gen hade under någon förevändning kommit i
land. Man kunde knappt ana, att der fanns
någon besättning, ty om man ej understundom
sett hufvudena af utposten och den vakthaf-
vande officern öfver fartygets reling, så hade
man kunnat tro det vara alldeles folktomt.
Icke dessmindre tycktes det ej hysa någon
fiendtlig afsigt: så okändt det ock hade för-
blifvit, och dess ankomst hade ej det minsta
oroat Myndigheterna i staden Lorient.
Emedlertid utmärkte sig bland den sysslo-.
lösa hopen genom sina ständigt förnyade frå-
gor en ung man, som utan att man kunde gissa
orsaken, hade fättadt ett särski!dt intresse för
det hemlighetsfulla , skeppet. Som man på
bans prydliga drägt hade igenkänt musketö-
rernas uniform, och som denna konungslighe-
tens skyddsvakt sällan lemnade hufvudstaden,
hade han först tilldragit sig hopens nyfikenhet,
men snart hade man igenkänt i den man först
trodde vara en fremling, unga grefve MAuray,
sista ättlingen af en af Bretagnes ä!dsta famil-
jer. Slottet, som beboddes af hans familj, var
beläget på Morbihan-vikens stränder sex å sju
mil från Port Louis. Deanna familj bestod af
markis dAuray, en gammal sinnessvag gubbe,
som man på tjugo år ej hade sett utom gud-
sets gränser: af markisinnan dAuray, hvars
strövghet i seder och urgamla adel ensamt
kunde ursäkta hennes stela högfärd; af den
unga Marguerite, ett ijufligt barn omkring 16
år, svag och blek, som den blomma hvars
namn hon bar och af grefve Emanuel, som vi
nyss hafva infört på scenen, och omkring hvil-
ken hade samlat sig dena nyfikna bopen, alltid
beberrskad al ett vackert namn, en lysande
uniform, och ett oförskämdt sätt.
Hurua stor lust de tillfrågade än hade att
bevara barns frågor, så kunde de ej gifva ho-
nom onnat än obestämda upplysningar, ty de
visste sjelfve om fregatten ej mer än hvad