blek, men ännu skön, hvars lugna, stränga och
Sorgsna ansigle bar ett besynnerligt uttryck af
högmod och kraft fe
Hon bar den enkedrägt, som antogs 1760,ty
alltsedan den tid, då hennes man hade fördorat
förståndet, hade hon ej lemnat sina sorgkläder.
Hennes låhga, svarta drägt gaf åt hennes långs
samma cch stela gång något högtidligt, som in-
gaf alla, hvilka omgåfvo henne, en känsla a
fruktan, som ej en gång den barnsliga kärleken
hade kunnat öfvervinna hos hennes barn. Ock-
så ryste Emanuel vid hennes åsyn, som vil
en oväntad uppenbarelse, men reste sig genast,
sick några steg henne till mötes, böjde ett kni
och kysste vördnadsfullt den hand hon räckte
honom. R
Stig upp, min herre, sade markisinnan, jag
år slad att återse er.
dn uttalade dessa ord med så litet räfelse,
som om hennes son, hvilken Hade varit fråne
varande fem månader, hade lemnat henne den
föregående aftonen. Emanuel lydde, förde sin
mor will en stor fåtölj, hvari hon satte sig, och
blef så stående framför henne,
Jag här fått ert bref, grefven, sade hon, ch
ag lyckönskar er öfver er skicklighet, pi tyck
n rer vara född för diplomatien är för kriget,
ch ni borde bedja baron de Lectoure lägga gig
ut för e för en ambassad, i stället för ett re-
emente. hvid Hj
Lectoute skall söka allt hvad vi önska, min
ru, och hvad än mer är, han skaH få allbhåkd
an söker, ty så stog är hans makt öfver herr
le Maurepas, och så mycket älskar han min
ister. ...
Pär hah et qvinga som han ej har 4812
aLectoure är en adglsman med omdöme, m
vu, och den beskrifnihg jag gjort på Marguertte,
anhända också de upplysringar han skaffat sig
m vir förmögenhet, hafva ingifvit honom den
fligastöönskan att blifva er son,f och min brör.,