att gifva romerska folket frisinnade institutioner.
Ministern begagnar sig äfven af tillfället att hålla
ett långt loftal öfver den franska armeens förhållande
vid Rom, der den förfarit med största skonsamhet
mot invånarne och monumenterna.
Ett yttrande att endast främlingar försvarat Rom,
uppväckte högljudda protester från venstra sidan.
I motsats mot den föregående talaren ansåg ut-
rikes ministern upprätthållandet af påfvens verlds-
liga makt såsom nödvändigt för hans oberoende och
tillika för den allmänna freden. För öfrigt, påstod
han, var pluraliteten af romerska folket benäget för
påfvedömets återställande, dock utan de gamla miss-
bruken, hvilka folket onekligen afskydde. Liberala in-
stitutioner voro nödvändiga äfven för den heliga sto-
len; ty utan sådana skulle den med tiden samman-
störta i trots af alla armer. (Detta yttrande, som
upptogs med bifall af venstra sidan, väckte först för-
våning hos högra sidan och sedan förbittring, hvil-
ken ökades, då utrikes ministern under talets gång
temligen tydligt lät förstå, att han icke ville bära
ansvarigheten för den romerska frågans ursprungliga
behandling. Detta den högra sidans missnöje gaf till
och med de följande dagarne anledning till diverse
obestämda rykten om ministerförändring, hvarvid
det omtalades, att Tocqueville skulle måhända kom-
ma att afgå jemte Dufaure och Passy.)
Emedlertid hade regeringen, fortfor utrikes mini-
stern, med förtroende vändt sig till den helige fa-
dren, med uppmaning att han måtte förläna sitt folk
hvad han bar i sitt eget hjerta och hvad han så
lyckligt hade behagat sätta i verket. Men hvari nu
de yrkade liberala inrättningarne skulle bestå, i den
saken ansåg ministern bäst att tiga. (Skratt på ven-
stra sidan).
Men i alla händelser skulle man aldrig kunna
säga, att franska armeen bidragit till en blind och
oförsonlig restauration. (Efter detta icke särdeles
lysande tal, som hvarken uppväckte passionen eller
skördade särdeles bifall, följde en halftimmas paus.)
Jules Favre prisar utrikes ministern derföre att
han icke velat ikläda sig ansvarigheten för hvad som
passerat ända till Roms intagning, men förklarar sig
icke kunna ingå på hans åsigt att undvika hvarje
återblick. Ty det vore nödigt att rätt kunna upp-
skatta och uppmäta den blodiga återvändsgränd, i
hvilken Frankrike blifvit inträngdt genom de stats-
mäns oerfarenhet, hvilka stå i spetsen för ärenderna.
Jules Favre genomgår derefter den romerska frå-
gans särskilda parlamentariska faser, och söker be-
visa, att den konstituerande församlingen, som ge-
nom sin dagordning af den 24 Maj uttalat Italiens
befrielse såsom grundsats för Frankrikes utrikes po-
litik, aldrig kunnat åsyfta den romerska republikens
störtande. Endast då ministrarne, efter slaget vid
Novara, sedan Sicilien och den republikanska rege-
ringen i Florens fallit, försäkrade, att österrikare
och neapolitaner redan voro i antågande till Ro-
magna, och att den romerska regeringens ledamöter
sjelfve önskade fransk intervention, emedan de an-
sågo sin ställning osäker, hade nationalförsamlingen
beslutat expeditionen till Civitavecchia, dock endast
för att uppträda emot Österrikes afsigter, och af den
italienska friheten åtminstone rädda så mycket som
möjligt, men alldeles icke för att anfalla den romer-
ska republiken och med våld påtruga det romerska
folket en annan regeringsform. Ministerpresidenten
hade inom det utskott, som skulle afgifva betänkande
om den begärda krediten, vid sin heder förklarat
och-i tribunen låtit upprepa den förklaring, att
expeditionens syfte icke var att påtruga romerska
folket en annan regeringsform, lika litet som den
republikanska.
Endast i följd af denna, inför hela Europa hög-
tidligt afgifna förklaring, hade den konstituerande
församlingen, som då representerade Frankrikes vilja,
gifvit sitt bifall till expeditionen. General Oudinots
instruktioner, hans förklaringar vid sin landstigning
i Civita Vecchia voro affattade i alldeles samma
anda, och då han likväl redan den 27 April, d. v.
s. genast följande dagen efter sin ankomst till Ci-
vita Vecchia, då han ännu alldeles icke kunde kännal
den romerska befolkningens sinnesstämning, brutit
upp mot Rom, så hade han uppenbarligen antingen
öfverträdt sina instruktioner, eller handlat efter hem-
liga ordres, som han medtagit från Paris. Genom
den beklagliga striden den 30 April utanför Roms
murar hade frågan kommit i ett nytt stadium, och
nationalförsamlingen hade nu sjelf funnit nödigt att!
öppet uppträda och förklara sina afsigter.
Talaren, något uttröttad, begärde derefter att han
skulle få uppskjuta sina ytterligare utvecklingar till
morgondagen, hvilket församlingen med ringa majo-
ritet medgaf, ehuru högern röstade deremot. Tala-
ren hade flera gånger satt minsteren och högra si-
dan i synbar förlägenhet genom skarpa, träffande
ord. Högra sidan var tydligen förargad öfver att
icke med ens kunna göra slut på hela diskussionen.
Sessionen slöts kl. 3, 7 e. m.
Följande dagen, den 7 Aug., fortsatte Jules Favre
sitt tal. Han påstod, att redan den 30 April hade
general Oudinot börjat gifva gehör åt en hemlig.
mörk vilja, som gjort sig gällande vid sidan af de
offentliggjorda instruktionerna. Den konstituerande
församlingen hade formligen uttalat detta genom sitt
votum af den 7 Maj, hvarigenom den uppmanade
regeringen att sörja för att expeditionen till Civita
Vecchia icke droges från sitt ändamål. Ministeren
hade då böjt sig för detta tadelsvotum, och redan
följande dagen afsändt Lesseps, som händelsevis af-
hört debatten, till Italien för att verkställa den kon-
stituerande församlingens vilja och derjemte utröna
det romerska folkets. verkliga sinnesstämning. Jules
Favre uppläser derpå Lesseps första berättelse af
den 46 Maj, hvari det heter:
Det är ytterst .vigtigt att genast inställa fiendt-
ligheterna. Utan öfverdrift kan man uppskatta an-
talet af dem, som äro beredda att göra motstånd,
till 25,000 man, hvilka till en obetydlig del bestå
af främlingar, men till största delen af borgare, ar-1
betare och unga män af god familj, med ett ord afl
sådant folk, som i Paris försvarat den sociala ord-!
ningen.
Icke desto mindre, fortfor Jules Favre, harfre-i
geringen den 29 Maj, dagen efter den konstitue-
rande församlingens upplösning, i trots af sina hög-l
tidliga försäkringar och den suveräna nationalför-
samlingens vilja, sändt befallning till general Oudi-
Dot att intränga i Rom till hvad pris som helst.
Alltid samma envisa, hemliga vilja, som ställde sig
vid sidan af och öfver nationens vilja! Befallnin-
gen af den 29 Maj innehöll ett skändligt brott mot
högtidliga hedersord, mot konstitutionens 5:e artikel,
mot nationalförsamlingens vilja och mot folkrätten.
General Oudinots första handling efter Roms in-
tagande hade varit nationalgardets brutala upplös-
ning, ett attentat, som varit mera barbariskt, än
det, som den 435 Maj 4848 begicks mot den kon-
stituerande församlingen. Långt ifrån att respektera
det romerska folkets vilja, hade man undertryckt
den allmänna opinionen, indragit tidningarne och
hotat med dödsstraff för den ringaste demonstration
mot de påfliga färgerna, såsom den af en fransk
general. utfärdade proklamationen bevisade. Den
påfliga despotismen hade blifvit återställd i hela sin
absolutism ; franska soldater hade arbetat för Öster-
rikes vilja och intresse.
Nu var frågan, hvad man ännu kunde göra, hvad
som ännu kunde räddas af friheten. Utrikes mini-
stern hade icke lemnat något bestämdt svar, utan