fåfänga eller envishet, vill sticka upp sin egen
lilla fana, äfven under medvetande att blott
ett mindre antal kan samla sig omkring den-
samma, i: sjelfva verket derigenom blott gag-
nar dem som vilja hindra all reform. Ett så-
dant exempel med dess obehagliga följder hafva
vi helt och hållet färskt ifrån Frankrike, der:
det ultra-demokratiska eller socialistiska par-
tiet vid de nyligen förrättade valen skiljt sig
från det moderat-demokratiska, men likväl upp-
riktigt liberalt-republikanska parti, som be-
nämnes konstitutionsvännerna. Denna splitt-
ring har icke haft annan följd för Frankrike,
än att det reaktionära och monarkiska partiet,
som haft den klokheten att hålla ihop vid detta
tillfälle, oaktadt sina i öfrigt skiljaktiga intres-
sen, erhållit majoriteten vid valen; då likväl
intet tvifvel finnes att förhållandet hade blif-
vit motsatt, om socialisterna hade jemkat sig
efter konstitutionsvännerna, emedan båda de
demokratiska partiernas nyanser tillsammans
då hade i antal vida öfverstigit de reaktionä-
ras. Vore det icke då något eget, om de grå
eiler sig s. k. medel vägsmännen här skulle
komma alt på visst sält spela samma roll (nem-
ligen specielt i afseende på representationsfrå-
gan), som socialisterne gjort i Frankrike?
Utan att för öfrigt här vidare ingå4i diskus-
sion öfver hufvudsaken, ha vi dock trott oss
böra observera ett stycke, som jemväl före-
kommer i gårdagens Aftonpost, i den förut-
nämnda artikeln till Skånska Posten, och ly-
der som följer:
Men äfven om vi icke ville antagandet af det
hvilande förslaget, hade vi ändock ansett det vara
en pligt mot sanningen att freda detsamma mot
sådana absurda och infama beskyllningar, som att
det skulle gifva en öfvervigt åt byråkratien och pen-
ningeväldet, eller vara insidiöst etc. Ty i dessa
bänseenden, de enda vi bitintills upptagit, kan det,
efter vår tanka, icke utan af illviljan eller tanklös-
heten och okunnigheten anfallas.
Detta yttrande ha vi sett med någon förun-
dran, emedan Aftonbladet verkligen måste er-
känna sig tillhöra dem, som anse att det hvi-
lande förslaget skulle gifva en öfvervigt åt
byråkratien och penningeväldet, eller vara in-
sidiöst,. Vi måste således, ty värr, dela den
tillvitelse för infami, illvilja, tanklöshet och
okunnighet, som A. P. i ofvan anförda lilla
stycke så frikostigt bestått alla dem som hysa
de förutnämnda farhågorna för det hvilande
förslaget, således i främsta rummet alla delta-
garne i Orebromötet, hvilket också förut
af en skriltställare i A. P., som benämner sig
en beskedlig opponent, blifvit kalladt en fut-
tig partidemonstration. Men såväl hvad Af-
tonbladets som Örebromötets tanka i detta
hänseende om det hvilande förslaget be-
träffar, hafva åtminstone skäl för densamma
blifvit gifna i de betänkligheter, som hemtats
förnämligast ifrån stadganderna om sättet för
första kammarens bildning och valnämndernas
organisation, äfvensom ifrån valrättens indel-
ning Så länge icke A. P. fullständigt veder-
lagt dessa betänkligheter, synes det vara tem-
ligen ofördragsamt och nära nog grötmyndigt,
ehuru öfverlägsna Aftonpostens författare än
må vara uti politiskt snille, — att med ens
förklara dessa farhågor såsom ett foster af
okunnighet eller nedrigt uppsåt. Det vore ro-
ligt att höra Aftonposten sjelf svara t. o. m.
bott på den lilla punkten, huruvida den an-
ser rättvist, att t. ex. bland presterskapet blott
kyrkoherdar af första klassen, d. v. s. de som
hafva de största inkomsterna, och för öfrigt
blott personer af tromans rang och deröfver
bland embetsmännen skulle få inträde i första
kammaren, så vida ej två tredjedelar af rö-
sterna förenade sig.