ket Frankrike hade gjort en dålig tjenst. Man hade
velat återupprätta diademet, men tiaran hade der
vid fallit på mårken och förgåtts i blod (rörelse).
Och hur ville man beveka påfven till eftergift, i
hvilkens hjerta egensinnet förqväft den sista mensk-
liga känsla? (Larm på högra sidan). Han skulle nog
icke gifva efter, utan tvinga Frankrike till den sista
vanärande meneden, om nationalförsamlingen icke
fattade ett energiskt beslut.
!utligen höll J. Favre ett lysande loftal öfver
ungrarne och protesterade deremot att de i den
franska republikens officiella tidning (Monitören) kal-
lades insurgenter — ett namn som de icke förtjena,
Idå de strida för rätt, konstitution, nationalitet och
demokrati. (Lifligt bifall från venstra sidan).
Efter detta tal följde en längre paus. Omsider
uppträdde den jesuitiske undervisningsministern De
I Falloux, på hvilkens hemliga vingleri under hela
den romerska affären Jules Favre flera gånger i sitt
Ital anspelat.
De Falloux kunde ej känna sig skyldig till J. Fav-
Ires personliga förebråelser och beskyllningar, hvilka
saknade all vigt, då de kommo från en man, som
under 18 månader flera gånger skiftat färg. Hvad
den närvarande nationalförsamlingens politik beträf-
fade, så var den ingalunda bunden vid den konsti-
tuerande församlingens. Nu var frågan endast om
sakernas närvarande ställning. Han kunde försäkra,
Jatt hans helighet hyste de bästa afsigter, hvilket syn-
tes af en nyligen ankommen depesche från hr de
Corcelles, åt hvilken påfven muntligen gifvit tillå-
telse att offentliggöra alla förklaringar, som blifvit
afgifna.
För öfrigt gladdes de sanna romarne åt återstäl-
landet af påfvens herravälde, som utgjorde den sanna
republiken, den allmänna kristna republiken, och in-
gen träldom för romarne, såsom Arnaud (de VAr-
ricge) hade sagt. Han påminte derom, att romarne
till och med likna tiden under påfvarnes frånvaro
vid den babyloniska fångenskapen. Romarnes lott
vore vida skönare och mera lysande, än den skulle
kunna blifva under en liten republik, som på alla
sidor skulle blifva hotad af monarkiskt inflytande
och fiendtliga makter, och man hade aldrig kunnat
bevisa dem någon bättre tjenst, än att befria dem
från oket af en republik, som blifvit invigd genom
Rossis blodiga död.
Man talade alltid om den italienska nationaliteten:
Men hvarföre hade då republikanerna i den konsti-
tuerande församlingen lemnat Carl Albert i sticket?
Tydligen derföre att han var en konung. Hvad man
ville, vore ock mindre folkens nationalitet och obe-
roende, än allmän omstörtning af det bestående och
experimenterandet med omöjliga hjernspöken.
Så länge man icke kunde förändra sjelfva menni-
skonaturen och verldens urlagar, så kunde man icke
lyckas med sådana planer; det vore vida bättre att
arbeta för det möjliga och öfverallt så småningom
införa det sanna framskridandet i alla grenar.
Sedan Falloux slutat sitt tal, erhöll han lifliga
lyckönskningar från sina vänner af högra sidan, bland
hvilka man särskildt märkte Montalembert. Efter
en stunds afbrott, erhöll Jules Favre åter ordet för
att svara på undervisningsministerns personliga in-
sinuationer. Han bad hr de Falloux att offentlig-
göra allt mindre hedrande som han visste om ho
nom, samt tillade den bitande anmärkningen, att en
man, som först tjenat legitimiteten ech sedan emot-
tagit en portfölj i republikens tjenst, en man som
betäcker sin hemliga böjelses färg med republikens
trefärgade kokard allraminst hade rätt att beskylla
talaren för politiskt vankelmod och tvetydighet.
De Falleux yttrade nu några mildrande ord för
att förklara sina yttranden om Jules Favre.
Edgar Quinet upptog derefter åter diskussionen
om den romerska frågan. Hans tal, som förlorade
Isig i en hop allmänna betraktelser, bevärdigades ej
med synnerlig uppmärksamhet, Högra sidan, som
I blifvit otålig öfver debattens längd, började äf-
ven att väsnas, så att hans ord svårligen kunde
höras. Omsider beslöt man att förklara debatten för
slutad.
Flera s. k. motiverade dagordningar hade blifvit
föreslagna, men först hölls omröstning om den s. k,
enkla dagordningen, hvilken alltid har företrädet.
Den antogs också, såsom förr blifvit nämndt, med
1498 röster mot 476. Interpellationen lemnades såle-
des åt sitt öde, och församlingen beslöt att helt en-
kelt öfvergå till dagordningen. I Dermed slöts den da-
gens session kl. half till 7 e.
Man har anmärkt, att Pierre Bonaparte afhöll sig
från omröstningen, samt att Napoleon Bonaparte och
några af Cavaignacs vänner voterade med minori-
teten.
nn