mörda hvarje italienare genom de mest afsky-
värda ränkor.
Godt, afbröt doktorn, ni må spela Or-
lando Furioso, när det är bättre tid till så-
dana galenskaper. Ser ni då ej att min häst
är löddrig? Jag måste likväl hemta några lä-
kemedel på apoteket och underrätta markisin-
nan, hvilken jag också har lofvat det... Er
vän är ganska sjuk; skynda er, om ni ännu
en gång önskar se honom här nere.
Han gaf sin häst sporrarne och var borta.
Cellini stod några minuter, såsom slagen af
åskan; derpå vände han sig hastigt om och
d d
ropade halft befallande, halft bedjande, på sin
mulåsna; han kastade sitt fruktansvärda vapen
på stenläggningen, språng till stallet, och slå-
ende med händer och fötter hvar och en som
ville hjelpa honom, sadlade han sin åsna; utan
att aftaga sitt harnesk, steg han upp, och, då
skidan föll från hans bälte, fattade han det
glittrande vapnet utan skida, och red med så-
dant raseri genom gatorna, att hvar och en
som såg honom trodde att han nyss begått el-
ler ämnade begå ett mord. Vakten vid bar-
rieren försökte att hindra honom, men han
gallopperade igenom den likt en galning, ut-
ropande: Hindra mig ej, jag går att trösta en
döende vän.,
De franska soldaterna skrattade högt åt den
vilde tröstaren, men han svor öfver dem och
skyndade framåt.
Den sjuke Luigi satt vid öppet fönster och
njöt af det upplifvande solskenet, men del
bländade så hans svaga ögon, att han ej märkte
Benvenuto, förrän denne stannade framför hus
set, hoppade af sin mulåsna och skyndade upp:
för trapporna. Förvånad af hans vilda utse-
ende och dragna dolk, sade Luigi till honom,
som han öppnade dörren:
Huru olyckligt min Benvenuto, att jag skall
vara så svag i dag. Säkerligen går du att för-