UNGERNS FRIHETSSTRID. Art. III. HOFVETS INTRIGER. JELLACICS TÅG MOT UNGERN OCH WIEN. I början af Maj månad 1848 bebådade de täta ministerombytena å ena sidan den Pillersdorfska ministerens upplösning, oaktadt densamma icke upphört att vara populär i Wien, samt å andra sidan närvaron af ett element vid hofvet, som hade större inflytande på den svage kejsaren än hans officiella statsråd. Grundlagen af den 25 April var ej så liberal söm folkpartiet önskat, (tvenne kammare och hög census till första kammåären); den hittills så öppna ministeren blef mer och mer sluten, måhända derföre att den sjelf ingenting visste; och en mängd intriger kommo i dagen, som förrådde en kamarillas hemliga spel. Då beslöto de wienska demokraterna att tillintetgöra detta farliga parti, som hotade att förinta frukterna af Marsrevolutionen. Den 13 Maj, som i Frankrikes, Italiens och Tysklands största stider utmärkte sig för revolutionära rörelser af olika karakterer, men med samma resultat, tilltvang sig folket, med Aulan i spetsen, löftet om en kammare, samt oinskränkt valrätt och valbarhet, samt ett innerligt närmande till Tyskland. Ministeren Pillersdorff begärde sitt afsked, men kejsaren lät bero dervid att under samma ministers presidentskap bilda ett statsråd af liberala af ringare betydenhet, samt maskerade reaktionärer. Men plötsligt flyktade kejsar Ferdinand med sin familj den 17 Maj, i föijd af kamarillans inflytande, i hemlighet till Innsbruck, och förklarade uti en derifrån utfärdad proklamation alla de gjorda eftergifterna för aftvungna, men lofvade att hålla sina i Mars gifna löften. Uti detta steg låg ingenting i och för sig förnärmande för Ungern, som tvertom liksom kejsaren ogillade den innerliga anslutningen till Tyskland, och grefve Esterhazy drog derföre icke i betänkande att, tillika med Pulsky, resa till Innsbruck för att bevaka sitt fäderneslands intressen, medan den ungerska ministeren vid samma tid skickade tvenne sändebud till den nyligen öppnade Frankfurterförsamlingen, för att iakttaga de åtgärder som eröfringslust kunde förleda nämnde församling att vidtaga mot Österrikes oafhängighet. Men kamarillan hade ett större mål än att tillintetgöra följderna af den sista Wienerrevolutionen. Det är svårt att säga något bestämdt om sammansättningen af ett sådant hemligt förbund; vi se blott frukterna af dess verksamhet och kunna deraf sluta till dess karakter. De stora resultater som reaktionen upp nått i Österrike kunna emedlertid icke öfverraska oss, då wienerhofvet alltid varit kändt såsom kabalens hemvist; och det är sannolikt att alla de rörliga partier som hittills drefvo sitt spel för små och mot hvarandra stridande intressen, vid den starka stöten nedifrån förenade sig om att kufva plebejernas regemente, för att sedan i ro få fortsätta sitt förra angenäma tidsfördrif i kejsarkronans skugga. Hufvudpersonen uti denna sammansvärjning, hvars spår vi kunna följa ända till kort efter Marsrevolutionen (Jellacies utnämning, kejsarens vägran att upphäfva urbarialväsendet i Ungern), är efter all sannohkhet den intriganta erkehertiginnan Sofi, den nuvarande kejsar Frans Josefs moder; och hela den i början spridda aristokratien och byråkratien har slutit sig till hennes fana. Kamarillan vågade väl icke att arbeta på införandet af absolutismen i dess gamla skepnad; den insåg att en konstitution, som en gång blifvit gifven ett sådant rike, icke kunde tagas tillbaka utan fara för nya orolighete-; men dess förnämsta mål var upprätthållandet af den gamla statsenheten under den vanliga, intetsägande formel, att alla rikets nationer skulle få full rätt att utveckla sina nationaliteter alldeles fritt och oberoende. På det emedlertid den blifvande riksdagen icke skulle tilltvinga sig några ytterligare medgifvanden, måste dess första kammaren så sammansättas, att den erhölle en så mycket som möjligt tysk, men framför allt stark aristokratisk prägel. Tyskarnes. nationalitetsbegrepp kände man, och de andra afundsjuka folkslagen hoppades man skulle hålla hvarandra i schack. Straxt efter revolutionen vågade ej kamarillan företaga något allvarsamt steg, emedan folket ännu var upprördt och misstroget, så länge det såg det gamla systemets handtlangare ibland sig. Den måste derföre inskränka sig till små förberedande åtgärder under en eller annan liberal förevändning, hvarigenom spänningen mellan monarkiens olika folkslag underhölls. Men dess förnämsta sträfvande gick ut på att försäkra sig om hären. Om Italiens underkufvande var man ense; Böhmarnes motsträfvishet hade uppretat Wienarne och derjemte grämde det kejsarstadens innevånare att från Stefanstornet kunna se ett land, (nemligen Ungern) som ej erkände deras metropolitanska myndighet. Denna sinnesstämning begagnades af reaktionen att få Radetzky bibehållen på sin post, och Windisch-Grätz utnämnd till guvernör i Böhmen, i spetsen för en tysk här; samt att genomdrifva Jellacies utnämnande till Banus öfver Kroatien. Ehuru mani dem alla tre erkände trogna undersåter och ifriga aristokrater, gaf man dem dock först tillfälle att visa sina tänkesätt, innan man invigde dem i sina planer; åtminstone synes Jellacics första verksamhet ej varit en följd af hemliga instruktioner, då man icke sö RE I JA FA hå Fn SES