UNGERNS FRIHETSSTRID.
Art. III.
HOFVETS INTRIGER. JELLACICS TÅG MOT
UNGERN OCH WIEN.
I början af Maj månad 1848 bebådade de
täta ministerombytena å ena sidan den Pillers-
dorfska ministerens upplösning, oaktadt den-
samma icke upphört att vara populär i Wien,
samt å andra sidan närvaron af ett element
vid hofvet, som hade större inflytande på den
svage kejsaren än hans officiella statsråd. Grund-
lagen af den 25 April var ej så liberal söm
folkpartiet önskat, (tvenne kammare och hög
census till första kammåären); den hittills så öpp-
na ministeren blef mer och mer sluten, måhända
derföre att den sjelf ingenting visste; och en
mängd intriger kommo i dagen, som förrådde
en kamarillas hemliga spel. Då beslöto de
wienska demokraterna att tillintetgöra detta
farliga parti, som hotade att förinta fruk-
terna af Marsrevolutionen. Den 13 Maj, som
i Frankrikes, Italiens och Tysklands största
stider utmärkte sig för revolutionära rörelser
af olika karakterer, men med samma resultat,
tilltvang sig folket, med Aulan i spetsen, löf-
tet om en kammare, samt oinskränkt valrätt
och valbarhet, samt ett innerligt närmande till
Tyskland. Ministeren Pillersdorff begärde sitt
afsked, men kejsaren lät bero dervid att under
samma ministers presidentskap bilda ett stats-
råd af liberala af ringare betydenhet, samt
maskerade reaktionärer. Men plötsligt flyk-
tade kejsar Ferdinand med sin familj den 17
Maj, i föijd af kamarillans inflytande, i hem-
lighet till Innsbruck, och förklarade uti en
derifrån utfärdad proklamation alla de gjorda
eftergifterna för aftvungna, men lofvade att
hålla sina i Mars gifna löften. Uti detta steg
låg ingenting i och för sig förnärmande för
Ungern, som tvertom liksom kejsaren ogillade
den innerliga anslutningen till Tyskland, och
grefve Esterhazy drog derföre icke i betänkande
att, tillika med Pulsky, resa till Innsbruck för
att bevaka sitt fäderneslands intressen, medan
den ungerska ministeren vid samma tid skic-
kade tvenne sändebud till den nyligen öppnade
Frankfurterförsamlingen, för att iakttaga de åt-
gärder som eröfringslust kunde förleda nämnde
församling att vidtaga mot Österrikes oafhän-
gighet.
Men kamarillan hade ett större mål än att
tillintetgöra följderna af den sista Wienerrevo-
lutionen. Det är svårt att säga något bestämdt
om sammansättningen af ett sådant hemligt
förbund; vi se blott frukterna af dess verk-
samhet och kunna deraf sluta till dess karak-
ter. De stora resultater som reaktionen upp
nått i Österrike kunna emedlertid icke öfver-
raska oss, då wienerhofvet alltid varit kändt
såsom kabalens hemvist; och det är sannolikt
att alla de rörliga partier som hittills drefvo
sitt spel för små och mot hvarandra stridande
intressen, vid den starka stöten nedifrån före-
nade sig om att kufva plebejernas regemente, för
att sedan i ro få fortsätta sitt förra angenäma
tidsfördrif i kejsarkronans skugga. Hufvud-
personen uti denna sammansvärjning, hvars
spår vi kunna följa ända till kort efter Mars-
revolutionen (Jellacies utnämning, kejsarens vä-
gran att upphäfva urbarialväsendet i Ungern),
är efter all sannohkhet den intriganta erkeher-
tiginnan Sofi, den nuvarande kejsar Frans Jo-
sefs moder; och hela den i början spridda ari-
stokratien och byråkratien har slutit sig till
hennes fana. Kamarillan vågade väl icke att ar-
beta på införandet af absolutismen i dess gamla
skepnad; den insåg att en konstitution, som en
gång blifvit gifven ett sådant rike, icke kunde
tagas tillbaka utan fara för nya orolighete-;
men dess förnämsta mål var upprätthållandet
af den gamla statsenheten under den vanliga,
intetsägande formel, att alla rikets nationer
skulle få full rätt att utveckla sina nationali-
teter alldeles fritt och oberoende. På det
emedlertid den blifvande riksdagen icke skulle
tilltvinga sig några ytterligare medgifvanden,
måste dess första kammaren så sammansättas,
att den erhölle en så mycket som möjligt tysk,
men framför allt stark aristokratisk prägel.
Tyskarnes. nationalitetsbegrepp kände man, och
de andra afundsjuka folkslagen hoppades man
skulle hålla hvarandra i schack.
Straxt efter revolutionen vågade ej kamaril-
lan företaga något allvarsamt steg, emedan fol-
ket ännu var upprördt och misstroget, så länge
det såg det gamla systemets handtlangare ibland
sig. Den måste derföre inskränka sig till små
förberedande åtgärder under en eller annan libe-
ral förevändning, hvarigenom spänningen mellan
monarkiens olika folkslag underhölls. Men dess
förnämsta sträfvande gick ut på att försäkra
sig om hären. Om Italiens underkufvande var
man ense; Böhmarnes motsträfvishet hade upp-
retat Wienarne och derjemte grämde det kej-
sarstadens innevånare att från Stefanstornet
kunna se ett land, (nemligen Ungern) som ej
erkände deras metropolitanska myndighet. Den-
na sinnesstämning begagnades af reaktionen att
få Radetzky bibehållen på sin post, och Win-
disch-Grätz utnämnd till guvernör i Böhmen,
i spetsen för en tysk här; samt att genomdrifva
Jellacies utnämnande till Banus öfver Kroa-
tien. Ehuru mani dem alla tre erkände trogna
undersåter och ifriga aristokrater, gaf man dem
dock först tillfälle att visa sina tänkesätt, in-
nan man invigde dem i sina planer; åtmin-
stone synes Jellacics första verksamhet ej varit
en följd af hemliga instruktioner, då man icke
- sö RE I JA FA hå Fn SES