vit spelet, eller att H. M. Konungen verkligen ef
förtrytelse öfver kapten Zachrissors deltagande i re-
formsällskapet, befallt general Arbin att förbigå ho-
nom, eller att H. K. H. Kronprinsen, hos hvilken en
om icke två af tit. Schötzercrantz bröder stå gan-
ska väl, blandat sig i saken, eller att general Arbin
utan all yttre impuls fattat sitt beslut och sålunda
beljugit både Konungen, Kronprinsen och general
Löwenhjelm på samma sätt, som han förut beljugit
öfverste Heyl. Det första af dessa alternativer har
visserligen möjlighet för sig, då man besinnar grefve
Löwenbjelms despotiska lynne, hans obenägenhet för
hvarje yttring af liberalitet, och hans oerhörda in-
flytande på Konungen; men förlorar något i sanno-:
likhet, då man tager i betraktande, att tit. Löwen-
hjelm, som, hvad man än om honom må säga, lik-
väl besitter en viss ridderlighet och öppenbet, för-
klarat, alt han icke vill ha med den saken att
göra. Det andra alternativet, eller att Konungen
af uppgifna skäl skulle förhindrat kapten Zachrissons
fortkomst, vore icke allenast ett totalt förnekande af
det antagna valspråket rätt och sanning, utan
skulle tillika förutsätta en småaktighet och en skugg-
räddsla, som Konung Oscar säkert icke vill låta
komma sig till last. Visserligen hafva vi ännu i
friskt minne den beryktade Peyronska generalordern,
som förbjöd officerare att blanda sig i reformsaken.
men vi minnas också huruledes berörde ordres blef
utskrattad af nationen, och huruledes den opinion
gjorde sig gällande, att densamma tillkommit utan
Konungens vetskap. Dessutom har ju Konungen till
den grad tolererat, för att icke säga uppmuntrat, re-
formsällskaperna, ait han direkte tagit ministrar ur
desamma — åtminstone var detta förhållandet med hr
Genberg — och det är således icke troligt, att H. M.
kan hafva någonting emot dem, som i dessa sällska-
per, af öfvertygelse, arbeta för landets mest makt-
påliggande fråga. Antag äfven, att H. M. numera,
af förkärlek för det hvilande representationsförslaget,
skulle hysa någon ovilja cmot reformsällskaperna i
allmänhet, så är det väl derföre icke tänkbart, att
han skulle låta sin onåd framskymta emot enskilta
individer inom dem, utan att noga undersöka deras
beteenden och åtgöranden. Vid en sådan undersök-
ning, beträffande kapten Zachrisson, skulle den upp-
lysning lätt kunnat erhållas, att han varit en i hög
grad passiv deltagare i härvarande reformsällskap,
att han der allsintet yttrat sig och att han icke ens
på sednare tider bevistat dess sammankomster. Det:
hade kunnat vara ursäktligt, om en man med kap-
Iten Zachrissons fosterländska tänkesätt, en man, som
i fiera år vistats i Amerika och i andra länder, der
yttranderätten är en verklighet äfven inom militär-
ståndet — det hade varit ursäktligt, säga vi, om
en sådan man till fullo begagnat sin grundlagsen-!
liga rätt, att dristigt och oförbehållsamt yttra sig i
ämnen är allmän natur; men han har icke gjort
det: han har tvertom gjort hvad som just på vissa
håll anses för en merit hos militärer: han har te-
gat, och ändock vågar man påstå, att han skulle
fallit i onåd hos sin Konung. - Vi upprepa det: så-
dant är icke möjligt, och vore det äfven möjligt,
hvilket doch general Arbin lär få svårt att bevisa
— skulle sådant i sanning vara ganska betecknande
för Konungens konstitutionella tänkesätt, och skulle
till fullo visa, att man å högre ort är särdeles an
gelägen om att, mera än som redan skett, stöta
svenska militären för hufvudet.
Beträffande H. K. H. Kronprinsens förmenta in-
I verkan på ifrågavarande befordringsärende, tillåta
vi oss betvifla densamma, af det skäl, att H. K. H.
icke är känd såsom intrigör, eller såsom den der
ännu blandar sig i befordringsärenden, och äfven
förutsatt att han velat göra det, hade det varit ge-
Ineral Arbins ovilkorliga skyldighet att med fasthet
sätta sig deremot och efter öfvertygelse begagna sin
utnämningsrätt.
I Af allt det föregående synes, att skulden till den
orättvisa, som blifvit begången, icke rimligen kan
debiteras någon annan än general Arbin, ty ban har
icke blott lagt i dagen en svag och vacklande ka-
Irakter; han har äfven visat det mindre ridderliga
draget att vilja rentvå sig, på bekostnad af landets
Konung ech Kronprins samt tvenne andra uppsatte
och aktade män. Vi inse sannerligen icke, huru
hr Arbin vill försvara sitt handlingssätt hvarken in-
för nationen eller monarken; men vi inse också icke,
lhuru ban kan undgå att gifva de komprometterade
Ipersonerne nöjaktig upprättelse. Hr Arbins ställ-
ning såsom generalfälttygmästare är redan så pass
slipprig; hans popularitet inom armåten, och syn-
nerligast inom artilleriet af den beskaffenhet, att
Ihan alltför väl kunnat behöfva stå sig godt vå hö-
gre ort. Redan länge har missbelåtenheten med hr
Arbin varit stor. Vårt förr Ypperliga artilleri har
under hans öfverinseende räkat allt mer och mer i
Tlägervall; planlösa reformer hafva aflöst hvarandra,
och man står nu på den punkt, att vapnet, oaktadt
lalla statsanslag, saknar lika mycket en ändamiålsen-
lig och komplett materiel, som ett tillräckligt antal
officerare. Det tyckes vara tid, att H. M:t, genom
hr Arbins aflägsnande, räddar hvad som kan räd-
Idas af artillerivapnet, och på samma gång åt ko-
Inungamakten räddar en bildad, fosterländsk och ut-
märkt officerscorps sympathier.
Mången skall måhända tycka, att vi yttrat oss
nog strängt om hr Arbin; men vi hemställe, om
licke hans ha dlingssätt förtjenar det. Har han icke
Ibegått en stor och upprörande orättvisa? har han
licke derigenom undanryckt en skicklig och merite-
rad man lönen för långvariga mödor och sträfvan-
iden? har han icke genom denna orättvisa trotsat
loch föraktadt en hel officerscorps omdöme och rätts-
Ikänsla, och har ban slutligen ej velat fegt draga sig
lur spelet och sätta andra personer i mellanhand?
Kan det på fullt allvar vara hr Arbins och öfriga
vederbörandes mening, att officeraren skall vara en
viljelös maschin, som, äfven utom tjensten, icke eger
Tlrättighet att yttra en egen öfvertygelse? Ar det
-Imeningen, att den, som en gång inträdt i det mi-
litära yrket, i och med detsamma afsagt sig alla
medborgerliga och politiska rättigheter? Skall han
då evigt vara förbunden att i politiskt hänseende
linslå samma nötta stråkväg, som de: högt uppsatte
förmännen? Skall man ega rättighet att skymfa
Ihonom, för det han i en politisk fråga haft en sjelf-
ständig tanke? Är detta rättvisa? Vi fråga vi-
dare: hvad garanti tror man sig ega, att officerarne
med nit skola sköta sina åligganden, då de se, att
dem i en framtid måhända väntar en slik belöning.
som den, hvilken nu vederfarits kapten Zachrisson?
I Demoraliserar man icke hela corpser på samma gång
Isom man förbittrar sinnena? Den befälhafvare, som
licke förstår att hålla rättvisans vågskål jemnt, kan
i sanning hvarken fordra aktning, tillgifvenhet eller
IHlydnad.
I Vi skulle ännu kunna säga mycket om detta be-
Ifordringsärende, men vi uppskjuta dermed till en
lannan gång. Så mycket mä nu endast tilläggas, att
hr kapten Schötzercrantz, hvilken är känd både för
Iredbarhet och skicklighet, troligen icke har ringaste
Idel uti de emot kapten Zachrisson föröfvade stämp-
lingar.
Redaktionen af Aftonbladet anser sig till
dessa Handels- och Sjöfartstidningens, anmärk-
ningar endast böra tillägga, att enligt hvad af
nedanstående utdrag ur kongl. brefvet den 29
läns! evnes. generalmaioren v. Arbin aldrig
- RR ww