till segern. REGERINGENS BESLUT I LÄROVERKSFRÅGAN. Vi förmoda, att de flesta bland Aftonbladets läsare redan tagit kännedom af det nåd. cirkulär till Konsistorierna, hvarigenom Kongl. Maj:t under den 6 förlidne månad för närvarande reglerat Elementar-läroverkens reform, och hvilken handling in extenso var införd i Aftonbladet för den 26 Julii. Härigenom har en af de långvariga tvister, som så lifligt sysselsatt allmänhetens uppmärksamhet, samt utgjort föremål för hela nationens, ej mindre än särskildt ständernas ofta uttryckta önskningar, omsider blifvit bragt till ett mål, som i åtskilliga rätt vigtiga delar bör kunna anses, på det hela åtminstone, ganska tillfredsställande. Straxt i början eller i I mom. af det kongl. cirkuläret ser man, att den gamla, i 1820 års Skolordning (i 3 sect. I kap. 28 4 mom.) ännu stadgade inskränkning för lärare vid skolor och gymnasier, att blott kunna begagnas inom det! stift, som sett dem födas, blifvit upphäfven. Man kan förundra sig öfver huru denna, på ensidig provincialism grundade inskränkning kunnat så länge bibehålla sig. Det borde väl långt för detta hafva varit fattligt, att bildning måiste vara en för hela samhället lika tillgänglig; rätt; så att ett Järoverk, högre eller lägre, skulle kunna tillegna sig den utmärktaste och skickligaste person, det vore i stånd att förskaffa sig, utan afseende på den i hela detta fall alldeles intet betydande omständigheten; hvarest mannen är född. Likaså klart är det väl, att en kunnig och skicklig man, å sin sida, bör få förskaffa sig anställning öfverallt der han kan gagna och hans arbete behöfves; och; han således vinna sin utkomst, utan hinder af något härmed i så ringa sammanhang stående,! som födelseorten. Icke desto mindre ser man indigenatsideer genom sekler hafva spökat i ecklesiastiklagstiftningen; och säkert skola åtskillige ännu med stor hjertklämning och patriarkaliska fraser beklaga dess aftlysande. Man skall nog få höra deklamatörer med gråtmild röst och sväfvande stämma tala om stiftets barn; likasom om det icke på en gång vore för sjelfva dessa barn en stor välsignelse att slippa vara vidare bundna vid inskränkningen att blott kunna söka sin framkomst inom stiftet, och derjemte på samma gång fördelaktigt för stiftet sjelf, att få se sig om efter goda subjekter från alla håll, till de platsers. fyllande på bästa sätt, hvilket för stiftets samtliga läroverk måste vara en af de största angelägenheter. Det andra vigtiga och i vår tanka berömliga steg, som regeringen i detta sitt beslut tagit, finna vi i cirkulärets 2:dra moment, hvari det heter, att vid elementarläroverken i riket må ybefrielse från läsning af latinska, grekiska och hebreiska språken hädanefter medgifvas åt de lärjungar, som, med bifall af föräldrar eller målsmän, icke önska att af undervisningen i dessa ämnen sig begagna,. Hithörande stadgande i Skolordningens 1 sect. 2 kap. 4 8 är härigenom upphälfdt.: Denna så mycket omtvistade fråga ser sig således omsider från regeringens sida löst på ett för humanitet och bildning lyckligt sätt. Man kan nu hafva grundadt hopp, att antikens studium skall vinna en ny och högre utveckling, likasom läsningen af latinska och grekiska auktorer, för litteraturens och innehållets skull, börja i betydelsefullare mening uppkomma, sedan dessa sköna språk upphört att begagnas som medel till förderf och bortödande af all den ungdoms tid och krafter; som har helt annat att egna sig åt; hvaremot, då de icke längre stå i ge nerationens ögon: såsom föremål för afsmak, ensidighet, till och med stundom åtlöje och förakt (allt en följd af det falska anspråk på egenskapen af universalt bildningsmedel, man af missförstådt nit äflats att tillägga dessa språk), de i stället ötvifvelaktigt skola komma att väcka ett stort intresse och med kärlek omfattas af de enskilde, som vilja åt dem egna större eller mindre del af sitt -lif och sina krafter, och då kunna dermed någonting uträtta. Äfven i denna fråga är det förundransvärdt, huru en seg konservatism så länge kunnat fängsla tidehvarfvet vid fördomar af den besynnerligaste art, och först nu gifvit vika. Det tyckes väl ej behöfvas stort omdöme för att finna orimligheten af latinläsning såsom en allmän skolpligt, eller ett ovilkorligt läroämne för alla, som icke genomginge apologistier blott. Hvad berättigade latinet häntill? Man har höri det försvaras med en ifver och på ett sätt, såsom om latinet vore ett och det