Hvems är då denna röst, som ropar mig?,
stammade markisen. Hvilket är då detta barn,
som kallar mig sin far?
Denna röst), sade markisinnan, i det hon
grep sin dotters arm, det är en röst, som hö-
jer sig mot naturens rättigheter! Detta barn,
det är en olydig, en halsstarrig dotter..
Min far! utbrast Marguerite, Betrakta mig!..
rädda mig!.. försvara migl...jag är Margueritel,
Marguerite? ... Marguerite? ... stammade
markisen; jag har förr haft ett barn vid detta
namn.
Det är jag!... Det är jag!... återtog Mar-
guerite; det är jag, som är ert barn!... det
är jag, som är er dotter!
Det finns ej andra barn än de som lydal!
sade markisinnan. Lyd, och ni skall hafva
rättighet att kalla er vår dotter.
O, er, min far!... Ja, er är jag färdig att
lyda. Men ri befaller det ej, ni!... Ni vill
ej att jag skall blilva olycklig, evigt olyckligt
Kom, kom! sade markisen i det han fast-
höll henne och tryckte henne i sina armar.
O, det är en okänd och ljuf känsla, den jag
erfar! Och nu... vänta,..-. vänta!... Han
förde banden till pannan. Det tycks mig att
Jag påminner migl...
Min herre, utropade markisinnan, sög
henne att hon bör lyda, att Gud fördömer de
olydiga barnen; säg henne det heldre, än att
uppmuntra henne i sin olydnad!
Markisen höjde långsamt hufvudet och fä-
stade sina brinnande ögon pi sin hustru; hvar-
efter han med en iångsam stämma sade:
Akta er, min fru, akta er! Har jag ej sagt
er att jag började påminna mig? hvarefter
han lät sitt hufvud nedfalla mot Marguerites,
så att hans hvita hår blandade sig med den
unga flickans svarta lockar. Tala, talal fort
for han. Säg mig, mitt barn, hvad fattas dig?
O, jag är mycket olycklig!
Alla menniskor äro då olyckliga här! ut-
brast markisen. Gamla och unga, barn och
gubb r!... O, jag också!... jag också, är
mycket olycklig! ...
Min herre, gå åter upp på ert rum! ni
måste det!, sade markisinnan.
,Ja, för a t än en gång befinna mig ansigte
mot ansigte med er,... instängd som en fån-
gel... Det ir godt när jag är tokig, min frul,