vit spelet, eller att H. M. Konungen verkligen ef förtrytelse öfver kapten Zachrissors deltagande i reformsällskapet, befallt general Arbin att förbigå honom, eller att H. K. H. Kronprinsen, hos hvilken en om icke två af tit. Schötzercrantz bröder stå ganska väl, blandat sig i saken, eller att general Arbin utan all yttre impuls fattat sitt beslut och sålunda beljugit både Konungen, Kronprinsen och general Löwenhjelm på samma sätt, som han förut beljugit öfverste Heyl. Det första af dessa alternativer har visserligen möjlighet för sig, då man besinnar grefve Löwenbjelms despotiska lynne, hans obenägenhet för hvarje yttring af liberalitet, och hans oerhörda inflytande på Konungen; men förlorar något i sanno-: likhet, då man tager i betraktande, att tit. Löwenhjelm, som, hvad man än om honom må säga, likväl besitter en viss ridderlighet och öppenbet, förklarat, alt han icke vill ha med den saken att göra. Det andra alternativet, eller att Konungen af uppgifna skäl skulle förhindrat kapten Zachrissons fortkomst, vore icke allenast ett totalt förnekande af det antagna valspråket rätt och sanning, utan skulle tillika förutsätta en småaktighet och en skuggräddsla, som Konung Oscar säkert icke vill låta komma sig till last. Visserligen hafva vi ännu i friskt minne den beryktade Peyronska generalordern, som förbjöd officerare att blanda sig i reformsaken. men vi minnas också huruledes berörde ordres blef utskrattad af nationen, och huruledes den opinion gjorde sig gällande, att densamma tillkommit utan Konungens vetskap. Dessutom har ju Konungen till den grad tolererat, för att icke säga uppmuntrat, reformsällskaperna, ait han direkte tagit ministrar ur desamma — åtminstone var detta förhållandet med hr Genberg — och det är således icke troligt, att H. M. kan hafva någonting emot dem, som i dessa sällskaper, af öfvertygelse, arbeta för landets mest maktpåliggande fråga. Antag äfven, att H. M. numera, af förkärlek för det hvilande representationsförslaget, skulle hysa någon ovilja cmot reformsällskaperna i allmänhet, så är det väl derföre icke tänkbart, att han skulle låta sin onåd framskymta emot enskilta individer inom dem, utan att noga undersöka deras beteenden och åtgöranden. Vid en sådan undersökning, beträffande kapten Zachrisson, skulle den upplysning lätt kunnat erhållas, att han varit en i hög grad passiv deltagare i härvarande reformsällskap, att han der allsintet yttrat sig och att han icke ens på sednare tider bevistat dess sammankomster. Det: hade kunnat vara ursäktligt, om en man med kapIten Zachrissons fosterländska tänkesätt, en man, som i fiera år vistats i Amerika och i andra länder, der yttranderätten är en verklighet äfven inom militärståndet — det hade varit ursäktligt, säga vi, om en sådan man till fullo begagnat sin grundlagsen-! liga rätt, att dristigt och oförbehållsamt yttra sig i ämnen är allmän natur; men han har icke gjort det: han har tvertom gjort hvad som just på vissa håll anses för en merit hos militärer: han har tegat, och ändock vågar man påstå, att han skulle fallit i onåd hos sin Konung. Vi upprepa det: sådant är icke möjligt, och vore det äfven möjligt, hvilket doch general Arbin lär få svårt att bevisa — skulle sådant i sanning vara ganska betecknande för Konungens konstitutionella tänkesätt, och skulle till fullo visa, att man å högre ort är särdeles an gelägen om att, mera än som redan skett, stöta svenska militären för hufvudet. Beträffande H. K. H. Kronprinsens förmenta inI verkan på ifrågavarande befordringsärende, tillåta vi oss betvifla densamma, af det skäl, att H. K. H. icke är känd såsom intrigör, eller såsom den der ännu blandar sig i befordringsärenden, och äfven förutsatt att han velat göra det, hade det varit geIneral Arbins ovilkorliga skyldighet att med fasthet sätta sig deremot och efter öfvertygelse begagna sin utnämningsrätt. I Af allt det föregående synes, att skulden till den orättvisa, som blifvit begången, icke rimligen kan debiteras någon annan än general Arbin, ty ban har icke blott lagt i dagen en svag och vacklande kaIrakter; han har äfven visat det mindre ridderliga draget att vilja rentvå sig, på bekostnad af landets Konung ech Kronprins samt tvenne andra uppsatte och aktade män. Vi inse sannerligen icke, huru hr Arbin vill försvara sitt handlingssätt hvarken inför nationen eller monarken; men vi inse också icke, lhuru ban kan undgå att gifva de komprometterade Ipersonerne nöjaktig upprättelse. Hr Arbins ställning såsom generalfälttygmästare är redan så pass slipprig; hans popularitet inom armåten, och synnerligast inom artilleriet af den beskaffenhet, att Ihan alltför väl kunnat behöfva stå sig godt vå högre ort. Redan länge har missbelåtenheten med hr Arbin varit stor. Vårt förr Ypperliga artilleri har under hans öfverinseende räkat allt mer och mer i Tlägervall; planlösa reformer hafva aflöst hvarandra, och man står nu på den punkt, att vapnet, oaktadt lalla statsanslag, saknar lika mycket en ändamiålsenlig och komplett materiel, som ett tillräckligt antal officerare. Det tyckes vara tid, att H. M:t, genom hr Arbins aflägsnande, räddar hvad som kan rädIdas af artillerivapnet, och på samma gång åt koInungamakten räddar en bildad, fosterländsk och utmärkt officerscorps sympathier. Mången skall måhända tycka, att vi yttrat oss nog strängt om hr Arbin; men vi hemställe, om licke hans ha dlingssätt förtjenar det. Har han icke Ibegått en stor och upprörande orättvisa? har han licke derigenom undanryckt en skicklig och meriterad man lönen för långvariga mödor och sträfvaniden? har han icke genom denna orättvisa trotsat loch föraktadt en hel officerscorps omdöme och rättsIkänsla, och har ban slutligen ej velat fegt draga sig lur spelet och sätta andra personer i mellanhand? Kan det på fullt allvar vara hr Arbins och öfriga vederbörandes mening, att officeraren skall vara en viljelös maschin, som, äfven utom tjensten, icke eger Tlrättighet att yttra en egen öfvertygelse? Ar det -Imeningen, att den, som en gång inträdt i det militära yrket, i och med detsamma afsagt sig alla medborgerliga och politiska rättigheter? Skall han då evigt vara förbunden att i politiskt hänseende linslå samma nötta stråkväg, som de: högt uppsatte förmännen? Skall man ega rättighet att skymfa Ihonom, för det han i en politisk fråga haft en sjelfständig tanke? Är detta rättvisa? Vi fråga vidare: hvad garanti tror man sig ega, att officerarne med nit skola sköta sina åligganden, då de se, att dem i en framtid måhända väntar en slik belöning. som den, hvilken nu vederfarits kapten Zachrisson? I Demoraliserar man icke hela corpser på samma gång Isom man förbittrar sinnena? Den befälhafvare, som licke förstår att hålla rättvisans vågskål jemnt, kan i sanning hvarken fordra aktning, tillgifvenhet eller IHlydnad. I Vi skulle ännu kunna säga mycket om detta beIfordringsärende, men vi uppskjuta dermed till en lannan gång. Så mycket mä nu endast tilläggas, att hr kapten Schötzercrantz, hvilken är känd både för Iredbarhet och skicklighet, troligen icke har ringaste Idel uti de emot kapten Zachrisson föröfvade stämplingar. Redaktionen af Aftonbladet anser sig till dessa Handelsoch Sjöfartstidningens, anmärkningar endast böra tillägga, att enligt hvad af nedanstående utdrag ur kongl. brefvet den 29 läns! evnes. generalmaioren v. Arbin aldrig RR ww