nom eget, under dessa långa lugna dagar, då
ej en fläkt vidrör den Guds spegel, som kal-
1as Oceanen, så äro vi sjömän tvungna att söka
de förströelser, som vid hvarje steg möta er
på land. Då öfva vi vår skicklighet på hafs-
fåglarne, som vällustigt gunga sig på vågorna,
på svalorna, som trötta af en lång färd, hvila
sig på nocken af våra rår. Se der, herr grefve,
huru vi nå en så stor skicklighet i öfuingar,
som för er synas så främmande för vårt yrke.n
Fortfar, min herre, och om det är möjligt,
låtom oss återkomma till ämnet.
Han var en god och tapper ung many, denne
Lusignan! Han berättade mig sin lefnadsh sto-
ria: huru hen, son till en gammal vän af er
far, hvilken dog utan att efterlemna någon
förmögenhet, hade blifvit upptagen af er far
ett eller två år före den händelse, som beröf-
vade honom förståndet; huru han, uppfostrad
tillsammans med er, redan från de första åren
ingaf er hat, och er syster tillgifvenhet. Han
beskref för mig dessa långa ungdomsår, till-
bragta i samma enslighet, och hurusom han
och er syster aldrig märkte deras ensamhet i
verlden, annat än då de ej voro tillsammans.
Han berättade mig omständligt deras barnsliga
kärlek, och huru Marguerite en dag sade ho-
nom:
Jaz skall endera tillhöra dig eller grafven.
Och hon her alitför väl hållit ord!,
Ja, icke sannt? Och ni kallar det skam och
vanära, ni dygdiga menniskor, då ett stackars
barn, genom sjelfva sin oskuld faller
ver vika för hänförelson, för I 4
mor, som andra pligter aftlägsnade från sin dot-
ter och närmade sin man (ty jag känner er
mors dygder, likaväl. som er systers svaghet;
bon är en sträng qvinna, strängare än en mensk-
lig varelse borde vara, som ej har annan för-
del framför andra, än den att aldrig hafva fe-
lat.) Er mor, säger jag, hörde en natt illa
Has