i en fråga icke efter hvad de sjelfva tycka, utan ! efter hvad de tro att andra skola tycka. Om alla följde en sådan regel, så skulle det kunna hända, att om 900 önskade en liberal reform och blott 100 gjorde motstånd emot densamma, så skulle de 900 afhålla sig ifrån att yrka på reformen, och antingen blifva qvar vid det gamla, eller föreslå ett dåligt mellanting, blott af farhåga alt de 100 icke skulle vilja jemka med sig; då det likväl ligger både i sakens natur och i den allmänna erfarenheten, att ett litet antal slutligen gifver vika för en öfver-. vägande majoritets öfvertygelse, helst då denna i öfrigt har skäl för sig. ) Låtom oss nu se, huruvida icke någon enda utväg kan finnas att göra en reform sådan som de liberala önska, t. ex. en sådan som grundades på det Stockholmska reformsällskapets i dess petition framställda program, gällande på fredlig väg,. De hinder, hvilka hr kapten K. anser ligga i vägen för en sådan framgång, äro: en alltför sannolik saknad af regeringens medverkan, och ett ännu sannolikare ständernas vetop. Hvad frågan om regeringen här beträffar, så lärer man väl egentligen få taga i betraktande hvad som kan vara att vänta eller hoppas från Konungens sida, ty den öfriga regeringen, d.! v. s. Konungens rådgifvare, kan ombytas. Det bör då först tagas i betraktande, att det är ganska sannolikt, att Konungen, i det ögonblick då han lät framlägga det nu hvilande förslaget, hyste den öfvertygelsen, att detsamma icke allenast skulle lättare kunna genomföras, utan äfven närmare uttrycka nationens önsk-; ningar och behof på den punkt, der opinionen befinner sig, än reformvännernas program. Många omständigheter tala för en sådan förutsättning. Och om det så förhållit sig, kan ingenting anmärkas dervid, att förslaget blef sådant det visat sig. Det är dessutom klart, att det till Ständerna framlagda arbetet måste rätta sig efter rådgifvarnes mening och öfvertygelse. Det kunde då kanske icke blifva annorlunda. Men det är äfven antagligt, att om Konungen finner, att en tillräckligt imposant majoritet i landet med allvar önskar en mera konseqvent och liberal reform, så skall han äfven lemna sin medverkan dertill. Hvarföre dettal icke skulle kunna ske af konungen i Sverige,s likasom det skett af konungen i Danmark, som likväl förut var en enväldig monark, kunna åtminstone vi ej begripa, och det synes till en början vara nödvändigt för desom antaga motsatsen deraf, att uttala skälen för en sådan mening. Hvad åter beträffar sannolikheten af Ständernas veto, så antaga vi naturligtvis, att här endast är fråga om adeln och presteståndet, under förutsättning att ett blifvande förslag är sådant, att det kan påräkna borgareoch bondeståndens bifall jemte majoritetens af nationen allmänhet. Man återkommer då till ett upprepande af hvad förut är sagdt, att de två första stånden möjligtvis skola visa ett motstånd vid första riksdagen; men påtryckningen från det allmänna tänkesättet skall snart visa sig så stark, att detta motstånd skall vika. Hvarföre icke slutligen en sådan skulle kunna framgå på den fredliga agitationens väg, den enda som hvarje hederlig och. fosterländskt sinnad man kan önska, och den enda, på hvilken vi för vår del tro, att dens någonsin kan tillvägabringas, tål mycket väl, vid att närmare förklaras. Vi anse det till!, och med mindre välbetänkt och ganska förhastadt, att blott på grund af en lös jargon antaga motsatsen. ser enligt vår tanka i reformvännernas egen hand. Det beror af dem, att genom en ihärdig verksamhet, i förening med moderation, undanrödja all: misstanka i detta hänseende hädanefter såsom hittills, och det är just härigenom, som man kan förvissa sig att snarare hinna till målet. j j l i l S I 1 I j Å 1 a Y 1 1 S mA mr AI TE SAK SR RR ARR EST reform! tioner spöka framför sig, är väl möjligt, men bör ej komma i betraktande, då någon grund till en sådan farhåga i sjelfva verket icke finnes. ) Här torde stället vara att besvara ett inkast i tidningen Aftonposten, i anledning af en hemställan från Aftonbladets sida, huruvida icke A.P. finner skäl att numera frångå det Kongl. förslaget, då detsamma icke kan erhålla någon framgång. Arftonposten har med en ridderligt högstämd ton härpå svarat, att den icke är van att öfvergifva en sak derföre att den öfvergifves af andra. Vi kunna icke annat än billiga detta yttrande, såsom grundsats betraktadt; men vilja blott fästa uppmärksamheten derpå, att A. P. derigenom valt en ny utgångspunkt. Man minnes ganska väl, att samma tidning flera gånger förut, äfvensom dess hufyvudredaktör, br Dalman, förklarat att han icke ansåg förslaget tillfredsställande, att det tvärtom blifvit erkändt, att det hade stora och väsendtliga brister, men att man borde antaga det för att derigenom ginare komma till målet, d. v. s. af samma skäl som hr kapten K. anfört. Dessutom förenade sig hr Dalman för en tid sedan icke allenast med hr kapten K., utan åberopade honom och pluraliteten af Lidköpings reformsällskap såsom en auktoritet, hvarlöre man äfven hade full anledning att förmoda, det A. P. instämde i hr kaptenens mening derom, att det hvilande förslaget ingalunda uppfyller svenska folkets fordringar på en liberal reform,. — Det är under denna förutsättning, som Aftonbladet gjort sin hemställan till A. P. Nu åter, sedan A. P. så till vida förändrat sin position, att den adopterat förslaget helt och hållet och anser det vara fullgodt, samt försvarar det på grund af sin öfvertygelse om dess egna, inte förtjenster, hafva vi ingenting att säga; vare det långt ifrån oss att vi skulle vilja förföra ÅA. P:s samvete. Vi frukte endast, att ÅA. P. härigenom kommer att draga en tyngre börda än förut, sedan den sålunda tagit ett steg tillbaka. Det är möjligt att ÅA. P. återigen härpå skall svara, att den ånyo blifvit misstydd, att Aftonbladet begått en infam insinuation, 0. s. Y-; men något skäl skall väl finnas, hvarföre yrkesbrodern försvarar förslaget, antingen för dess egen skull — och då står A. P. på en helt annan grund än hr kapten Kyhlberg — eller också af samma skäl som den sednare antagit, att förslaget, ehuru stora bristfälligheter det må ega, skulle gifva lättare utciot till rafefrmanc frama?na än ott af refarmaäll. Hela denna del af frågan lig-, Att en och annan kan fin-. has, hvars uppskrämda inbillning ser revolu) AA ma nn Br FE Nm AA pe Vr —