utledsen att sträfva bakom det dunkel som dol
de hans namn, fann i denna förbindelse ett me
del att vid höfvet återtaga den lysande ställ
ning som hans far innehaft hos den aflidne kun
gen, och hade med ifver antagit det första för
slag som gjordes. Baron de Leetoure å sin sida
under förevändning att genom broderskapet när
måre tillknyta det vänskapsband, som förenadt
dem, hade visat en enträgenhet, så mycket mej
smickrande, som han aldiig hade sett den, hvar
hand han begärde. Markisinnan dAuray å sir
sida, hade med glädje antagit den förbindelse
som skulle åter öppna för hennes soh lyckan:
bana, så att giftermålet var afslutadt, om e
emellan de båda unga, så åtminstone familjerna
emellan, och Emanuel, som anlände blott två
till tre dagar före den tillämnade brudgummen,
kunde försäkra sin mor alt allt var afgjordt
enligt hennes önskan: Hvad Marguerite, den
blifvände. bruden beträffade, hade man funnit
tillräckkgt att meddela gone det fattade be-
slutet, iltan att ens begärfhennes samtycke; un-
gefär som när man förkunnar en brottsling sin
dödsdom.
Vaggad i gyllene drömmar om sin till-
kommande upphöjelse, åter inträdde grefve
Emanuel i det gamla dystra familjeslottet,
hvärs små torn, svarta murar och gräsbeväxta
gårdar, bildade en skarp köntradt mot de leen-
de förhoppningar han närde inom silt bröst.
Från slottets ena framsida hade man utsigt öf-
ver del af oceanen, som, i anledning af
de af stormen ständigt vräkta vågorna, kallas
Vilda hafvet. Den andra vette åt en fnällig
pa:k, som sedan tjugu år, lemnad åt sitt öde,
xte ihop till en verklig skog. Hvad rummen
angick så voro de ständigt tillslutna, med un-
dantag af dem, hvilka voro bebodda af familjen,
oh dess möbler sedan Ludvig XIV: tid, hade
bibehållit, tack vare den talrika betjenivgens
omvårdnad, det rika och förnäma utseende, som