och efterrättelse härmed i nåder meddele; blilvande
de eder underd. skrifvelse bifogade handlingar eder
härhos i förenämnde ändamål återställde.
—
— Det är en besynnerlig företeelse nog, att
båda de meningsfraktioner, som på olika sätt
arbeta på en representationsreform här i lan-
det, påstå hvar för sig, att den väg de valt
skall säkrast leda till målet, ehuru naturligt-
vis icke mer än den ena kan hafva följt den
rätta. Hr kapten Kyhlberg, hvars skrift till
Linköpings reformsällskap föranledde oss till
några betraktelser i lördagsbladet, har, likasom
flera före honom, ansett det af regeringen er-
bjudna förslaget såsom ett medel, att ändtli-
gen en gång kunna förflytta sig från agitatio-
nens vådliga och petitionerandets föga frukt-
bärande verksamhet, till en annan på mera
praktisk botten, eller med få ord: from sounds
to things, och tror att reformens vänner icke
skulle hafva svikit deras sak genom att be-
gagna detta anbud. Om vi ej misstaga oss,
kan meningen med nyssnämnde, något sväf-
vande uttryck icke vara någon annan, än att
förslagets omfattande af reformsällskaperna
skulle varit tillräckligt för att bringa detsam-
ma till antagande vid riksdagen. Vi ha i det
föregående sökt visa, att sjelfva förutsättnin-
gen om ett allmänt understöd från reform-
sällskapernas sida innebär något, som svårligen
kunde åstadkommas, i anseende till den mot-
vilja och hos en stor del personer den bestört-
ning, som förslaget väckte; och att det såle-
des icke är värdt att uppehålla sig vid ett
vilkor, som icke stod att finna. Ännu omöj-
ligare är det, och häri torde hr kapten Kyhl-
berg med oss öfverensstämma, att tänka sig,
det förslaget skulle kunnat vinna ett så all-
mänt understöd, att ej ens någon opposition
deremot inom reformsällskaperna skulle hafva
egt rum.
Men om man äfven antager, att en pluralitet
inom de flesta sällskaperne möjligen kunnat
vinnas emot denna opposition, nemligen i fall
några de mest betydande af pressens organer
hade åtagit sig det tunga bestyret att kämpa
för förslaget, så är vår öfvertygelse, på grund
af den erfarenhet vi under tiden kunnat in-
hemta om tänkesätten i allmänhet, att hela
detta bemödande hade tjenat till ingenting.
Redan innan förra riksdagens slut hörde man
allmänt yttras, att bondeståndet icke skulle an-
taga förslaget; och detta sades med så myc-
ken bestämdhet, att ingen kunde misstaga sig
om betydelsen deraf. Den som har någon er-
farenhet af grundsatsernas makt skall också
lätt begripa, att effekten af ett sådant försvar
för förslaget, som nyss nämndes, äfven från
deras sida som ej kunna gilla det, icke till
slutet skulle blifvit någon annan, än att dessa
hade nedsatt sig sjelfva, jemte den sak de skulle
förfäkta, och blifvit öfverflyglade af den de-
mokratiska oppositionen, blott derföre att denna
hade rätt och sanning mera i sina leder. Det
är också ej för mycket sagdt, att ifrån det nå-
gra få veckor hade förflutit efter förslagets af-
gifvande, så fanns i sjelfva verket väl icke en
person inom hela landet, som uppriktigt trod-
de på att detta förslag någonsin kan gå ige-
nom. Bland dem, som det oaktadt försva-
rade detsamma, handlade några, såsom konsti-
tutionsutskottets ledamöter, af aktning för ko-
nungamakten, som de icke ville kompromet-
tera genom att omedelbart visa sig afvoga, då
regeringen i allt fall hade, genom sitt fram-
trädande, utan afseende på huru detta skett,
vidtagit ett steg, som: man länge önskat. AÅn-
dra bland de liberala resonnerade så, att det
vore bättre att det konservativa partiet finge
afslå förslaget. En tredje fraktion drefs af
trötthet vid den långa och ständiga polemiken
i tidningarne öfver ett och samma ämne, och
önskade blott att man en gång måtte komma
till ett slut på hvad sätt som heldst. Inflytelsen
af denna sistnämnda önskan har kanske ver-.
kat allra mest, och är för öfrigt ett fenomen,
som ofta förut vi-at sig hos svenska nationen.
Ja, det är icke utan exempel, att de som skola
representera folket härstädes, just då de sträf-
vat efter förbättringar, t. ex. på riksdagarna,
låtit så öfverväldiga sig af det reaktionära mot-
ståndet, blott detta varit till en viss grad ihär-
digt, att de tappat modet och varit färdiga att
kasta sig helt och hållet i maktens armar, i
stället att söka bemästra sig svårigheterna.
På grund af dessa skäl, äfvensom hvad re-
dan i den föregående artikeln blifvit anfördt,
kunna vi icke inse någon möjlighet att nu-
mera få regeringsförslaget antaget. Vi hem-
ställa då till hr kapten Kyhlberg, och alla dem
som befinna sig på samma punkt med honom,
huruvida det icke är en pligt, för dem som
vilja reformens sak, att söka en basis derför,
som kan hafva en bättre utsigt. Hr kapten
K. har sagt, att han af Hela sitt hjerta skulle
hafva deltagit i Örebromötets beslut, derest
han trott detsamma ginare och mera prak-
tiskt leda till det sökta målet, derest han
kunnat spana någon enda utväg för att, i en
alltför sannolik saknad af regeringens med-
verkan och emot ett ännu sannolikare stän-