tat, och Radetzky vägrade bestämdt afstå någon del af sina trupper, så mycket mer som Venedig ännu försvarade sitt oberoen ie; och slutligen är det icke osannolikt, att uti Oktober månad en spänning uppkommit med Preussen, i anledning af frågan om kejsarvalet i Frankfurt, hvilken kunde förökas i händelse berlinarne tillkämpade sig den frihet som var undertryckt i Wien, och förmådde den vacklande konungen att bekämpa reaktionen öfver allt i Tyskland. Med Wiens eröfring hade en afgörande förändring inträdt uti den ungerska frihetsstridens karakter. Icke blott derföre att saken var siilld på spetsen, ty Jellacies fälttåg kunde från bofvets sida ännu undskyllas med den nationella förbiltringen och det dunkel som hvila öfver hans förhållande till kejsaren; men den stora moraliska öfvervigt som Magyarerna vunno, och som kastade ett täckelse öfver deras föregående orättfärdighet mot Siavern2, var den gloire som nu omgaf dem såsom frihetens enda förkämpe i Östern. Med Wiens undergång försvann Slavernes sista förhoppning om ett Slaviskt Kejsardöme; hvad de hädanefter på sin höjd kunde förvänta, var den större sociala frihet som skulle komma dem till godo om Ungern kunde försvara sin sjelfständighet och efter segren genom ett moraliskt tvång nödga Österrike att afkasta det nu återtazna byråkratiska system, som måste förqväfva hvarje fri folkutveckling. Det var derföre samma åsigter, som öfverallt i Europa samia: Polackarne under frihetens fana, hvilka äfven här förmådde alla klokare Slaver att sluta sig till Kossuth, och de första följderna af underrättelserna från Wien voro, att Böhmarn2e och Galizierne gynnade de ungerska regemeuternas flykt, samt att till och med hela Lembergs nationalgarde, efter att hafva gjort sig till herre öfver staden, skyndade mot söder för att förena sig med den magyariska hären. Talrika polska emigranter, barikadkämpar från Paris, Wien och Berlin infunno sig äfven och tvenne utmärkte polska fältherrar, Bem, som hade ledt det wienska upproret och sedan genom en hemlig flykt (uti en likkista) hade undkommit Windisch-Grätzs efterspaningar, och Dembinski, Polackarnes siste olycklige härförare vid upproret 1831, tillbödo Kossuth sin tjenst samt verkade med deras exempel och manifester mäktigt att utplåna den gamla afunden meslan Magyarer och Slaver. Förstärkt genom denna tillströmning arbetade Xossuth på att bilda en regulier ungersk armå, som var stor nog att motstå hvarje anfall; men oaktadt finanserna genom hans kloka administration voro bragta i ett blomstrande skick, var han likväl icke i stånd att anskaffa tillräckligt förråd af ammunition och vapen, emedan all tillförsel från utlandet var förhindrad genom spärrning. Såsom represalier härför förbjöd han all utförsel af lifsmedelt till Wien, och bragte derigenom icke blott denna stad i s:or nöd, utan omöjliggjorde tillika trup pers sammandragande vid gränsen. Jellacic och Auersperg försökte väl att försvaga denna åtgärd genom ett infall i Ungern, i början af November; men då de funno en öfverlägsen styrka emot sig, måste de draga sig tillbaka utan svärdslag och inskränka sig till att betäcka gränsen. Här blefvo de den 2:a December öfverfallne af Ungrarne vid Bruck ock efter en kort fäktning slagne. Detta var blott förespelet till striden. Men samma dag som slaget vid Bruck stod, nedlade kejsar Ferdinand regeringen i sin brorsons Frans Josefs händer, och drog sig tillbaka till privatiifvet. Den svage fursten kände sig utan tvifvel generad af sina många brutna löften, och måtte helt säkert af hjertat hafva förbannat den oredlighet mot Ungrarne, som för alltid beröfvat honom folkets aktning och kärlek. Den nye kejsaren, hvars valspråk — pviribus unitisv — nogsamt antydde det mål han föresatt sig, bibehöll den minister, (Schwarzenberg, Bach och Stadion), som Wiens eröfrare hade gifnit Ferdinand, och gaf Windisch-Grätz genast order att marschera mot Ungrarna. Den 8 December öfverskreds ungerska gränsen af den österrikiska armåen, som enligt de lägsta uppgilierna utgjorde 100,000 man. Österrikarne biefvo genast angripna vid Rittsee och slagne. Likväl lyckades det dem att på andra punkter verkställa öfvergången och tvinga Magyarerna till återtåg. Dessas ställning var i detta ögonblick mycket farlig; ty förutan hufvudarmen som framryckte från vester, opererade fältmarskalk Schlick i förening med general Puchner i Siebenbärgen; och Raizerna hade, genom ett illusoriskt löfte om oberoende, under en egen vojvod och patriark, af wienerbofvet blifvit förledd att anfalla Magyarerna med största eftertryck. Ungrarne beslutade då att först skaffa sig luft uti söder och öster, för att sedan kunna med hela deras makt vända sig mot Windisch-Grätz. Med en stor, till större delen irregulier här kastade de sig öfver Raizerna, slog dem uti ett fruktinsvärdt blodigt slag, eröfrade deras fästningar och nedsablade utan förskoning alla de små kringströfvande röfvarhorder som påträffades. Efter att sålunda hafva låtit Raizerna känna sin makt, sökte Ungrarna förvissa sig om deras trohet, genom att lofva dem stadfästelse på deras nationella och kyrkliga sjelfständighet, under Ungerns öfverherravälde. Mon furst Kara Vorghewices i turkiska Servien hade blifvit vunnen genom de ryska och österrikiska rescrinsarnac liftan mm att få hala Sapa