samma med religion och christendom; ja, röster hafva stundom höjts för latinet med en ton, som om studium deraf vore för alla menniskor af vida mer vigt än sjelfva salighetsläran. Afven om man ett ögonblick för ro skull antoge denna orimliga pretention, har väl saken vunnits inom det äldre skolsystemet? Med andra ord, hafva väl 9;, af alla dessa de ildre skolornas alumner, hvilkas tid man i elementarläroverken så oförsvarligt upptagit med latinläsning, i sjelfva verket lärt sig latin? Långt derifrån. Skulle latinet vara så saliggörande, som man låtit påskina, så hafva de gamla skolorna sannerligen ganska illa sörjt för elevernas högsta angelägenhet, enär det är notoriskt, att, oaktadt all den tid, som i skolorna användts för latinet (och hvilken förlust således varit gifven), ganska få efter studerandets slut kunnat någon latin, eller i minnet bibehållit mer än några lösryckta fraser derifrån. Vi komma nu till några punkter i regeringens beslut, som synas leda till mindre bestämda resultater, oaktadt ordalagen ej vid första åsyn direkte angifva det. Det heter i 35:e momentet, att ämnesläsning för lärare (eller hvad i Skolordningens 1 sect. 3 kap. 2 3 kallas ambulatorisk läsordning), skall i alla elementarläroverk införas ju förr desto heldre och sednast vid början af vårterminen 1850,. Detta är kategoriskt uttryckt. Men straxt derpå komma stadganden om sättet för sakens utförande, som troligen på många ställen skola komma att lägga hinder i vägen. A mnesläsningens organisation har mnemligen blifvit lagd i Eforernas hand: samma embetsmyndighet, om hvilken man sedan decennier vet, att den vid nästan alla tillfällen försvarat klassläsningssystemet och bekämpat ämnesläsningen. Man torde ej utan skäl kunna fråga, med hvad nit, för att ej säga med hvad uppriktighet, detta skall verkställas af hrr biskopar, som öfverhufvud visat sig hysa så stor afsmak för ämnesläsningssystemet, och framförallt för ett dermed förknippadt vexelundervisningseller monitör-system: något, som väl icke uttryckligen nämnes i det kongl. cirkuläret, men som dock är af så stor vigt, att, om det icke medföljer, ämnesläsningen i öfrigt blir nära nog en nullitet. Regeringen förklarar — omedelbart efter det ämnesläsningen blifvit antasen att ovilkorligen börja sist vårterminen 1850: — dock vare Ephorus obetaget, att, ;med lärarnes samtycke, bibehålla klassläsninpgen uti skolan med blott tvenne eller trenne lärare, samt uti större läroverks tvenne ne,dersta klasser,. Hvad innebär egentligen allt detta? Antag, att alla eller de fleste lärarne vilja ämnesläsning, men eforen (biskopen) icke, huru skall det då gå? Eller: biskopen vill, men flere lärare icke; huru skall frågan då slitas? Eller, om man här vid lag förutsätter öfverensstämmelse i åsigter, huru går det med den der ämnesläsningen, som i alla elementarläroverk skall införas sist i början af 1850, när likväl dess motsats, klassläsningen ), får bibehållas i skolan med tvenne eller trenne lärare, hvilket i de flesta skolor vill säga: i största delen af hela skolan. För öfrigt synes man icke hafva betänkt det chimeriska, för att icke säga outförbara, som ligger i en blott till en del införd ämnesläsning i en skola. Amnesläsning och klassläsning förvirra hvarandra, när de inom samma skola stå vid hvarandras sida, och så till sägandes gripa in med sina kuggar i hvarandras hjul. Atminstone kan ämmnesläsning på långt när icke medföra de goda frukter man med dess införande åsyftar, derest den icke omfattar skolans organism i det hela. Klassläsning är då bättre att hafva alltigenom, emedan den medför sitt system, sitt slags reda, sådan denna då är. Amnesläsning, förenad med Vexelundervisning (det enda, som förtjenar att i skolförbättringsväg omtalas, i utbyte mot klassläsning), är snart sagdt outförbar, om den icke herrskar i hela skolan. Hvad det skall blifva af dess gagn, när 2 å 3 klasser i hvarje skola derifrån undantagas, är svårt att begripa. Det hela blir ett mixtum compositum, hvaröfver regeringen troligen, efter få års förlopp, får sig starka klagomål i underdånighet tillsända. Då skall utan tvilvel felets orsak hetas vara ämnesläsningen,, och den misslyckade utgången läggas det nya systemetp till last. Tvertom, blir dock grunden för utgångens dålighet just att söka deruti, att man icke följt det nya skolsystemet, utan tillskapat en blandning, som alldeles icke utgör detta system. Hvad skall följden blifva? Att man måhända en vacker dag förkastar förbättringen, — nemligen sedan man i sjelfva verket icke antagit, icke försökt den. Vi, för vår del, vilja alldeles icke ana elaka motiver, eller under någon lägga sådana. Men visst är, att man knappast kunnat handla mera i skolförbättringens vedersakares mening, än när man blott infört reformen uppblandad, och isådant skick, att saken, som införes, icke längre är reformen, ehuru den så kallas, och det hela i visst fall utgör ett slags missbildning, särdeles tjenlig att för de mindre kunnige kasta skugga på reformen sjelf. — Det kan då icke skada, att likväl en röst i tid blifvit höjd med protest mot det kanske inom några år skeende återfallets skyllande på nya skolsystemet; och denna protest må här vara antecknad. (Slutet följer.) ) Att här med ordet Klassläsning förstås Ämnesläsningens exkluderande motsats, synes af det Dock), hvarmed satsen begynner. — Några tidningar hafva redan omtalat ett mål, som nyligen blifvit afgjordt af sundhetskollegium, och hvilket väckt uppmärksamhet, emedan det vittnar huru litet de garantier äro betryggade, hvilka 1809 års grundlagar ämnat åt Sveriges innebyggare i allmänhet och en och hvar i synnerhet, (att begagna den gamla