makt. Min dyrkan förblef dyster, liksora kru-
sifixet hade förblifvit orörligt, och jag kastade
mig under dess portiker likt en galning och
sade: Herre! Herre! om du vore till, skulle
du uppenbara dig för menniskorna. Du vi!l
då att menniskorna skola tvifla på dig, då du
kan uppenbara dig för dem, och likväl ej gör
det.n
vÅklta på hvad du säger mig, Paul,, utbrast
gubben; akta att ej tvillet i ditt hjerta äfven
hinner mitt! Du har tid på dig att tro, du,
medan jag -.. snart skall dö!
Vänta, min far, vänta! fortfor Paul med
en mild röst och ett lugnt ansigte, jag har
ej slutat. Då sade jag för mig sjelf: Cruci-
fixen vid vägarne och kyrkorna i städerna
äro menniskoverk. Gud skall man sökaihans
verk. Och från det ögonblicket har detta
kringirrande lif börjat, som skall förblifva en
hemlighet emellan himlen, hafvet och mig...
Det har förvillat mig i Amcrikas enslighet;
ty jag trodde, att ju nyare en verld var, ju
mera hade den bordt bibehålla stämpeln af
Guds hand. Jag hade ej bedragit mig. Der,
i dessa urskogar, dit kanske först jag bland
menniskor hade inträngt, utan annat skydd än
himlen, utan annan bädd än jorden, fördjupad
i en enda tanke, lyssnade jag ofta till dessa
tusen olika ljud af den inslumrande verlden
och den vaknande naturen. Länge förblef jag
utan att fatta detta okända språk af flodernas
sorl, skogarnes susning roch blomstrens ånga.
Slutligen höjde sig så småningom den slöja,
som betäckte mitt ansigte, och den tyngd som
tryckte milt bröst. Ifrån den stunden började
jag tro att aftonens hviskningar och gryningens
sorl ej voro annat än en allmän lofsång, genom
hvilken de skapade tingen lofvade Skaparen.
Min Gud! sade den döende med hopknäppta
händer och med en mot himlen höjd, troende
blick, min Gud, jag har ropat till dig från