makt. Min dyrkan förblef dyster, liksora krusifixet hade förblifvit orörligt, och jag kastade mig under dess portiker likt en galning och sade: Herre! Herre! om du vore till, skulle du uppenbara dig för menniskorna. Du vi!l då att menniskorna skola tvifla på dig, då du kan uppenbara dig för dem, och likväl ej gör det.n vÅklta på hvad du säger mig, Paul,, utbrast gubben; akta att ej tvillet i ditt hjerta äfven hinner mitt! Du har tid på dig att tro, du, medan jag -.. snart skall dö! Vänta, min far, vänta! fortfor Paul med en mild röst och ett lugnt ansigte, jag har ej slutat. Då sade jag för mig sjelf: Crucifixen vid vägarne och kyrkorna i städerna äro menniskoverk. Gud skall man sökaihans verk. Och från det ögonblicket har detta kringirrande lif börjat, som skall förblifva en hemlighet emellan himlen, hafvet och mig... Det har förvillat mig i Amcrikas enslighet; ty jag trodde, att ju nyare en verld var, ju mera hade den bordt bibehålla stämpeln af Guds hand. Jag hade ej bedragit mig. Der, i dessa urskogar, dit kanske först jag bland menniskor hade inträngt, utan annat skydd än himlen, utan annan bädd än jorden, fördjupad i en enda tanke, lyssnade jag ofta till dessa tusen olika ljud af den inslumrande verlden och den vaknande naturen. Länge förblef jag utan att fatta detta okända språk af flodernas sorl, skogarnes susning roch blomstrens ånga. Slutligen höjde sig så småningom den slöja, som betäckte mitt ansigte, och den tyngd som tryckte milt bröst. Ifrån den stunden började jag tro att aftonens hviskningar och gryningens sorl ej voro annat än en allmän lofsång, genom hvilken de skapade tingen lofvade Skaparen. Min Gud! sade den döende med hopknäppta händer och med en mot himlen höjd, troende blick, min Gud, jag har ropat till dig från