och efterrättelse härmed i nåder meddele; blilvande de eder underd. skrifvelse bifogade handlingar eder härhos i förenämnde ändamål återställde. — — Det är en besynnerlig företeelse nog, att båda de meningsfraktioner, som på olika sätt arbeta på en representationsreform här i landet, påstå hvar för sig, att den väg de valt skall säkrast leda till målet, ehuru naturligtvis icke mer än den ena kan hafva följt den rätta. Hr kapten Kyhlberg, hvars skrift till Linköpings reformsällskap föranledde oss till några betraktelser i lördagsbladet, har, likasom flera före honom, ansett det af regeringen erbjudna förslaget såsom ett medel, att ändtligen en gång kunna förflytta sig från agitationens vådliga och petitionerandets föga fruktbärande verksamhet, till en annan på mera praktisk botten, eller med få ord: from sounds to things, och tror att reformens vänner icke skulle hafva svikit deras sak genom att begagna detta anbud. Om vi ej misstaga oss, kan meningen med nyssnämnde, något sväfvande uttryck icke vara någon annan, än att förslagets omfattande af reformsällskaperna skulle varit tillräckligt för att bringa detsamma till antagande vid riksdagen. Vi ha i det föregående sökt visa, att sjelfva förutsättningen om ett allmänt understöd från reformsällskapernas sida innebär något, som svårligen kunde åstadkommas, i anseende till den motvilja och hos en stor del personer den bestörtning, som förslaget väckte; och att det således icke är värdt att uppehålla sig vid ett vilkor, som icke stod att finna. Ännu omöjligare är det, och häri torde hr kapten Kyhlberg med oss öfverensstämma, att tänka sig, det förslaget skulle kunnat vinna ett så allmänt understöd, att ej ens någon opposition deremot inom reformsällskaperna skulle hafva egt rum. Men om man äfven antager, att en pluralitet inom de flesta sällskaperne möjligen kunnat vinnas emot denna opposition, nemligen i fall några de mest betydande af pressens organer hade åtagit sig det tunga bestyret att kämpa för förslaget, så är vår öfvertygelse, på grund af den erfarenhet vi under tiden kunnat inhemta om tänkesätten i allmänhet, att hela detta bemödande hade tjenat till ingenting. Redan innan förra riksdagens slut hörde man allmänt yttras, att bondeståndet icke skulle antaga förslaget; och detta sades med så mycken bestämdhet, att ingen kunde misstaga sig om betydelsen deraf. Den som har någon erfarenhet af grundsatsernas makt skall också lätt begripa, att effekten af ett sådant försvar för förslaget, som nyss nämndes, äfven från deras sida som ej kunna gilla det, icke till slutet skulle blifvit någon annan, än att dessa hade nedsatt sig sjelfva, jemte den sak de skulle förfäkta, och blifvit öfverflyglade af den demokratiska oppositionen, blott derföre att denna hade rätt och sanning mera i sina leder. Det är också ej för mycket sagdt, att ifrån det några få veckor hade förflutit efter förslagets afgifvande, så fanns i sjelfva verket väl icke en person inom hela landet, som uppriktigt trodde på att detta förslag någonsin kan gå igenom. Bland dem, som det oaktadt försvarade detsamma, handlade några, såsom konstitutionsutskottets ledamöter, af aktning för konungamakten, som de icke ville kompromettera genom att omedelbart visa sig afvoga, då regeringen i allt fall hade, genom sitt framträdande, utan afseende på huru detta skett, vidtagit ett steg, som: man länge önskat. AÅndra bland de liberala resonnerade så, att det vore bättre att det konservativa partiet finge afslå förslaget. En tredje fraktion drefs af trötthet vid den långa och ständiga polemiken i tidningarne öfver ett och samma ämne, och önskade blott att man en gång måtte komma till ett slut på hvad sätt som heldst. Inflytelsen af denna sistnämnda önskan har kanske ver-. kat allra mest, och är för öfrigt ett fenomen, som ofta förut vi-at sig hos svenska nationen. Ja, det är icke utan exempel, att de som skola representera folket härstädes, just då de sträfvat efter förbättringar, t. ex. på riksdagarna, låtit så öfverväldiga sig af det reaktionära motståndet, blott detta varit till en viss grad ihärdigt, att de tappat modet och varit färdiga att kasta sig helt och hållet i maktens armar, i stället att söka bemästra sig svårigheterna. På grund af dessa skäl, äfvensom hvad redan i den föregående artikeln blifvit anfördt, kunna vi icke inse någon möjlighet att numera få regeringsförslaget antaget. Vi hemställa då till hr kapten Kyhlberg, och alla dem som befinna sig på samma punkt med honom, huruvida det icke är en pligt, för dem som vilja reformens sak, att söka en basis derför, som kan hafva en bättre utsigt. Hr kapten K. har sagt, att han af Hela sitt hjerta skulle hafva deltagit i Örebromötets beslut, derest han trott detsamma ginare och mera praktiskt leda till det sökta målet, derest han kunnat spana någon enda utväg för att, i en alltför sannolik saknad af regeringens medverkan och emot ett ännu sannolikare stän