——— Än och utan att gifva akt på sin väg eller tänka på dess slut; hans vackra och manliga anletsdrag antogo ett mildare uttryck, och framför hans fantasis öga reste sig bilden af en kunglig hjelte, så befallande och skön till kroppen som kraftfull till sinnet. Hans mulåsna hade under tiden, utan ledning, tagit af en liten smal, föga besökt väg, som förde genom trädgårdar och inhägnade fält till en enda liten hydda. Hastigt blef maöstro Cellini uppväckt ur sitt drömmeri af en gäll röst, som uttalade hans namn. Gallopperandet af hästfötter hördes på samma gång. Med blixtens hastighet grep han sin långa tveeggade dolk i högra handen och sin väl laddade pistol i den venstra, och så beväpnad sprang han-vigt ned från sin mulåsna, placerade sig bakom en häck och utropade genom den tilltagande aftonskymningen: Antingen j ären en eller tjugo, så kommen hit, j röfvare och mördare!... Hvarför kommen J ej? I skolen snart se att j icke blott hafven att göra med en skicklig konstnär, utan äfven med en tapper oförskräckt krigare, som redan har lagt ner flera än ett hundrade af ert yrke, för att aldrig åter resa sig. Kommen, j skälmar, kommen, säger jag! ... Den främmande ryttaren stannade sin lifliga gångare och sade skrattande: Mon Dieu et mon pere! Hvilket bråk för ingenting! Känner ni då ej igen mig, maöstro Cellini ? pHvad! är det ni, doktor? sade Benvenuto I vresigt. Hvarför kommer ni och öfverfaller en hederlig man, på mörka landsvägen, med edert gallskrik? Ni må vara en skicklig läjkare; men ni tyckes föga veta hur man bör uppföra sig då man är på resor; detta kunde kostat er lifvet och förorsakat mig mycken sorg och obehaglighet efteråt., Infiniment oblige,,, sade fransmannen, med en arlig bugning, och fortsatte derefter såsom förut, på bruten italienska: Ni talade om resa;