KAPTEN PAUL
AF
ALEXANDRE DUMAS. )
O! jag tror er, min herre, och jag har fullt
förtroende till er, sade Marguerite; ty hvad
vinst kunde ni hafva af att bedraga mig?
Hvad fördel kunde det skänka er att förråda
mig ?
Ingen, ni har rätt; men låtom oss gå till
något annat. Hvad ärnar ni göra med baron
de Lectoure?)
Jag tänker säga honom allt.
O! sade Paul; låt mig tillbedja er.
Min herre! stammade Marguerite.
Som en syster! Som en syster! :
Ja, ni är god! utropade Marguerite; jag
tror att det är Gud, som sändt er.
Ja, tro det, svarade Paul.
Således i morgon afton ?
Förvånas ej, förskräcks ej. Försök blott att
genom ett bref, ett ord, ett tecken låta mig
förstå utgången af ert samtal med Lectoure.
Jag skall bjuda till.
Och nu är det sent; betjenten skulle kunna
undra öfver detta långa samtal; återvänd till
slottet och tala ej med någon om mig. Farväl.
Farväl! sade Marguerite. Jag vet ej huru
jag skall kalla er.
Kalla mig er bror.
Farväl, min bror!
O, Min syster, min syster! utbrast Paul,
i det han krampaktigt Äöt henne i sina ar-
mar; du är den förste som med dessa ljufva
ord har tilltalat mig. Gud skall derföre be-
löna dig!
Den unga flickan, förvånad, drog sig till-
baka; men återkom och räckte honom handen.
) Se A. B. Af 174, 177, 179, 130, 182, 1483, 185—187