ej kände; han var stödd mot mesanmasten,
med armarna korslagda öfver bröstet, och be-
traktade med en svårmodig liknöjdhet det en-
gelska skepp, som med fulla segel nalkades.
Detta lugn i ett sådant ögonblick och hos en
man, som tycktes vara främmande för yrket,
förvånade kaptenen; han påminte sig fången,
som grefve dAuray hade anmält, och som hade
blifvit förd ombord sista natten han låg för
ankar utanför Port-Louis.
Hvem har tillåtit er komma upp på däck,
min herre? frågade han honom, i det han
gjorde sin röst så mild som möjligt, så att det
hade varit svårt att afgöra huruvida dessa ord
voro en fråga eller en förebråelse.
Ingen, min herre, svarade fången med en
mild och sorgsen röst; men jag hoppades att
ni i ett ögonblick som detta skulle mindre
strängt iakttaga de order, som hafva gjort mig
till er fånge.
Har ni glömt, att man har förbudit er att
meddela er med besättningen!
Jag kommer ej för att meddela mig med
besättningen, min herre; jag kommer för att
se, Om ej någon kula skulle vilja utse mig till
sitt rof.n
Ni skall snart finna, hvad ni söker, om ni
blifver qvar på samma plats. Således tro mig,
stanna qvar dernere.,
vÄr det åt råd eller en befallning, kapten ?
Det står er fritt att uttyda det, min herre.
I sådant fall, svarade den unge mannen,
tackar jag er och stannar qvar.
1 samma ögonblick hördes en ny knall, men
denna gången voro fartygen så nära hvaran-
dra, att de voro inom skotthåll, och kulreg2
net kunde efter behag smattra om bord på
V IndZienne. Två träspillror af föga betydenhet
nedföllo från fockmasten, men kommo dock
några af manskapet att uppgifva klagorop.
Kaptenen hade i detta ögonblick sina ögon fä-
stade på sin fånge; en kula hven tätt öfver
hans hufvud och söndersplittrade mesanmasten,
mot hvilken han lutade sig: men, oaktadt
denna varning, förblef han i samma lugna ställ-
ning, som om han ej hade kännt dödsengelns