nom eget, under dessa långa lugna dagar, då ej en fläkt vidrör den Guds spegel, som kal1as Oceanen, så äro vi sjömän tvungna att söka de förströelser, som vid hvarje steg möta er på land. Då öfva vi vår skicklighet på hafsfåglarne, som vällustigt gunga sig på vågorna, på svalorna, som trötta af en lång färd, hvila sig på nocken af våra rår. Se der, herr grefve, huru vi nå en så stor skicklighet i öfuingar, som för er synas så främmande för vårt yrke.n Fortfar, min herre, och om det är möjligt, låtom oss återkomma till ämnet. Han var en god och tapper ung many, denne Lusignan! Han berättade mig sin lefnadsh storia: huru hen, son till en gammal vän af er far, hvilken dog utan att efterlemna någon förmögenhet, hade blifvit upptagen af er far ett eller två år före den händelse, som beröfvade honom förståndet; huru han, uppfostrad tillsammans med er, redan från de första åren ingaf er hat, och er syster tillgifvenhet. Han beskref för mig dessa långa ungdomsår, tillbragta i samma enslighet, och hurusom han och er syster aldrig märkte deras ensamhet i verlden, annat än då de ej voro tillsammans. Han berättade mig omständligt deras barnsliga kärlek, och huru Marguerite en dag sade honom: Jaz skall endera tillhöra dig eller grafven. Och hon her alitför väl hållit ord!, Ja, icke sannt? Och ni kallar det skam och vanära, ni dygdiga menniskor, då ett stackars barn, genom sjelfva sin oskuld faller ver vika för hänförelson, för I 4 mor, som andra pligter aftlägsnade från sin dotter och närmade sin man (ty jag känner er mors dygder, likaväl. som er systers svaghet; bon är en sträng qvinna, strängare än en mensklig varelse borde vara, som ej har annan fördel framför andra, än den att aldrig hafva felat.) Er mor, säger jag, hörde en natt illa Has