gen hade under någon förevändning kommit i land. Man kunde knappt ana, att der fanns någon besättning, ty om man ej understundom sett hufvudena af utposten och den vakthafvande officern öfver fartygets reling, så hade man kunnat tro det vara alldeles folktomt. Icke dessmindre tycktes det ej hysa någon fiendtlig afsigt: så okändt det ock hade förblifvit, och dess ankomst hade ej det minsta oroat Myndigheterna i staden Lorient. Emedlertid utmärkte sig bland den sysslo-. lösa hopen genom sina ständigt förnyade frågor en ung man, som utan att man kunde gissa orsaken, hade fättadt ett särski!dt intresse för det hemlighetsfulla , skeppet. Som man på bans prydliga drägt hade igenkänt musketörernas uniform, och som denna konungslighetens skyddsvakt sällan lemnade hufvudstaden, hade han först tilldragit sig hopens nyfikenhet, men snart hade man igenkänt i den man först trodde vara en fremling, unga grefve MAuray, sista ättlingen af en af Bretagnes ä!dsta familjer. Slottet, som beboddes af hans familj, var beläget på Morbihan-vikens stränder sex å sju mil från Port Louis. Deanna familj bestod af markis dAuray, en gammal sinnessvag gubbe, som man på tjugo år ej hade sett utom gudsets gränser: af markisinnan dAuray, hvars strövghet i seder och urgamla adel ensamt kunde ursäkta hennes stela högfärd; af den unga Marguerite, ett ijufligt barn omkring 16 år, svag och blek, som den blomma hvars namn hon bar och af grefve Emanuel, som vi nyss hafva infört på scenen, och omkring hvilken hade samlat sig dena nyfikna bopen, alltid beberrskad al ett vackert namn, en lysande uniform, och ett oförskämdt sätt. Hurua stor lust de tillfrågade än hade att bevara barns frågor, så kunde de ej gifva honom onnat än obestämda upplysningar, ty de visste sjelfve om fregatten ej mer än hvad