dan min ankomst till denna förhatliga stad
har kunnat besöka dig i din atelier. Visa mig
nu dina sista målningar, dina nyaste tecknin-
gar och utkast.
Men ynglingen skakade sakta sitt hufvud
med dess långa mörka lockar och sade smärt-
fullt leende:
Atelier — målningar — utkast? Jag kan
ej måla mer.n
Benvenuto reste sig hastigt vid dessa ord
med föraktet måladt i sitt ansigte, utropande:
. Och ännu lefver du, beröfvad den himmel-
ska gåfvan! — Du, som allaredan nått en så-
dan fullkomlighet — som endast lefde af din
genius leenden, och hade ingen glädje utom i
den ädla konsten! Du lefver, beröfvad den him-
melska gåfvan!
Icke länge, tänker jag,, sad, Luigi mildt.
Och om du ej längre är en målarex, fort-
satte den uppretade Benvenuto, med sitt hög-
ljudda sätt, utan afseende på den unge målaa
rens milda ton, hvarföre komma i detta land
på dess monarks kallelse? Skall det italienska
namnet blifva ett gäckeri bland dessa nordiska
barbarer, medan du sitter fåfäng framför du-
ken, och inga himmelska former skapas af din
hand? Ve öfver dig! Hvad har du gjort?
Eller är det endast i denna helvetiska stad
som din konst har öfvergifvit dig? Då vill
jag resa härifrån på ögonblicket, undflyende, i
Guds namn, inflytandet af denna själsförödande
luft och jag vill skynda med all möjlig hastig-
het till vårt blomstrande, soliga, poetiska 6)-
sterland Italien! Dit vill jag medtaga dig, Luigi,
och tror att under det anderika inflytandet af
Italiens luft, din högeligen förgiftade själ åter
skall blifva förtrolig med sin höga kallelse.n
Men Luigi skakade sitt hufvud med ett ut-
tryck af så bäftig smärta i silt ansigte, att till
och med Benvenuto märkte det, och stannade
midt i stormen af sin ljungande vältalighet.