ej kände; han var stödd mot mesanmasten, med armarna korslagda öfver bröstet, och betraktade med en svårmodig liknöjdhet det engelska skepp, som med fulla segel nalkades. Detta lugn i ett sådant ögonblick och hos en man, som tycktes vara främmande för yrket, förvånade kaptenen; han påminte sig fången, som grefve dAuray hade anmält, och som hade blifvit förd ombord sista natten han låg för ankar utanför Port-Louis. Hvem har tillåtit er komma upp på däck, min herre? frågade han honom, i det han gjorde sin röst så mild som möjligt, så att det hade varit svårt att afgöra huruvida dessa ord voro en fråga eller en förebråelse. Ingen, min herre, svarade fången med en mild och sorgsen röst; men jag hoppades att ni i ett ögonblick som detta skulle mindre strängt iakttaga de order, som hafva gjort mig till er fånge. Har ni glömt, att man har förbudit er att meddela er med besättningen! Jag kommer ej för att meddela mig med besättningen, min herre; jag kommer för att se, Om ej någon kula skulle vilja utse mig till sitt rof.n Ni skall snart finna, hvad ni söker, om ni blifver qvar på samma plats. Således tro mig, stanna qvar dernere., vÄr det åt råd eller en befallning, kapten ? Det står er fritt att uttyda det, min herre. I sådant fall, svarade den unge mannen, tackar jag er och stannar qvar. 1 samma ögonblick hördes en ny knall, men denna gången voro fartygen så nära hvarandra, att de voro inom skotthåll, och kulreg2 net kunde efter behag smattra om bord på V IndZienne. Två träspillror af föga betydenhet nedföllo från fockmasten, men kommo dock några af manskapet att uppgifva klagorop. Kaptenen hade i detta ögonblick sina ögon fästade på sin fånge; en kula hven tätt öfver hans hufvud och söndersplittrade mesanmasten, mot hvilken han lutade sig: men, oaktadt denna varning, förblef han i samma lugna ställning, som om han ej hade kännt dödsengelns