karen tryckte hans hand och de inträdde i må-
laren Luigis rum.
Den bleke ynglingen, blekare i det klara ske-
net af en lampa, som var upphängd i taket, satt
bredvid ett stort bord fullt med papper och
böcker, sysselsatt med att läsa ett ark, hvil-
ket han syntes just nu hafva skrifvit. Ett
sorgset leende hägrade på hans vackra ansigte,
ech han tycktes knappt märka att dörren öpp-
nades. Men när Benvenuto utropade: vid alla
helgon det är min Luigil och ändå är det ej
han sjelf! reste sig ynglingen i glad förvåning
och ville skynda att kasta sig i sin väns ar-
mar. Vid detta försök skulle han hafva fal-
lit till golfvet af svaghet, om ej Cellinis starka
arm emottagit och uppehållit honom. Rörd
af att se sin vän i ett sådant tillstånd, vände
Benvenuto sig emot läkaren, som skakade sitt
hufvud med ett så sorgligt uttryck, attitalie-
naren utropade i en ovanligt vek ton:
Vid himlen! Ingenting är dåraktigare än att
bli sjuk på det sättet i sin ungdomsvår; kunde
du ej bättre stå emot den tjocka luften i detta
eländiga Paris, Luigi! Och har du ej fått den
gudomliga snillegnistan till något bättre ända-
mål, än att blifva släckt vid första fläkt af
denna infernaliska atmosfer. Fi done! min
gosse; örnen är icke skapad att krypa på mar-
ken och fånga möss.
pFånga möss! upprepade Luigi leende, icke
det just; han föraktar det Jåga bytet; men
också örnen kan blifva fjettrad vid marken,
hans vingar brutna. — Han sväfvar ej längre
fri i luftrymderna, och likväl får han ej dö
Benvenuto tog elt steg tillbaka. Gosse,
tänk icke på sådana förfärliga liknelser. Kom,
fort nu, visa mig din atelier! Jag har varit
så helt och hållet öfverhopad af alla de ädla
konstverk, som den franska kungen har lagt
på mina skuldror, som om jag vore en af de
himmelsstormande jättarne, att jag aldrig se-