det orediga och konfusa skrifsättet, det stora öfverflödet på ord, paradt med den ytterliga fattigdomen. på tankar,. Aftonposten menar äfven, att det då (nemligen när Aftonbladets artiklar besvaras) måhända skall blifva genomskinligt, äfven hvad vi (Aftonposten) tänka om Polens affärer; eller ock torde det för dem som påstå, att man aldrig rätt vet hvar Å. B. är hemma, blifva fast obegripligt hvad vår högtärade kollega tänker, eller om han ens tänkt någonting alls angående det afhandlade hufvudthemat, eller en konstitutionel monarki i ordets sanna betydelse.n Det har synts oss förtjena att meddela ett utdrag af detta lilla eleganta och genialiska stycke, för att lemna läsaren tillfälle att skåda en motsats till det orediga och konfusa skrifsättet i Aftonbladet och dess ytterliga fattigdom på tankar. När redan en så liten bit som det ur Aftonposten anförda kan innehålla ett så stort förråd af skarpsinnighet, hvad skall det icke då blifva när det riktiga studerandet blifvit fulländadt och svaret kommer! Vi vänta derpå med största otålighet. Under denna väntan taga vi oss emedlertid friheten fästa den högtärade kollegans uppmärksamhet derpå, att fortgången af den nu öppnade diskussionen otvifvelaktigt bör komma att såväl till båda parternes som till allmänhetens ömsesidiga belåtenhet blifva både ansenligt förkortad och mindre sväfvande, om kollegan i första rummet täckes besvara den af oss redan framställda frågan, huruvida han anser möjligt, att det hvilande representationsförslaget, efter den vändning sakerna nu tagit och med den riktning, som en öfvervägande opinion vid Örebromötet ådagalagt, numera har något slags utsigt för sig att blifva antaget vid nästa riksdag. Hyser Aftonposten den tankan, att en sådan utsigt till representationsförslagets antagande ännu är förhanden, så finna vi helt naturligt, att han med sin fördelaktiga opinion för detsamma äfven gör allt för alt förorda dess antagande. Likväl synes det vara en pligt af Aftonposten, både mot sig sjelf, för att icke onödigtvis förnöta ädla krafter, och emot allmänheten, att i första rummet framlägga de skäl, på grund hvaraf Aftonposten anser förslagets antagande ännu möjligt och sannolikt, under det så många anledningar finnas att förutspå motsatsen. Detta åliggande är blott en enkel slutföljd af den bekanta regeln, som säger att det icke lönar mödan att tröska för blotta halmen. Ar kollegan åter sjelf inom sig öfvertygad derom, att det hvilande förslaget icke kommer att antagas vid nästa riksdag, men det oaktadt fortfar att kämpa för detsamma, så vete vi sannerligen icke huru ett sådant förfarande skall rubriceras. Lindrigast sagdt kan man väl kalla sådant för en illusion. Men det är äfven gifvet, att Aftonposten, ehuru nitälskande för en reform af den närvarande representationen, genom ett sådant handlingssätt i sjelfva verket skulle bidraga att, mot sin egen önskan, arbetaj reaktionen eller konservatismen i händerna, då denna sedrares taktik, såsom varande af negativ natur, hufvudsakligen miste gå ut på attj söka splittra reformvännerna i sinsemellan; skiljaktiga partier, och derigenom paralysera de krafter, som reformen så väl behöfver sammanhålla för att vinna framgång. Med ett ord, om Aftonposten, såsom vi ej betvifla, lika med oss vill en reform, så är det nödvändigt att i första rummet taga i betraktande hvad som är praktiskt, d. v. s. hvad som kan hafva framtiden och majoriteten, samt derigenom möjligheten för sig. Det andra åliggandet synes vara, då Aftonposten fördömer Orebromötets program, att den åtminstone sjelf uppställer ett annat. En särskild anledning till denna önskan hemta vi deraf, att Aftonposten i en till Skånska Posten adresserad artikel sistliden gårdag yttrat följande: Beträffande vårt s. k. försvar för det hvilande förslaget, anhålla vi, att omdömet deröfver må sparas åtminstone till dess vi framkommit med ett dylikt försvar; ty en kritik öfver Örebromötets program och-vederläggning af osannfärdiga ellerj. benfaldiga anmärkningar mot ett förslag; är väl någonting helt annat än ett positift försvar för detsamma, och kan än mindre såsom å vissa håll yttrats, anses såsom ett lofordande deraf.n Detta yttrande synes gifva fullt skäl till den tankan, som Aftonposten redan förut någon gång antydt, särdeles genom sitt instämmande med hr kapten Kyhlberg, att han alldeles icke egentligen vill försvara förslaget, utan fastmer, lika med bemälde hr kapten, anser detsamma ingalunda tillfredsställa svenska folkets billiga fordringar på en liberal reform,. Men det är äfven klart, att om Aftonposten sålunda hvarken tycker om förslaget, eller ÖOrebromötets liberalare program, så måste han väl sjelf vilja något annat, eller hafva ett eget program att framställa i representationsfrågan; ty att hvarken vilja helt och hållet omfatta det ena eller det andra af hvad som finnes, och icke heller hafva något tredje att föreslå, måste alltid! blifva det minst tillfredsställande af alla sätt! att gå till väga. Det första måste likväl alllid blifva, såsom vi redan sagt, att låta publiken veta hvad ÅA. P. tänker om det hvilande förslagets utsigter. Af det ofvanstående bör icke dragas denlt slutsatsen, såsom skulle vi å vår sida anse Öre-J bromötets program såsom ett non plus ultra af mensklig vishet. Det medgifves alltför gerna, att man kan räsonnera mycket och vara af olika tankar om ändamålsenligheten af vissa detaljpunkter leri. Och för vår egen del, om vi deltagit i mötet, skulle vi kanhända tillåtit oss framställa ett tvifvel om nödvändigheten eller fördelen att lemna valrätt åt större delen af gemenskapen inom armeen, nemligen den indelta a oldaten, så länge icke samma rättighet är ut-r; träckt till hela den manliga befolkningen; ty la len som underkastat sig så stränga disciplila nårförhållanden och en så absolut subordina-!h ionspligt som soldaten, kan knappt nog ansesin om fullkomligt fri och sui juris vid politi-P so RR I CI RR RK fr es TR l t t 1