KORRESPONDENS-ARTIKEL. Paris den 29 Juli 1849. Det tyckes för närvarande som hade Parisarne föresatt sig, att genom nöjen och landtliga förlustelser så vidt möjligt är bortglömma eller icke låtsa se de politiska strömoln, hvilka, alltid drifvande åt samma håll, hota att en gång utbryta i dunder och blixt. Man talar mindre politik än någonsin, man blott runkar på hufvudet eller höjer på axlarna. Endast reaktionärerna gnugga händerna af förtjusning och tycka att nu först ordningen börjar återkomma. Nationalförsamlingens prorogation från den 13 Augusti till den 30 Sept., hvilken nu definitift är afgjord med den ringa majoriteten af 47 röster, gifver styrka åt det rykte, som länge cirkulerat, att höga vederbörande ämna företaga en statskupp. Somliga ana en ny 18 Brumaire, andra se i perspektiiy legitimitetens och de konungsliga liljornas återförenande; arresteringar och husvisitationer fortgå beständigt, och den betalda vaksamheten spanar eller rättare lurar öfverallt. Nationalgardets 7:e legion är upplöst, och det talas med visshet om att man ämnar detsamma äfven med de öfriga, endast med undantag af fyra legioner, hvilka anses mest konungsligt sinnade, och således pilitligast. Dessa äro 1:a, Z:a, 3:e och 10:e. Man tager till förevändning att gardet skall reorganiseras, hvilket dock troligen kommer att dröja länge och slutligen bestå deruti, att man återbringar det till hvad det var under konungatiden, då det endast bestod af personer, hvilka betalte en viss afgift till staten. Mobilgardet, hvilket till det mesta blifvit bortskickadt från Paris, upplöses icke på en gång, men det smälter bort. Oupphörligt afskedas den ene efter den andre, ömsom för de obetydligaste fel, begångna för flera år sedan, ömsom äfven utan anledning. — Påfver har väl icke ännu återintågat i Vatikanen; men general Oudinot har beställsamt skickat de påfliga insignierna till Gaöta, och till tacksamhet af den helige fadren erbållit ea stor och högtidlig välsignelse. Man får icke mer några tidningar från Rom, emedan de alla blifvit indragna; men genom resande och ensklila bref har man underrättelser om de strängheter eller rättare våldsamheter, hvilka der utöfvas af de maktägande, och det obegränsade hat, romerska folket i anledning deraf med rätta fattat till franska nationen. Folkets med blod köpta rättigheter fråntages det mer och mer. I handel och arbete är fullkomligt stillestånd. Borgaren klagar, folket lider och tiger, och allt detta kalla de högmögne för ordning och lugn. Det är just så de vilja hafva det, för att rätt kunna inponera på massan. De oförnuftige! De hafva af historien föga lärt eller allt glömt. De kunna blott gerom egen erfarenhet öfvertygas, och denna kommer nog icke heller att uteblifva. Presidenten gör emedlertid sina utflygter eller snarare sin Eriksgata åt alla landsorter häromkring. Han emottages och eskorteras med pomp och ståt. Folket småler och kallar honom på skämt le Roi de la Renrublique (republikens konung). Tidningarne äro ganska skarpa, och La Libert, som varit bonapartistiska partiets egen organ, spar ingalunda i att bekriga presidenten med hans egna vapen. Man läste deruti för någon tid sedan följande artikel: : Mo!lsägelserna. Bet herrskar nu i Frankrike en poliuisk fraktion, phvilken ger sig det prunkande namnet af konservatörer! Är det icke löjligt att kalla sig så i ett land, der ingenting är på sin plats och der allt måste förändras? (Louis Napoleon år 1844, 53:e delen af hans arbeten.) Då jag nu, vald af hela Frankrike, blifvit en rättmätlig chef för denna stora nation, kan jag icke räkna mig till heder en fångenskap, hvilken var följden af ett anfall mot en laglig styrelse. — Då man har sett huru många olyckor äfven den rättvisaste revolution åstadkommit, kan man knappt fatta djerfheten af att vilja ådraga sig den förskräckliga ansvarigheten af en förändring. (Louis Napoleon år 1849.) På en mellantid af 5 år är det då tillåtet att kalla en styrelse laglig,, mot hvilken man skrifvit 3 volymer och gjort 2 insurrektioner. På en mellantid af 3 år är det då tillåtet att blindt störta sig i armarne på sidana män, som man öfverlemnat åt Frankrikes och hela Europas åtlöje, under det man apostroferade dem sålunda: Kalla eder konservatörer så mycket ni behagar, j kortsynte statsmän, med småaktiga begrepp och ringa uppfattningsförmåga, vi skratta deråt af medlidande; ty att predika jemnvigt åt en febersjuk stat i stället att söka det verkliga och kraftiga botemedlet, är blott bevis på oskicklighet och dårskap. Det är då tillåtet att efter 5 år ödmjuk! återvända till samma ställe, der man skrifvit dessa, af sanning blixtrande sidor, och offent ligt förneka dem för den förvånade allmänheten, i det man skänker ära och beröm åt alla dem, som man smädat. Detta är ganska bra och ingen kan mer än vi vara disponerad att tro på uppriktigheten af en dylik mea culpa af en ny genre; men man må tillåta oss att finna den något sen, och vi tycka att penitensen, för att vara fullkomlig, hade bordt föregått februarirevolutionen. Den hade då verkligen kommit nationen till nytta, emedan den blifvit renad från hvarie personligt intresse.