dan min ankomst till denna förhatliga stad har kunnat besöka dig i din atelier. Visa mig nu dina sista målningar, dina nyaste teckningar och utkast. Men ynglingen skakade sakta sitt hufvud med dess långa mörka lockar och sade smärtfullt leende: Atelier — målningar — utkast? Jag kan ej måla mer.n Benvenuto reste sig hastigt vid dessa ord med föraktet måladt i sitt ansigte, utropande: . Och ännu lefver du, beröfvad den himmelska gåfvan! — Du, som allaredan nått en sådan fullkomlighet — som endast lefde af din genius leenden, och hade ingen glädje utom i den ädla konsten! Du lefver, beröfvad den himmelska gåfvan! Icke länge, tänker jag,, sad, Luigi mildt. Och om du ej längre är en målarex, fortsatte den uppretade Benvenuto, med sitt högljudda sätt, utan afseende på den unge målaa rens milda ton, hvarföre komma i detta land på dess monarks kallelse? Skall det italienska namnet blifva ett gäckeri bland dessa nordiska barbarer, medan du sitter fåfäng framför duken, och inga himmelska former skapas af din hand? Ve öfver dig! Hvad har du gjort? Eller är det endast i denna helvetiska stad som din konst har öfvergifvit dig? Då vill jag resa härifrån på ögonblicket, undflyende, i Guds namn, inflytandet af denna själsförödande luft och jag vill skynda med all möjlig hastighet till vårt blomstrande, soliga, poetiska 6)sterland Italien! Dit vill jag medtaga dig, Luigi, och tror att under det anderika inflytandet af Italiens luft, din högeligen förgiftade själ åter skall blifva förtrolig med sin höga kallelse.n Men Luigi skakade sitt hufvud med ett uttryck af så bäftig smärta i silt ansigte, att till och med Benvenuto märkte det, och stannade midt i stormen af sin ljungande vältalighet.