ap Talaren uppräknade nu åtskilliga föregående
rI motioner i samma syftning som hans närva-
-Irande, hvilka alla innehållit grava anmärknin-
Igar emot förvaltningen i någon eller några ko-
lonier, och alla rönt husets bifall; samt öfver-
gick härefter till en närmare utredning af det,
flsom i hans tanka borde utgöra de förnämsta
föremålen för en undersökning.
) Det första af dessa föremål, den ena stora
Toch rättvisa orsaken till koloniernas klagan,
var att de regerades på långt afstånd af en
Joansvarig styrelse (hör! hör!). Bristerna i
Jeenna styrelse hade på ett kraftfullt sätt blif-
vit på ett annat ställe karakteriserade i föl-
ljande ord, till hvilka han var säker att huset
skulle lyssna med uppmärksamhet: Detta sy-
stem har alla felen af en godtycklig regering;
i händerna på personer, som hafva föga per-
sonligt intresse för deras välfärd, öfver hvilka
de regera, som aldrig med egna ögon sett de-
ras belägenhet, som äro nödsakade att tro på
underrättelser från andra hand, merändels en-
sidiga, och som äro utsatta för en inverkan af
alla de bedröfliga inflytanden, hvilka tränga
sig emellan styrande och styrda öfverallt, der
offentlighet och frihet icke finnas. Dessa per-
soners makt utöfvas på det felaktiga sätt, på
hvilket hvarje godtycklig, hemlig och oansva-
rig makt miste utöfvas öfver långt aflägsna
samhällen. En stor okunnighet om de styrda
befolkningarnes verkliga tillstånd och tänkesätt
förenar sig der med den anspråksfullhet och
den anda af blott och bart rutin, som alltid
äro det byråkratiska väldets oåtskiljeliga lyten,
i förening med olycksbringande inverkan af
intriger och kotterier hemma samt intriger
och kotterier i kolonierna. Och resultaterna
äro ett system af ständigt uppskof och vack-
lande, som förorsakar en bjertfrätande orält-
visa mot individer och ett fortfarande upplös-
ningstillstånd i de samällen, som måste lyda
under ett sådant herravälde. Sådana måste
ock resultaterna blifva af hvarje system, som
lägger ett folks inre angelägenheter under den
godtyckliga viljan af en aflägsen myndighet,
hvilken icke har någon att ansvara för. (Hörl
hör!)
Dessa ord hade yttrats af talarens numera
aflidne vän, Charles Buller.
De uttryckte denne mans innersta öfverty-
gelse och förtjente den största aktning; ty in-
gen hade mera noggrannt studerat de koloniala
frågorna, ingen hade behandlat dem med större
talang eller varit mera varm för koloniernas
välfärd, och ingen såsom statsman varit bättre
qvalificerad att styra dem än han. Men för-
synen hade genom hans förtidiga bortkallande
bestämt, att landet icke skulle komma i åt-
njutande af dessa hans egenskaper. Emedler-
tid är kolonialsystemet ännu detsamma, som
då dessa ord nedskrefvos. Till svar på detta
påstående skulle den hedervärde understats-se-
kreteraren sannolikt påstå, såsom han gjort en
gång förut, att af Englands 43 kolonier äro 27
försedda med representativa inrättningar. Men
emot detta svar måste talaren åter genmiäla,
att under det närvarande systemet äro de flesta
af dessa representationer snarare ett gyckel än
en verklighet ; emedan de sällan leda till det
behöfliga resultatet af en representativ styrelse,
nemligen en ansvarig regering, som är skyldig
att rätta sig efter den genom representanter-
nas majoritet uttryckta vilja. I nästan alla
dessa samhällen försökte kolonialdepartementet
att styra med tillbjelp af en minoritet i re-
presentationen, som till en stor del kundel,
sammansättas af kolonialdepartementets egna
underlydande. Följden deraf varständig kamp
emellan den representativa församlingens ma-
joritet och kolonialdepartementets parti; en
kamp, som fördes med en ilska och en par-
tiskhet, lyckligtvis okänd i moderlandet, hvaraf
följden var, att lagstiftningen stod stilla. Efter
någon tid vägrades skatterna; engelska parla-
mentets mellankomst påkallades, en konstitu-
tion suspenderades, och slutet blef en fordran
på penningebidrag af engelska folket, som all-
tid med visshet fick betala fiolerna. Sådana l
hade förhållanderna under de sista 135 åren
varit i de flesta stora kolonierna, t. ex. i båda;
Canadas, i Nova Scotia, på Jamaica och i det
brittiska Guiana. Det vore ganska lätt att taga
den ena kolonien efter den andra och i hvarl,
och en af dem utpeka en serie af beklagans-
värda misstag, begångua af kolonialdepartemen-
tet: såsom huru det genom sina åtgärder upp?
eggat striden mellan de båda racerna i Cana-
da, huru det gjort plantageegarnes ruin ound-
viklig i Vestindien, huru en betydande del af
undersåtarne i sötra Afrika drifvits ut i öde-
marken och blifvit rebeller, huru osedligheten
i Van Diemens land på ett förfärligt sätt ökats,
huru Nya Zeelands kolonisering blifvit förstörd, .
och huru Vancouvers ö blifvit bortkastad,
allt genom samma departements okunnighet,
försummelse och vacklande. Dessa trenne egen-
skaper voro ock oskiljaktiga ifrån det närva-
randesystemet: okunnigheten, en nödvändig följd
af det stora afståndet i rum mellan de styrande.
och de styrda; och försumligheten det oafvisliga J:;
resultatet af bristen på en verklig ansvarighet,
ty denna är i kolonialärender helt och hållet :
nominel i anseende till parlamentets obekant--
skap med dessa affärer. Det är ock tydligt,
att med okunnighet eller försumlighet måste
vacklandet i åsigter följa al sig sjell. — Tal.
framdrog nu åtskilliga exempel för att styrka
detta påstående, hvilka det blefve för utförligt :
att här intaga, men hvilka tycktes utvisa oer-l
hörda misstag från regeringens sida, serdeles l:
i afseende på styrelsen af Van Diemens land
och Ceylon, samt yttrade derefter att hans än-
damål icke vore att klandra personerna, utan
systemet. Han tillade vidare, att det vore ett
stort misstag alt tro, att den nuvarande mi-
nisterns aflägsnande eller någon förändring af
embetsmännen skulle kunna uträtta något godt,
så länge ej systemet ändrades; och för sin del
undrade han icke på att resultaterna deraf
voro dåliga, utan att de icke blifvit ändå sämre
än de visade sig. Betrakta, sade han, ett ögon-
blick detta departements arbetsmachineri! För
att styra våra 43 kolonier. heläona nå de mest