vit vansinnig under en resa till sina gods. Län.
ge dröjde det innan man ville tro på detta ryk:
te i slutligen kom vintern, utan att hvarken har
eller han hustru hade återkommit till Ver-
sailles. Hans plats förblef ledig ännu ett år, ty
kungen, som alltjemnt hoppats att han skulle
återfå sitt förnuft, hade vägrat att gifva bort
den; men ännu en vinter gick förbi, utan att
markisinnan en enda gång visade sig vid hof-
vet. I Frankrike glömmer man lätt. Frånvaron
är en tvinsjuka, för hvilken de största namn dt-
ka under, på kortare eller längre tid. Lknöjd-
hetens svepduk hade så småningom utbredt sig
öfver denna familj, instängd i sitt gamla slott
som i en graf. Genealogisterna hade antecknat
en sons och en dotters födelse, de enda barnen
wf detta äktenskap; medlemmarne af familjen
PAuray fortforo således att blott till nåmnet
lysa bland franska adeln; men som de påj tju-
so år ej hade tagit del hvarken i alkov-intri-
erna eller i politiken, ej förklarat sig för Pom-
vadgurs parti fler cgrar olför utmärkt sig i
narskalk Brogifes segrar et i grefve Cler-
nonts nerdelag, med ett ord ej låtit höra af sig
vå denna långa tidrymd, så hade de blifvit full-
comligt glömde.
Likvisst hade det gamla dAurayska namnet
Nlifvit nämndt två gånger vid hofvet, men utan
lågot genljud: första gången då den unge gref-
se Emannel hade år 4769 blifvit antagen som
id Ludvig XV:s hof, och andra gången
CM gick in vid musketörerna hos den un-
ungen, Ludvig XVI. Han hade då gjort,
vekantskap med en baron de Beetoure, något be-
lägtad med herr de Maurepas, som ville ho-
iom väl, och som egde stort inflytande på mMmi-
istern. Emanuel hade blifvit presenterad för
lenne gamle hofman, som då han bade fått ve-
a att Emanuel hade en syster, lät honom
Srstå möjligheten af en förening med någon af
e bästa familjerna. Emanuel, ung, ärelyYsten,