sit hans skepnad. Huru vill ni nu öfvertyga
mig att hans hjerta icke är friskt? Det är
denna diaboliska luft allenast, som dödar ho-
nom och den måste ni motverka, den endast.
Och min herrex, tillade han aftagande sin hatt
med oförställd vördnad, en läkare likfer,
en af de erfarnaste och lärdaste jag känner,
måste hafva framgång äfven i denna underbara
strid emot landets natur.
Infiniment obligt, maöstro Cellini! Jag an-
ser er också för den förste skulptör som nå-
gonsin lefvat, sade fransmannen, likaledes af-
tagande sin mössa och djupt bugande sig. Han
tillade derpå, fullkomligt blidkad: Jag hoppas
att i anseende till er vän gifva er ett bevis
på, alt ni icke bedragit er ier gynsamma tanka
om mig. Dock tilltror jag snarare er sköna
konst förmågan att väcka döda till lif, än min,
att göra sjuka hjertan friskan. -
I detta ögonblick stannade de båda ryttarne
framför det lilla landthuset; doktorn tog vård
om mulåsnan och sin egen häst och gick der-
efter med ljudlösa steg, och itföljd af Benve-
nuto, uppför trappan, som förde till den sjuke
målarens rum. Cellini hade bemärkt på går-
den ett fönster från hvilket ljuset sken klart
och vackert genom det mörka löfverket fram-
för detsamma, och som han följde doktorn
rann honom i sinnet orden af en Italiensk son-
net och han reciterad: Alla dolce ombra då
le belle frondil,
Men läkaren afbröt honom hastigt och hvi
skade i hans öra med ifriga åtbörder: inge!
poesi nu, maöstro Cellini! isynnerhet ingen 1y
risk! Poesi är för närvarande gift för er vän
och fastän han läser och skrifver poesi hol
dagen igenom, hvilket jag icke på något sät
kan förhindra, så får inte ni äfven börja...
Godt, godt! svarade Benvenuto, ni är mä
stare i dessa saker, jag lyder er blindt,. Lä-