KORRESPONDENS-ARTIKEL.
Paris den 29 Juli 1849.
Det tyckes för närvarande som hade Pari-
sarne föresatt sig, att genom nöjen och landt-
liga förlustelser så vidt möjligt är bortglömma
eller icke låtsa se de politiska strömoln, hvilka,
alltid drifvande åt samma håll, hota att en
gång utbryta i dunder och blixt. Man talar
mindre politik än någonsin, man blott runkar
på hufvudet eller höjer på axlarna. Endast
reaktionärerna gnugga händerna af förtjusning
och tycka att nu först ordningen börjar åter-
komma. Nationalförsamlingens prorogation från
den 13 Augusti till den 30 Sept., hvilken nu
definitift är afgjord med den ringa majoriteten
af 47 röster, gifver styrka åt det rykte, som
länge cirkulerat, att höga vederbörande ämna
företaga en statskupp. Somliga ana en ny
18 Brumaire, andra se i perspektiiy legitimi-
tetens och de konungsliga liljornas återföre-
nande; arresteringar och husvisitationer fortgå
beständigt, och den betalda vaksamheten spa-
nar eller rättare lurar öfverallt. Nationalgar-
dets 7:e legion är upplöst, och det talas med
visshet om att man ämnar detsamma äfven
med de öfriga, endast med undantag af fyra
legioner, hvilka anses mest konungsligt sin-
nade, och således pilitligast. Dessa äro 1:a,
Z:a, 3:e och 10:e. Man tager till förevändning
att gardet skall reorganiseras, hvilket dock
troligen kommer att dröja länge och slutligen
bestå deruti, att man återbringar det till hvad
det var under konungatiden, då det endast be-
stod af personer, hvilka betalte en viss afgift
till staten. Mobilgardet, hvilket till det me-
sta blifvit bortskickadt från Paris, upplöses
icke på en gång, men det smälter bort. Oupp-
hörligt afskedas den ene efter den andre, öm-
som för de obetydligaste fel, begångna för flera
år sedan, ömsom äfven utan anledning. —
Påfver har väl icke ännu återintågat i Vati-
kanen; men general Oudinot har beställsamt
skickat de påfliga insignierna till Gaöta, och
till tacksamhet af den helige fadren erbållit
ea stor och högtidlig välsignelse. Man får
icke mer några tidningar från Rom, emedan
de alla blifvit indragna; men genom resande
och ensklila bref har man underrättelser om
de strängheter eller rättare våldsamheter, hvilka
der utöfvas af de maktägande, och det obe-
gränsade hat, romerska folket i anledning deraf
med rätta fattat till franska nationen. Folkets
med blod köpta rättigheter fråntages det mer
och mer. I handel och arbete är fullkomligt
stillestånd. Borgaren klagar, folket lider och
tiger, och allt detta kalla de högmögne för
ordning och lugn. Det är just så de vilja
hafva det, för att rätt kunna inponera på mas-
san. De oförnuftige! De hafva af historien
föga lärt eller allt glömt. De kunna blott ge-
rom egen erfarenhet öfvertygas, och denna
kommer nog icke heller att uteblifva. Presi-
denten gör emedlertid sina utflygter eller sna-
rare sin Eriksgata åt alla landsorter härom-
kring. Han emottages och eskorteras med
pomp och ståt. Folket småler och kallar ho-
nom på skämt le Roi de la Renrublique (repu-
blikens konung).
Tidningarne äro ganska skarpa, och La Li-
bert, som varit bonapartistiska partiets egen
organ, spar ingalunda i att bekriga presidenten
med hans egna vapen. Man läste deruti för
någon tid sedan följande artikel:
: Mo!lsägelserna.
Bet herrskar nu i Frankrike en poliuisk fraktion,
phvilken ger sig det prunkande namnet af konser-
vatörer! Är det icke löjligt att kalla sig så i ett
land, der ingenting är på sin plats och der allt
måste förändras? (Louis Napoleon år 1844, 53:e
delen af hans arbeten.)
Då jag nu, vald af hela Frankrike, blifvit en
rättmätlig chef för denna stora nation, kan jag icke
räkna mig till heder en fångenskap, hvilken var
följden af ett anfall mot en laglig styrelse. — Då
man har sett huru många olyckor äfven den rätt-
visaste revolution åstadkommit, kan man knappt
fatta djerfheten af att vilja ådraga sig den för-
skräckliga ansvarigheten af en förändring. (Louis
Napoleon år 1849.)
På en mellantid af 5 år är det då tillåtet
att kalla en styrelse laglig,, mot hvilken man
skrifvit 3 volymer och gjort 2 insurrektio-
ner. På en mellantid af 3 år är det då tillå-
tet att blindt störta sig i armarne på sidana
män, som man öfverlemnat åt Frankrikes och
hela Europas åtlöje, under det man apostro-
ferade dem sålunda: Kalla eder konservatörer
så mycket ni behagar, j kortsynte statsmän,
med småaktiga begrepp och ringa uppfattnings-
förmåga, vi skratta deråt af medlidande; ty
att predika jemnvigt åt en febersjuk stat i
stället att söka det verkliga och kraftiga bo-
temedlet, är blott bevis på oskicklighet och
dårskap.
Det är då tillåtet att efter 5 år ödmjuk!
återvända till samma ställe, der man skrifvit
dessa, af sanning blixtrande sidor, och offent
ligt förneka dem för den förvånade allmän-
heten, i det man skänker ära och beröm åt
alla dem, som man smädat. Detta är ganska
bra och ingen kan mer än vi vara disponerad
att tro på uppriktigheten af en dylik mea culpa
af en ny genre; men man må tillåta oss att
finna den något sen, och vi tycka att peniten-
sen, för att vara fullkomlig, hade bordt före-
gått februarirevolutionen. Den hade då verk-
ligen kommit nationen till nytta, emedan den
blifvit renad från hvarie personligt intresse.