till segern.
REGERINGENS BESLUT I LÄROVERKS-
FRÅGAN.
Vi förmoda, att de flesta bland Aftonbladets
läsare redan tagit kännedom af det nåd. cir-
kulär till Konsistorierna, hvarigenom Kongl.
Maj:t under den 6 förlidne månad för närva-
rande reglerat Elementar-läroverkens reform,
och hvilken handling in extenso var införd i
Aftonbladet för den 26 Julii. Härigenom har
en af de långvariga tvister, som så lifligt sys-
selsatt allmänhetens uppmärksamhet, samt ut-
gjort föremål för hela nationens, ej mindre än
särskildt ständernas ofta uttryckta önskningar,
omsider blifvit bragt till ett mål, som i åt-
skilliga rätt vigtiga delar bör kunna anses, på
det hela åtminstone, ganska tillfredsställande.
Straxt i början eller i I mom. af det kongl.
cirkuläret ser man, att den gamla, i 1820 års
Skolordning (i 3 sect. I kap. 28 4 mom.) ännu
stadgade inskränkning för lärare vid skolor och
gymnasier, att blott kunna begagnas inom det!
stift, som sett dem födas, blifvit upphäfven. Man
kan förundra sig öfver huru denna, på ensidig
provincialism grundade inskränkning kunnat
så länge bibehålla sig. Det borde väl långt
för detta hafva varit fattligt, att bildning måi-
ste vara en för hela samhället lika tillgänglig;
rätt; så att ett Järoverk, högre eller lägre,
skulle kunna tillegna sig den utmärktaste och
skickligaste person, det vore i stånd att för-
skaffa sig, utan afseende på den i hela detta
fall alldeles intet betydande omständigheten;
hvarest mannen är född. Likaså klart är det
väl, att en kunnig och skicklig man, å sin
sida, bör få förskaffa sig anställning öfverallt
der han kan gagna och hans arbete behöfves; och;
han således vinna sin utkomst, utan hinder af
något härmed i så ringa sammanhang stående,!
som födelseorten. Icke desto mindre ser man
indigenatsideer genom sekler hafva spökat i
ecklesiastiklagstiftningen; och säkert skola åt-
skillige ännu med stor hjertklämning och pa-
triarkaliska fraser beklaga dess aftlysande. Man
skall nog få höra deklamatörer med gråtmild
röst och sväfvande stämma tala om stiftets
barn; likasom om det icke på en gång vore
för sjelfva dessa barn en stor välsignelse att
slippa vara vidare bundna vid inskränkningen
att blott kunna söka sin framkomst inom stif-
tet, och derjemte på samma gång fördelaktigt
för stiftet sjelf, att få se sig om efter goda
subjekter från alla håll, till de platsers. fyl-
lande på bästa sätt, hvilket för stiftets samt-
liga läroverk måste vara en af de största an-
gelägenheter.
Det andra vigtiga och i vår tanka berömliga
steg, som regeringen i detta sitt beslut tagit,
finna vi i cirkulärets 2:dra moment, hvari det
heter, att vid elementarläroverken i riket må
ybefrielse från läsning af latinska, grekiska och
hebreiska språken hädanefter medgifvas åt de
lärjungar, som, med bifall af föräldrar eller
målsmän, icke önska att af undervisningen i
dessa ämnen sig begagna,. Hithörande stad-
gande i Skolordningens 1 sect. 2 kap. 4 8 är
härigenom upphälfdt.: Denna så mycket om-
tvistade fråga ser sig således omsider från re-
geringens sida löst på ett för humanitet och
bildning lyckligt sätt. Man kan nu hafva
grundadt hopp, att antikens studium skall
vinna en ny och högre utveckling, likasom
läsningen af latinska och grekiska auktorer, för
litteraturens och innehållets skull, börja i be-
tydelsefullare mening uppkomma, sedan dessa
sköna språk upphört att begagnas som medel
till förderf och bortödande af all den ungdoms
tid och krafter; som har helt annat att egna
sig åt; hvaremot, då de icke längre stå i ge
nerationens ögon: såsom föremål för afsmak,
ensidighet, till och med stundom åtlöje och
förakt (allt en följd af det falska anspråk på
egenskapen af universalt bildningsmedel, man
af missförstådt nit äflats att tillägga dessa
språk), de i stället ötvifvelaktigt skola komma
att väcka ett stort intresse och med kärlek
omfattas af de enskilde, som vilja åt dem egna
större eller mindre del af sitt -lif och sina
krafter, och då kunna dermed någonting ut-
rätta. Äfven i denna fråga är det förundrans-
värdt, huru en seg konservatism så länge kun-
nat fängsla tidehvarfvet vid fördomar af den
besynnerligaste art, och först nu gifvit vika.
Det tyckes väl ej behöfvas stort omdöme för
att finna orimligheten af latinläsning såsom
en allmän skolpligt, eller ett ovilkorligt läro-
ämne för alla, som icke genomginge apologi-
stier blott. Hvad berättigade latinet häntill?
Man har höri det försvaras med en ifver och
på ett sätt, såsom om latinet vore ett och det-