mäktigen Ohla Pehrsson utarbetade betänkande
En reservation af prosten Holm var bifogad.
Kommit:en hade ansett frågan böra delas i tvenne
nemligen om fria och tvångsarbetsinrättningar.
förra fallet trodde kommitten att det var sockensty:-
relsernas åliggande att efter bästa förmåga skaffa ar-
betsförtjenst åt dem, som begärde em sådan, doch
utan att dessa finge anse denna omsorg som en rät-
tighet. Kommitteen fann dock svårt att uppgifvå
sättet, hvarpå detta skulle ske. Egentliga arbetsin:
rättningar vore på landet nästan overkställbara. Dt
vorov mera skadliga än nyttiga, men möjligen et
nödvändigt ondt. Det ändamålsenligaste vore at
kommunalstyrelserna, när arbete sökes, bemödade si
att hos enskilte bereda arbete eller lemna sådant
de arbetssökandes hem. Kommittten föreslog der
före att Församlingen skulle uttrycka sin mening
vara den, att det borde lemnas åt kommunalstyrel
serna att, i enlighet med hvad förordningen om fat
tigvården stadgar, föranstalta om arbetes beredand
ät de behöfvande.
Den andra frågan ansåg kommittten egentliger
mera tillhöra den lagstiftande makten än ett landt
bruksmöte att yttra sig om. Den ansåg det önsk
ligt att man hade en lag som gaf rättighet att til
arbete tvinga dem som kunde, men icke ville ar
beta. Det var visserligen ett ömtåligt ämne. Doc
ansåg kommitteen att det vore att tillstyrka det för
samlingen förklarade sig för vigten af ett sådant lag
stadgande. Här vore egentligen arbetsinrättninga
på sin plats, ty här vore det. icke godt att hos en
skilda skaffa arbete åt lastfulla och lättjefulla per
soner:
Åtskilliga talare uppstodo derefter, såsom prostei
Holm, frib. Raab, kammarjunkaren Liljenstolpe m
fl., som alla talade emot kommitttens betänkande
hvilket försvarades af grefve Rosen. De förslager
som af olika talare framställdes, gingo egentligen en
dast ut på att starkare uttryck skulle begagnas
församlingens tillstyrkande, och meningen kunde ändi
aldrig till slut befinnas någon annan än den, at
församlingen skulle uttrycka att det vore önsklig
att arbetsinrättningar organiserades, så vidt de vor
verkställbara. Sjelfva ordet varbetsinrättning ga
anledning till mycken ordspillan, enär man icke få
ster alldeles samma begrepp dervid. Kommittce
hade med egentliga arbetsinrättningar menat fast
etablissementer på ett ställe, eller hvad som rätteli
gen borde heta arbetshus. En del talare beskrefy
särdeles vidlyftigt åtskilliga redan för handen varand
arbetsanstalter.
Om behofvet af tvångsarbetsanstalter tycktes me
ningarne icke vara delade.