fåfänga eller envishet, vill sticka upp sin egen lilla fana, äfven under medvetande att blott ett mindre antal kan samla sig omkring densamma, i: sjelfva verket derigenom blott gagnar dem som vilja hindra all reform. Ett sådant exempel med dess obehagliga följder hafva vi helt och hållet färskt ifrån Frankrike, der: det ultra-demokratiska eller socialistiska partiet vid de nyligen förrättade valen skiljt sig från det moderat-demokratiska, men likväl uppriktigt liberalt-republikanska parti, som benämnes konstitutionsvännerna. Denna splittring har icke haft annan följd för Frankrike, än att det reaktionära och monarkiska partiet, som haft den klokheten att hålla ihop vid detta tillfälle, oaktadt sina i öfrigt skiljaktiga intressen, erhållit majoriteten vid valen; då likväl intet tvifvel finnes att förhållandet hade blifvit motsatt, om socialisterna hade jemkat sig efter konstitutionsvännerna, emedan båda de demokratiska partiernas nyanser tillsammans då hade i antal vida öfverstigit de reaktionäras. Vore det icke då något eget, om de grå eiler sig s. k. medel vägsmännen här skulle komma alt på visst sält spela samma roll (nemligen specielt i afseende på representationsfrågan), som socialisterne gjort i Frankrike? Utan att för öfrigt här vidare ingå4i diskussion öfver hufvudsaken, ha vi dock trott oss böra observera ett stycke, som jemväl förekommer i gårdagens Aftonpost, i den förutnämnda artikeln till Skånska Posten, och lyder som följer: Men äfven om vi icke ville antagandet af det hvilande förslaget, hade vi ändock ansett det vara en pligt mot sanningen att freda detsamma mot sådana absurda och infama beskyllningar, som att det skulle gifva en öfvervigt åt byråkratien och penningeväldet, eller vara insidiöst etc. Ty i dessa bänseenden, de enda vi bitintills upptagit, kan det, efter vår tanka, icke utan af illviljan eller tanklösheten och okunnigheten anfallas. Detta yttrande ha vi sett med någon förundran, emedan Aftonbladet verkligen måste erkänna sig tillhöra dem, som anse att det hvilande förslaget skulle gifva en öfvervigt åt byråkratien och penningeväldet, eller vara insidiöst,. Vi måste således, ty värr, dela den tillvitelse för infami, illvilja, tanklöshet och okunnighet, som A. P. i ofvan anförda lilla stycke så frikostigt bestått alla dem som hysa de förutnämnda farhågorna för det hvilande förslaget, således i främsta rummet alla deltagarne i Orebromötet, hvilket också förut af en skriltställare i A. P., som benämner sig en beskedlig opponent, blifvit kalladt en futtig partidemonstration. Men såväl hvad Aftonbladets som Örebromötets tanka i detta hänseende om det hvilande förslaget beträffar, hafva åtminstone skäl för densamma blifvit gifna i de betänkligheter, som hemtats förnämligast ifrån stadganderna om sättet för första kammarens bildning och valnämndernas organisation, äfvensom ifrån valrättens indelning Så länge icke A. P. fullständigt vederlagt dessa betänkligheter, synes det vara temligen ofördragsamt och nära nog grötmyndigt, ehuru öfverlägsna Aftonpostens författare än må vara uti politiskt snille, — att med ens förklara dessa farhågor såsom ett foster af okunnighet eller nedrigt uppsåt. Det vore roligt att höra Aftonposten sjelf svara t. o. m. bott på den lilla punkten, huruvida den anser rättvist, att t. ex. bland presterskapet blott kyrkoherdar af första klassen, d. v. s. de som hafva de största inkomsterna, och för öfrigt blott personer af tromans rang och deröfver bland embetsmännen skulle få inträde i första kammaren, så vida ej två tredjedelar af rösterna förenade sig.