva hvad den behagar, så skulle det varit dårskap af demokiatien att göra ett nytt, fruktlöst försök; och ur sådan synpunkt har denna kanske förfarit st välbetänkt, när den handlade som den gjorde. Man käönner nu med full visshet, att en xkonstitution på den bredaste demokratiska grundval hör för närvarande till omöjligheterna. Inn an någonting sådant kan komma i fråga, skulle konungen hafva frångått grundsatser, som stå i den mest uppenbara strid med hans högtidliga löfte om en dylik konstitution. Han skulle dessförinnan omgifva sig med en helt annan krets af rådgifvare och omgängesvänner; han skulle försaka tankan på enväldet, erkänna folksuveräniteten, låta tron på sin gudomliga makt falla, och i allmänhet antaga hela det system af rättsgrundsatser, som en verkligt konstitutionell furste måste godkänna och följa, om han såsom sådan vill befrämja sin och sitt folks välfärd. Men han har sjelf förrådt sin och kamarillornas innersta tanka, genom det verldskunniga rimmeri, som han lät undfalla sig, när han sade: Emot demokrater hjelpa blott soldater!, och så länge bajonetternas makt förslår, kom mer ni all få se Preussen qvar på den ståndpunkt, dit våldet nu en gång försatt det, och att hos oss icke upptäcka någon sämja om folkets och furstens ömsesidiga rättigheter, ingen fred emellan partierna, intet lugn och ingen ordning, som erkännas frivilligt och äga annan borgen än bajonetterna. Utan tvifvel skulle det bero på segervinnarne sjelfva att nu tala försoningens språk, om de ville med sans och visdom begagna sin seger; men hittills har det demokratiska partiet goda grunder att på sina motståndares felsteg bygga sina framtidsförhoppningar. Ty hvad vi hittills haft tillfälle att märka, visar alltför tydligt att ingen fråga är om hvarken sans eller försoning, på segervinnarnes sida. Dessa röja tvärtom att detro ett skräcksystem vara det riktigaste, och att de icke hysa minsta farhåga för dettas äfventyrlighet i längden. I enlighet härmed anställas nu öfverallt förföljelser för enskilda meningar. Mot dem som misstänkas för frisinnade åsigier tillåtas våldföranden af soldathopar eller släppta pöbelsvärmar, utan ansvar eller påföljd; en cha skara högmål och tryckfrihetsi mål sysseljifta rikets alla domstolar; och flitigt begag härvid den nya tryckfrihetsföror dningen och jurymansförordningen, som medgilva att för bvart ord, som misshagar den allrådande reaktionen, släpa de misshagliga ordens uttalare inför de af vederbörande polismästare utnämnda juryerna — reaktionens est utsökta nya redskap. Det kan tyckas obegripligt att styrelsen, under ett dylikt system, alltjemnt fortsätter bedyrandet om sina afsigier att upprätthålla den konstitutionella friheten och ett välgrundadt välstånd. En sådan sjelfmotsägelse i språk och i handlingssätt kan endast förklaras på ett sätt af två: Antingen är språket blott en samling toma fraser, och de som föra det veta fullkomligt om silt bedrägeri; eller ock — och detta är ännu det sannolikaste — befinna sig konungen och hans ministrar i det sjelfbedrägeriet att alltjemnt anse sina egna åsigter för ofelbara och tro den så kallade kraftfulla styrelsen bestå uti konstitutionella formers användande till stöd för regeringens godtycke, För dem som hysa dylika inbillningar måste opposition aliliid förefalla som ett brott och demokratien som en dödsfiende, mot hvilken äfven en passionerad hämntörst är förlåtlig, om ej tillåtlig. Emeliertid har vår regering nu uppnått sitt syftemål. Den äger till biträde vid sitt envälde en riksfö;samling, som till tre fjerdedelar består af beroende embetsmän och fullkomligt pålitliga verktyg — den har oktrojerat en grundlag, som skimrar mer, än den hatade författningskungörelsen af den 29 Mars 1844, men som i sjelfva verket är mera till dess egen fördel; — den kan, enligt densamma, under form af ordningsåtgärd, genast afsätta hvilken embetsman den vill, till och med domare, blott för deras politiska tänkesätts skull; — och med den nya riksförsamlingens majoritet fullkomligt i sin hand, kan den revidera och fastställa nya grundlagar. Ni ser hvilka utsigter vi nu äga! Märkvärdigt nog är en del af ministeren sjelf icke utan ängslan vid deras betraktande. Deutsche ReGRE. V 0