——— Än
och utan att gifva akt på sin väg eller tänka
på dess slut; hans vackra och manliga anlets-
drag antogo ett mildare uttryck, och framför
hans fantasis öga reste sig bilden af en kunglig
hjelte, så befallande och skön till kroppen som
kraftfull till sinnet. Hans mulåsna hade un-
der tiden, utan ledning, tagit af en liten smal,
föga besökt väg, som förde genom trädgårdar
och inhägnade fält till en enda liten hydda.
Hastigt blef maöstro Cellini uppväckt ur sitt
drömmeri af en gäll röst, som uttalade hans
namn. Gallopperandet af hästfötter hördes på
samma gång. Med blixtens hastighet grep han
sin långa tveeggade dolk i högra handen och
sin väl laddade pistol i den venstra, och så
beväpnad sprang han-vigt ned från sin mul-
åsna, placerade sig bakom en häck och utro-
pade genom den tilltagande aftonskymningen:
Antingen j ären en eller tjugo, så kommen
hit, j röfvare och mördare!... Hvarför kom-
men J ej? I skolen snart se att j icke blott
hafven att göra med en skicklig konstnär, utan
äfven med en tapper oförskräckt krigare, som
redan har lagt ner flera än ett hundrade af
ert yrke, för att aldrig åter resa sig. Kom-
men, j skälmar, kommen, säger jag! ...
Den främmande ryttaren stannade sin lifliga
gångare och sade skrattande: Mon Dieu et
mon pere! Hvilket bråk för ingenting! Känner
ni då ej igen mig, maöstro Cellini ?
pHvad! är det ni, doktor? sade Benvenuto
I vresigt. Hvarför kommer ni och öfverfaller
en hederlig man, på mörka landsvägen, med
edert gallskrik? Ni må vara en skicklig lä-
jkare; men ni tyckes föga veta hur man bör
uppföra sig då man är på resor; detta kunde
kostat er lifvet och förorsakat mig mycken
sorg och obehaglighet efteråt.,
Infiniment oblige,,, sade fransmannen, med
en arlig bugning, och fortsatte derefter såsom
förut, på bruten italienska: Ni talade om resa;