tat, och Radetzky vägrade bestämdt afstå nå-
gon del af sina trupper, så mycket mer som
Venedig ännu försvarade sitt oberoen ie; och
slutligen är det icke osannolikt, att uti Ok-
tober månad en spänning uppkommit med
Preussen, i anledning af frågan om kejsarvalet
i Frankfurt, hvilken kunde förökas i händelse
berlinarne tillkämpade sig den frihet som var
undertryckt i Wien, och förmådde den vack-
lande konungen att bekämpa reaktionen öfver
allt i Tyskland.
Med Wiens eröfring hade en afgörande för-
ändring inträdt uti den ungerska frihetsstri-
dens karakter. Icke blott derföre att saken
var siilld på spetsen, ty Jellacies fälttåg kunde
från bofvets sida ännu undskyllas med den
nationella förbiltringen och det dunkel som
hvila öfver hans förhållande till kejsaren;
men den stora moraliska öfvervigt som Ma-
gyarerna vunno, och som kastade ett täckelse
öfver deras föregående orättfärdighet mot Sia-
vern2, var den gloire som nu omgaf dem så-
som frihetens enda förkämpe i Östern. Med
Wiens undergång försvann Slavernes sista för-
hoppning om ett Slaviskt Kejsardöme; hvad de
hädanefter på sin höjd kunde förvänta, var den
större sociala frihet som skulle komma dem
till godo om Ungern kunde försvara sin sjelf-
ständighet och efter segren genom ett mora-
liskt tvång nödga Österrike att afkasta det nu
återtazna byråkratiska system, som måste för-
qväfva hvarje fri folkutveckling. Det var der-
före samma åsigter, som öfverallt i Europa
samia: Polackarne under frihetens fana, hvilka
äfven här förmådde alla klokare Slaver att
sluta sig till Kossuth, och de första följderna
af underrättelserna från Wien voro, att Böh-
marn2e och Galizierne gynnade de ungerska re-
gemeuternas flykt, samt att till och med hela
Lembergs nationalgarde, efter att hafva gjort
sig till herre öfver staden, skyndade mot sö-
der för att förena sig med den magyariska hä-
ren. Talrika polska emigranter, barikadkäm-
par från Paris, Wien och Berlin infunno sig
äfven och tvenne utmärkte polska fältherrar,
Bem, som hade ledt det wienska upproret och
sedan genom en hemlig flykt (uti en likkista)
hade undkommit Windisch-Grätzs efterspanin-
gar, och Dembinski, Polackarnes siste olycklige
härförare vid upproret 1831, tillbödo Kossuth
sin tjenst samt verkade med deras exempel och
manifester mäktigt att utplåna den gamla af-
unden meslan Magyarer och Slaver.
Förstärkt genom denna tillströmning arbe-
tade Xossuth på att bilda en regulier ungersk
armå, som var stor nog att motstå hvarje an-
fall; men oaktadt finanserna genom hans kloka
administration voro bragta i ett blomstrande
skick, var han likväl icke i stånd att anskaffa
tillräckligt förråd af ammunition och vapen,
emedan all tillförsel från utlandet var förhin-
drad genom spärrning. Såsom represalier här-
för förbjöd han all utförsel af lifsmedelt till
Wien, och bragte derigenom icke blott denna
stad i s:or nöd, utan omöjliggjorde tillika trup
pers sammandragande vid gränsen. Jellacic
och Auersperg försökte väl att försvaga denna
åtgärd genom ett infall i Ungern, i början af
November; men då de funno en öfverlägsen
styrka emot sig, måste de draga sig tillbaka
utan svärdslag och inskränka sig till att be-
täcka gränsen. Här blefvo de den 2:a Decem-
ber öfverfallne af Ungrarne vid Bruck ock ef-
ter en kort fäktning slagne.
Detta var blott förespelet till striden. Men
samma dag som slaget vid Bruck stod, ned-
lade kejsar Ferdinand regeringen i sin brorsons
Frans Josefs händer, och drog sig tillbaka till
privatiifvet. Den svage fursten kände sig utan
tvifvel generad af sina många brutna löften,
och måtte helt säkert af hjertat hafva förban-
nat den oredlighet mot Ungrarne, som för all-
tid beröfvat honom folkets aktning och kärlek.
Den nye kejsaren, hvars valspråk — pviribus
unitisv — nogsamt antydde det mål han före-
satt sig, bibehöll den minister, (Schwarzenberg,
Bach och Stadion), som Wiens eröfrare hade
gifnit Ferdinand, och gaf Windisch-Grätz ge-
nast order att marschera mot Ungrarna. Den
8 December öfverskreds ungerska gränsen af
den österrikiska armåen, som enligt de lägsta
uppgilierna utgjorde 100,000 man. Österri-
karne biefvo genast angripna vid Rittsee och
slagne. Likväl lyckades det dem att på andra
punkter verkställa öfvergången och tvinga Ma-
gyarerna till återtåg. Dessas ställning var i
detta ögonblick mycket farlig; ty förutan huf-
vudarmen som framryckte från vester, ope-
rerade fältmarskalk Schlick i förening med ge-
neral Puchner i Siebenbärgen; och Raizerna
hade, genom ett illusoriskt löfte om oberoende,
under en egen vojvod och patriark, af wiener-
bofvet blifvit förledd att anfalla Magyarerna
med största eftertryck. Ungrarne beslutade då
att först skaffa sig luft uti söder och öster,
för att sedan kunna med hela deras makt
vända sig mot Windisch-Grätz. Med en
stor, till större delen irregulier här kastade
de sig öfver Raizerna, slog dem uti ett
fruktinsvärdt blodigt slag, eröfrade deras fäst-
ningar och nedsablade utan förskoning alla
de små kringströfvande röfvarhorder som på-
träffades. Efter att sålunda hafva låtit Rai-
zerna känna sin makt, sökte Ungrarna förvissa
sig om deras trohet, genom att lofva dem
stadfästelse på deras nationella och kyrkliga
sjelfständighet, under Ungerns öfverherravälde.
Mon furst Kara Vorghewices i turkiska Servien
hade blifvit vunnen genom de ryska och öster-
rikiska rescrinsarnac liftan mm att få hala Sapa